Vi skulle ha 4 veckors semester tillsammans. En härlig sommar. Fylld av möjligheter att få tillbaka känslan av total lycka.

När halva semestern gått är läget oförändrat. Inga såna närmanden görs. Hela min dag går åt att tänka på vad jag gö r för fel och vad i helvete jag gjort för ont för att förtjäna att INTE vara lycklig?

Jag tycker inte om att bli fotograferad. Det har jag aldrig gjort. Jag vänder mig bort så fort en kamera tas fram, oavsett vem var och hur. Min sambo gillar att ta bilder. Fantastiska bilder i naturen, vackra vyer. Han märkte snabbt att jag inte var särskilt intresserad, snarare besvärad när han ville fota mig. Detta har han blivit irriterad på. Vid ett tillfälle i våras sa han ”ja, vi kommer då inte att börja ha sex förrän du börjar tycka om dig själv, det kan jag svära på!”. I hans ögon, är det så att jag inte gillar mig själv, att jag är så osäker på hur ”fin” jag är och att jag därför inte ställer upp på foton. Han menar att jag på det sättet underminerar det faktum att han tycker att jag är världens finaste – varför litar inte du på att jag älskar det jag ser?

Tja.......Ska jag kommentera det mer?

Jag har sagt till honom att för mig börjar det med sex. Just nu känner jag mig så långt under marken att det kommer kräva obeskrivliga mängder bekräftelse innan jag får tillabaka tillstymmelsen av självkänslan jag hade innan. För mig börjar det med sex. Om jag känner mig uppskattad, åtrådd, attraktiv i hans ögon. Då kommer resten sedan. Stegvis kan han då börja känna att jag slappnar av mer, om det nu var ursprungsproblemet, jag återfår min inre styrka, min inspiration blir större, jag vågar mer, jag blir gladare, men framför allt lycklig. Om jag är lycklig finns det inga gränser på vad jag kan åstadkomma.

Under våren och sommaren har jag tvingat mig själv att inte vända bort ansiktet när en kamera dyker upp. Alla som känner mig vet min inställning till att bli fotad. Det krävdes att en släkting påtalade min förändring, hans kommentar var ”men herregud, du är ju med på flera bilder – vad har hänt?”. Först då reagerade min sambo. Det hade inte han tänkt på...

Min älskade har också sagt att han behöver lite tuggmotstånd, han behöver någon som går på lika mycket som honom och menar att jag behöver bli bättre på det. Han tycker att jag finner mig i allt, att allting alltid ”duger” fast saker kunde vara bättre. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det – jag blev uppfostrad så. I ett underbart kärleksfullt hem, med min mamma som ensamstående, där vi inte hade gott om pengar, men ändå var lyckliga. För mig har allting sin tid. Goda saker händer goda människor. Oftast.

Vi är väldigt öppna med varann – det finns ingenting vi döljer för den andra. Om han känner eller tycker någonting så säger han det. Och det är underbart. Jag har inte behövt fundera på hans sinnesstämning många gånger.

Jag skulle också bli bättre på att komma med förslag – ta initiativ till aktiviteter. Saker jag vill göra. Det har jag också gjort. Ingen förändring. Ingenting – INGENTING jag gör förändrar det faktum att jag är (enligt han) världens vackraste, sexigaste, underbaraste människa på denna jord – men ändå lever i ett förhållande utan tillstymmelse till sex.

Jag går under!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...