Ett mentalt genombrott är nära nu – åtminstone för mig....

Sedan sist har jag mest försökt anamma det här nya löftet till mig själv – att verkligen inte spara på  saker som jag reagerar på, utan släppa ut dem i ”friheten” på en gång. Först tänkte jag att jag nog kommer chocka min sambo med detta nya beteende, han kanske skulle tycka att jag blivit galen?

Det är en stor sak för mig, som alltid – så länge jag kan minnas – har bearbetat och vänt på allting inombords, funderat och tänkt om jag kanske överreagerar eller jämfört mig med andra och grunnat på hur hon eller han hade gjort i mitt ställe. Det tänker jag i fortsättningen inte återgå till. Jag ska strunta i hur omvärlden gör – varför skulle inte jag tillgodo se vad jag behöver, vill eller tycker?

Mitt största bekymmer är att jag är så förbannat känslig! Så fort en jobbig situation uppstår, har jag svårt att hitta dem där rätta orden och gråten kommer alltid ikapp mig. Vilket resulterar i ett halvdant ”samtal” eftersom min röst kvävs när jag både försöker andas och trycka tillbaka gråten samtidigt som jag ska prata. Tack och lov så har jag en sambo som är på precis rätt sätt för att ”hantera” mig i sådana lägen. Han är mjuk och öm och världens bästa på att trösta.

Så var också fallet igår kväll... Jag jobbade över en timme igår och kom hem runt 19-tiden. Det hade jag förvarnat om – så ingen överraskning där. Vi skulle se världens töntigaste bönder söker fru (allvarligt! Har alltid sett den serien, men var det där verkligen det bästa Tv4 kunde hitta??!), och eftersom vi båda haft en värdelös natt innan (tror jag sov 4 timmar, stötvis) var vi båda trötta. Jag avrundade kvart över tio och gick och lade mig. Min sambo gjorde samma sak 20 minuter senare när han vart ute med hunden en sista gång. Vi tycker båda två att den stunden på dygnet är den härligaste, när vi får lägga oss nära nära varann.

Då kommer min sambo på att han bara ska dubbelkolla sin agenda för morgondagen, då han och kollegorna skulle ha ett affärsledningsmöte, till vilket han förberett en analys och rapport. Han upptäcker att han missat en punkt, hämtar datorn och börjar knåpa med det i sängen.  Jag tänkte inte att det skulle ta så lång tid, men han stängde ner datorn tio i ett. TIO I ETT!

När han pysslat med det där i en timme, frågade jag om han inte kunnat göra det på morgonen istället – det kunde han inte, för han hade massor av annat att göra också.

Jag kände mig rätt så irriterad, arg och besviken. Natten/kvällen innan, låg han och pillade med sin telefon och laddade hem applikationer hur länge som helst. Hursomhelst, han undrade om han störde och om jag tyckte att han skulle gå till ett annat rum och jobba klart. Nej, svarade jag, det var inte därför jag frågade – jag tycker bara det är så trist när du måste göra det där nu. ”Jag tycker också det är trist, men jag fick inte agendan för mötet förrän i eftermiddag. Det är ju inte bara du som har mycket på jobbet ibland” svarar han.

När han sedan äntligen är färdig, en bra bit efter midnatt, ligger jag och kokar. Jag är så jäkla irriterad. Och ledsen. På mig själv. Min sambo märker av att det är någonting (som vanligt) och frågar om han gjort mig ledsen igen. Vilket mysterium, jag som trodde att mina tysta tårar inte märktes av. Till skillnad från annars, då jag lika gärna kunnat säga ”nää.” och inget mer, tänkte jag på Jonas Gardell och sa som det var. ”Jag är irriterad på mig själv...för att jag inte är lika släng i käften som du, för att jag aldrig kan få ur mig exakt vad jag menar eller vill, som du är så bra på. För att jag alltid kommer på i efterhand vad jag skulle sagt från början som låtit bättre” Min sambo frågade om jag tyckte det var orättvist. ”Det är klart jag tycker, det är inget kul. Kommer du ihåg den där gången när jag för första gången skulle jobba med bokslutet själv, och du ringde mig på jobbet åtta på kvällen och var förbannad och tyckte att jag planerat dåligt som var tvungen att jobba så sent? Det HÄR är dålig planering för mig. Har du någon gång sett mig jobba efter vi har gått och lagt oss?” Jo, han kom ihåg att han sagt och gjort så, men han visste inte vad det innebar med bokslut och jag hade jobbat sent flera dagar på rad och inte sovit något om nätterna så han var orolig för mig, men NU visste han. Han hade heller ingen lust att jobba när vi gått och lagt oss, det är ju det bästa han vet, hade han vetat att han behövt göra något mer, så hade han skippat töntiga bönderna och gjort det då istället. Kvällarna när vi har tid för varann efter jobbet är det viktigaste för honom. Han sa också ”tror du verkligen att jag någonsin skulle vilja trycka ner dig?”.. Nää det tror jag väl inte.. Eller, det VET jag väl egentligen. Så där ja. Då vart man avväpnad igen. Det kändes så obeskrivligt skönt att få det ur systemet.

Ikväll ska jag fortsätta min övning och berätta om mitt Gardell påhitt och sedan fråga rakt ut om han tror att han någonsin kommer vilja ha mig igen.

Jag är beredd...