En liten rosa elefant smög sig äntligen fram från sitt gömställe igår...

Nu har jag gjort det....

Vi kan egentligen strunta i allt annat ”vanligt” som min gårdagskväll bestod i och hoppa fram till natten...

Jag gick och lade mig senare än jag tänkt igår, sambon kom lite efter. I vanlig ordning ligger vi och tittar på lite tv, mest för att han kan somna bättre då – för min del kunde det kvitta. Han är ömsint och stryker med sin sköna hand över hela min kropp och ger mig kyssar som jag skulle kunna dö för.

Trött som få, somnar jag till en stund, men vaknar av att det känns tomt i rummet. Han har tassat ned till köket och tagit någon nattmacka, sedan kommer han upp igen och går direkt till vårt gästrum dit hunden gått och lagt sig. Då är klockan strax före två. Jag går upp och dricker vatten och frågar varför han inte kan sova. Det visste han inte, men han skulle vara vaken en stund, för han hade tagit en snus, kommer strax. Natten innan hade vi inte heller sovit bra, så eftermiddagen denna måndag hade han sovit en stund – för att inte ”vara så tråkig” på kvällen. När han kom och lade sig igen, var han ännu inte redo att somna men tyckte att jag skulle försöka sova nu, som skulle upp klockan sex för att hinna till ett viktigt möte på jobbet. En liten stund låg jag och stirrade i taket, sedan tar jag tjuren vid hornen och ställer frågan  som jag är så rädd för att få svar på.....

Jag frågar honom på vilket sätt jag var annorlunda förra sommaren, mot för ett år sedan? (dvs november 2009 då vårt samliv började dala redan efter bara ett par månader tillsammans)

Vad menar du? Svarade han

Ja, vad är det jag är eller gör annorlunda nu och hela vägen sedan ett år tillbaka, som jag inte var eller gjorde förra sommaren? Jag försöker bara förstå vad det är jag kan göra så du vill ha mig igen?

Lång paus...Djupt andetag...Sedan kommer det....Hans svar...

”Det är inget sexuellt problem...Du är så super fin, otroligt vacker och sexig, så den biten finns redan.  Men det här är ingenting jag kan styra själv. Vi klickar inte den sista biten..Jag vill kunna prata med dig om allt, om det här, men det sista jag vill är att göra dig ledsen och du gråter alltid när vi pratar om det här, även om jag skulle vilja prata om det oftare så väljer jag att inte göra det just på grund av det. Det är för känsligt. ”

”Passa på nu då, för jag gråter inte (än)” försökte jag

”Det finns ingen passion hos dig, du brinner inte för någonting, du tycker allt är bra eller lagom, spelar ingen roll om det är varmt, kallt eller ljummet  (förutom när du kör bil då du kan hetta till) och det är absolut inget fel i det,  men du måste väl tycka saker? Det känns som att det är jag som bestämmer och tycker allt själv och så vill jag inte ha det” fortsatte han

Jag kände att tårarna började bränna under ögonlocken, men gjorde mitt bästa för att pressa undan dem, så att jag skulle kunna fortsätta ”prata”. Att höra att jag inte brinner för någonting kändes som ett slag i magen, att det inte finns någon passion likaså. Jag har alltid tidigare fått höra hur passionerad som människa jag är. Till honom sa jag att jag tycker det är synd att han inte har märkt hur jag visst försöker komma med förslag och hur jag visst tycker saker om sånt som jag bryr mig om. Nää, jag kanske inte bryr mig om det är två eller tre skedar oboy i mjölken, och nää jag kanske struntar i om jag ena gången får ketchup på hamburgaren men den andra inte.

”Jag måste läsa din blogg för att veta vad du tänker och tycker – för DÄR finns det ju, men jag önskar att du kunde säga och tycka sånt till mig också” säger han sedan. Jag har alltså en annan ”offentlig” blogg, där jag inte skriver under pseudonym, som mina vänner och min familj kan läsa om mitt liv. Det perfekta livet. Inga fläckar på solen där inte.

Jag frågade honom om ett exempel, för enligt min uppfattning så är där inga nyheter, utan sånt som jag oftast pratat med honom om, eller som jag ”tyckt”. Sedan förklarade jag också att ett inlägg går att redigera, att det inte bara tar en minut för mig att skriva, utan jag formulerar mig noga, ändrar, lägger till, ända tills jag är nöjd. Det funkar inte så när man pratar. Och inspirationen till inlägget kan komma på en sekund – ska jag då hitta honom först och deklarera min just påkomna tanke, innan jag skriver ner den?

Han svarade att då hade väl han inte uppfattad dem sakerna. Men han tyckte ändå att jag skulle kunna stärka mitt tyckande. Sedan sa han också ”gumman, du ska inte ändra på någonting, att vi ska klicka måste ju båda hjälpa till med, vi måste hitta en balans som vi inte har idag och mötas på halva vägen var” Efter några sekunders betänktetid kom jag fram till och sa till honom att jag inte fick ihop logiken. Hur kan jag INTE vara den som ska ändra på något, hur kan det INTE vara fel på mig, när det är HAN som tycker att det fattas en viktig del innan han ens är i närheten av att närma sig mig sexuellt???! Sedan frågade jag också honom hur det här mötas halvvägs exakt skulle gå till, jag behöver någon form av handledning, eftersom allt jag gjort hittills också varit fel.

Den frågan tyckte han var besvärlig, svår och det kunde man ju inte bara klä i ord. Det skulle komma naturligt. ... Jag svarade ”SÅ svårt kan det väl inte vara, om vi älskar varann och vill samma saker?! Om du fortfarande vill förstås...” Han sa att han älskar mig och att han vill att allt ska funka.

”Jag känner mig inte rolig och inte sexig” säger han också ”De två saker jag är som mest förknippad med, det finns inte. Humor är jätteviktigt för mig, vi skrattar inte åt samma skämt. Jag vill kunna se en sak och få ögonkontakt med dig och så skrattar vi tillsammans för vi vet outtalat vad den andra menar.. DEN typen av närhet vill jag ha...”

Och enligt mig då, så anser jag att vi visst skrattar tillsammans. Inte varenda grej, men vi skrattar tillsammans. Och självklart är humor jätteviktigt. Visst, han har en speciell humor och nää jag garvar inte ihjäl mig varje gång, men det är inte så att han ensam drar på skrattmusklerna heller, som han fick det att låta. Jag förstår inte hur vi kan ha så olika uppfattningar om hur det är....?

Jag orkar inte mer... Det här gav mig ingenting av värde, jag blev bara ännu mer ledsen, sorgsen och fick väl veta att jag egentligen är totalt bortom allt hopp (min egen slutsats). Hur ska jag kunna ändra på den jag är? Den personen han först blev kär i? Vi kom inte längre än så. Jag blev inget klokare. Det här var samma som sagts förut och jag vet fortfarande inte hur JAG ska få vänt skeppet. Jag vet inte hur vi går halva vägen var. Tydligen inte han heller...

Efter knappt två timmars sömn, var det dags att kliva upp imorse och bege sig till viktiga mötet. Hela vägen i bilen till jobbet, rann tårarna och jag fick anstränga mig för att se presentabel ut när gästerna anlände till kontoret.

Jag ser förjävlig ut, svullna ögon och gråten är nära hela tiden. Förtvivlad. Ledsen. Arg. Fast mest sorgsen.

Ett är då säkert – finns inga preparat eller mediciner i världen som kan hjälpa oss. Jag känner mig hemsk, som nästan önskar att det hade varit ett sånt problem vi hade istället. Men att ha en fysiskt fungerande man i sitt liv, som hävdar att du är världens vackraste, sexigaste kvinna, som han älskar över allt annat, men sedan inte kan styra sin lust längre än så... Det känns som ett outhärdligt straff.

Hur kan han då älska mig? Om jag inte tillför de viktigaste bitarna för honom?

Hur skulle jag kunna lämna den man som vänt upp och ner på min värld, som har ALLT jag vill att MIN livskamrat ska ha, alla de där viktiga egenskaperna och egenheterna  som jag inte funnit tidigare?

Jag är totalt nedbruten...vi får se hur den här dagen slutar...

 

My

17 november 2010 15:36

Hej, My som skriver här igen. Har fastnat för din blogg eftersom att jag känner igen mig i såå mycket som du skriver. Jag vill börja med att skicka över en STOR cyberkram till dig! Jag förstår att du mår väldigt dåligt och har tagit hans ord hårt. Jag har precis som du fått veta att jag inte brinner för något. Min sambo tycker att jag inte har några intressen. Jag som har blogg som jag älskar att skriva i, och jag pysslar en massa hemma och fixar. Men för honom skulle jag hellre träna som intresse, det har han sagt. Jag känner då att jag inte duger som jag är. Att han tycker att jag är fel. Vilket känns orättvist av honom eftersom att jag trivs bra med det jag redan gör. Jag tycker inte att du ska fundera på mycket på det han säger och vrida och vända på det. Du kan inte göra något annorlunda, du är som du är. Om han inte tycker att du duger så är det hans problem, inte ditt. Just idag så tror jag att du innerst inne vet att det aldrig kommer att funka mellan er. Det låter så hårt och elkt och jag vet att du absolut inte vill höra det. Så förlåt mig nu men lyssna på detta: du är den du är och du duger. Det finns någon som skulle göra allt för dig, tycka att din humor va bäst, tycka att du va passionerad och vilja ligga med dig jämt! Och du vet det också. Jag vet det också, att det finns en kille där ute för mig som skulle älska att ha en tjej med stor sexlust. Jag tycker att du ska fundera på hur du ska göra, han bryter ner ditt självförtroende så du snart undrar vem du är och var ditt glada jag tagit vägen. För så känner jag, var fan är jag??? Kram på dig!!

sad-girl

17 november 2010 16:18

Hej My!

Roligt att du tittar in igen :)
Jaa, gårdagen (eller natten) var inte kul, men jag mår betydligt bättre idag. Jag ville att han skulle säga såna saker till mig, för jag behöver veta vad jag ska göra. Så länge han säger att felet ligger hos honom, eller som han sa tidigare "det beror inte på dig, det är jag som har fel i huvudet" - så fråntas jag ju all möjlighet att kunna påverka vår situation och det gör mig galen! jag VILL kunna lösa ett problem, men det är lite svårt om man inte har verktygen till att göra det. Jag har förstått att han försöker provocera fram reaktion eller respons från mig. Han har sagt att han vill ha lite tuggmotstånd och jag har väl kanske inte fattat riktigt vad han menar med det.

När vi träffades, löptränade jag regelbundet. jag träffade mina vänner i staden jag jobbar (där jag först bodde) regelbundet. Sedan flyttade jag till hans stad, 10 mil från vännerna som jag väldigt sällan träffar nu och tog aldrig riktigt upp det där med löpningen igen. Mycket beroende på att HAN i sin tur inte tränade någonting överhuvud taget, men också för att jag pga pendlingen till jobbet alltid är så vansinnigt trött när jag väl kommit hem, och av den anledningen inte orkar. Sedan känner jag ingen där jag nu bor, förutom hans familj, så jag hade hoppats på att han skulle vilja träna MED mig, för att vi skulle kunna peppa varann osv, men det är inte han sugen på.

Nu har jag däremot bestämt mig att jag får strunta i att jag är trött om kvällarna. Jag SKA börja någon form av träning igen. Så 1 december kommer jag fixa ett gymkort på orten jag bor och jag är rätt säker på att jag kommer hitta tillbaka till den där självständiga människan jag var förut.

Jag förstår att du också blir sårad när din sambo säger att du inte brinner för någonting. Det är ett orättvist uttalande. Det vore skillnad om man klagade över att livet är trist och att man inte har någonting att göra. Men om man är nöjd då? Om man gör sånt man tycker är roligt, även om det är på hemmaplan, är det då att inte brinna för något?

Under natten efter vårat "snack" kände jag som du skrev ovanför. Att vi aldrig kommer få det att fungera. Aldrig någonsin. Idag känner jag inte så. Jag har bestämt mig för att slappna av och koppla bort det här bekymret. Träna som jag gjorde förut och visa att jag inte är beroende av honom. Vara självständig. Lita på vad han säger och bara vara jag. Jag kan inte ändra på den jag är och skulle inte vilja göra det heller.

Jag kommer att ge detta en chans till. Om det sedan inte märks någon skillnad hos honom, DÅ först kommer jag nog gå vidare, men fram tills dess kommer jag inte släppa det vi har..

Vad har din kille som HAN brinner för? Träning? Vet han om att han sårar dig när han underminerar dina intressen, som DU tycker är roliga?

Stor kram till dig!

 

Myran

24 november 2010 17:17

Hur har det gått för dig? Själv är det lingonvecka och min käre karl fattar fortfarande inte att jag blir irriterad över småsaker... så nu har vi inte pratat med varandra sen igår och jag sov på soffan i protest. Antar att vi båda väntar på en ursäkt från den andra xD

sad-girl

24 november 2010 19:04

Hej Myran :)

Tja.. dagarna går utan någon större förändring. Lika kärleksfullt som vanligt, men ännu inget sexliv i sikte.
Har bara bestämt mig för att koncentrera mig på jobbet, "det andra" får vänta. Jag ser fram emot min planerade come back i gymmet den 1 december och därefter kommer min sambo ha en tjej som inte upplevs som lika beroende av honom som tidigare. Såläne jag upplever att han är ömsint och kärleksfull så kan jag tänka på mig själv. Vill han mot förmodan någonting så får han visa det, jag kommer inte att göra några försök alls faktiskt.

Oj..Jaa jag vet hur det är. Oftast hinner min sambo be om ursäkt före mig ;) Han är mycket bättre på sånt, jag kan vara riktigt långsint i vissa fall. Hoppas ni blir sams :)
Ha en fin kväll!

 

My

25 november 2010 10:14

Hej!!

Lite förvirrande för dig när vi som kommenterar heter My och Myran kanske hehe :) Hoppas allt blir bättre när du börjat träna. Jag vet exakt hur du menar när du säger att du ska vänta tills han gör ett move, och att du inte ska göra något. Så har jag gjort många gånger. Och alltid slutar det med att jag får panik och exploderar. Hoppas du är lite bättre på att tygla ditt humör än vad jag är :) jag har sagt till min sambo att det måste bli en förändring här hemma. Mer sex annars funkar det inte. Han svar är att jag är ju så sur och arg jämt och därför får han noll lust att ha sex med mig. Lika förbannad blir jag av det svaret varje gång jag få det.. det är ju för att jag inte har ett sexliv som jag blir sur arg irriterad och frustrerad. Jag har i alla fall dom senaste dagarna varit så himla glad och snäll och inte visat ett dugg hur jag egentligen mår. Och det har funkat! Han tog initiativet :) så det var ett framsteg. Men inte är jag helt glad för det, för nu har han berättat att han inte gillar mina föräldrar :( så nu är jag ledsen för det. Livet är verkligen inte lätt. Hoppas du får en bra torsdag. Jag tycker att du ska gå och shoppa något riktigt fint till dig själv idag när lönen kommit och allt :) det ska jag göra! Kram på dig!!

sad-girl

25 november 2010 11:53

Hej söta My :)

Ja det är lite lustigt att det råkar vara två som har liknande namn eller alias :)

Jag tror det kommer bli mycket bättre, jag längtar jättemycket efter det nu. Har suttit ett tag och laddat upp och känner mig jättetaggad inför det beslutet. Förut tränade jag 4-5 och ibland 6 dagar i veckan, blev helt beroende och mådde SÅÅÅ bra. Sov om nätterna och kände mig allmänt nöjd. Inte helt oväntat hade man ju en betydligt snyggare kropp då också ;) Att göra någonting på egen hand har jag varit urusel på det senaste året, men nu ska det bli ändring på det. Följer sambon med så blir det en trevlig bonus, men jag är helt inställd på att jag kommer släpa mig dit helt själv.

Visst är det tradigt när den ena ursäkten avlöser den andra. Har man fått bukt på den sista saken sambon tyckte var på sniskan, så dyker nästa upp. Jag tror vi har varit hela varvet runt ett par gånger nu. Men den sista är nog faktiskt den där skon faktiskt klämmer. Han är väldigt speciell, på så många bra och härliga sätt. Hans humor inte minst. Om han nu upplever att DET är vårt problem, alltså att jag inte klickar 100% där så är det ju lite svårt för mig att ändra på något så det blir bättre. Jag tycker ju inte att vi är så brutalt olika där, men han kanske har den där extra lilla dosen som fattas hos mig.
Jag upplever ju att vi skrattar åt samma saker, men ändå känner han sig inte "rolig" och det har han tydligen alltid gjort innan. Hmm... Nåja. Han får lära sig att komma runt den frågan om han vill leva med mig, för jag kan inte förändra det.

Härligt! Ja ibland så får man försöka tygla sig och sitt humör :) Men skittrist att han nu har åsikter om dina föräldrar, vad är det han har för problem med dem? Vad är det han stör sig på?

Ikväll ska jag träffa en kompis, vi träffas inte så ofta eftersom jag nu pendlar så långt mellan jobb och hemma. Men vi tänkte gå och äta gott och shoppa lite julklappar :)

Hoppas du hittar någonting fint :)
Ha en mysig och fin torsdag, och det där med dina föräldrar löser sig säkert också. Bara du får veta vad det är som han upplever så negativt :)

Stor kram till dig!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...