Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!

Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvanliga önskelistan från mig, umgås med vännerna, med brorsan och hans lilla familj, kela med min fina fina lilla vovve, mm.

När jag pratade min sambo, formligen kvittrade jag på om allt och inget, så som jag gör när jag har mycket att berätta. Han skrev fina meddelanden och uttryckte sin saknad efter mig flera gånger om dagen. Innan jag åkte sa han att nästa gång jag åker, vill han också följa med. Han valde själv att stanna hemma denna gång, för att han är så spyless på vintern och inte ville åka upp till ännu mer kyla och snö. När jag på onsdagen kom hem från jobbet hade han återigen en överraskning som väntade på mig. Ett medelstort paket som innehöll en superfin blus. "Jag tyckte att det såg ut som din stil" sa han, och mycket riktigt. Det var verkligen jag =)

I söndags när jag så kom hem, hämtade han mig på flygplatsen och så åkte vi iväg på en liten shoppingtur. Hunden fick vara hos hans föräldrar under tiden. Det var länge sedan vi gjorde något sånt och jag hittade lite smått och gott innan jag blev less och längtade hem för mycket. Bland annat köpte jag ett staffli, acrylfärg, penslar och en canvasduk som jag genast började måla på när jag kom hem. Jäklar vad roligt det var! Det är såå många år sedan jag målade sist, men var nu fylld av inspiration och skaparglädje. Kan knappt bärga mig tills det blir lördag förmiddag (imorgon) så jag kan utnyttja dagens ljus och måla vidare!

Sen hann det bara bli tisdag, så säger min sambo att han hade tänkt köpa mig en överraskning till. Någonting han vet att jag skulle bli jätteglad över. I onsdags när jag kommer hem från träningen (!!! som jag varit på två gånger denna vecka =))

står släpet på vår gård och däri ligger en stor tom kartong. Jag får mina misstankar, och de blir bekräftade när jag kliver in genom dörren och hör hur han försöker skynda sig på övervåningen. När jag kommer upp, har han själv monterat ner den gamla sängramen, flyttat bort alla madrasser och gamla sängbord (ni vet både säng och sängbord var ju sånt som hans ex lämnade kvar och som jag velat byta ut i en EVIGHET nu) och står som mest och bråkar med ett nytt sängbord som han i stress monterat ihop fel och måste plocka isär igen.

Jag hade ringt honom när jag var på väg hem och meddelat att jag kommer om ungefär 45 minuter, då sa han att han var ute med hunden, medan han i själva verket försökte få allting klart tills jag kom hem. Joo, han har dålig tidsuppfattning =) Vi hjälptes åt och blev ändå inte färdiga förrän halv tio på kvällen, så det finns inte en chans i hellsike att han hunnit bli klar i tid på egen hand =) Lite besviken var han över att jag fick se det nya inköpet innan det blev färdigt, han hade velat överraska mig helt och velat få undan/gömma släpet också. Såna saker och detaljer gör mig alldeles varm i hjärtat.

Den nya sänggaveln + bord hade vi spanat ut för någon vecka sedan, efter att ha letat länge efter någonting som passar vår smak. Jag blev jätteglad över att han slog till. Det känns som att luften i sovrummet äntligen är ren och första natten jag sov i nya sängmöbler sov jag som en stock. För första gången någonsin.

Jag skrev ett brev till honom som jag tänkte lämna när jag åkte till min familj, men jag gav det aldrig åt honom. Måndagen innan jag for, hann jag istället ta upp det jag ville och nu vet han vart jag står i den frågan också. Därmed vet han vad jag tänker och hur mycket jag tänker på det och vad det har för effekt på mig och på oss. Han tog det bra och jag höll mig (nästan) hela vägen från att börja lipa. Det kom några envisa enstaka tårar, men jag tror inte att han såg dem, och när vi pratat klart och rett ut det, kändes det bra igen.

Ikväll ska vi röja och städa huset, för imorgon kväll kommer det ett kompispar som stannar över natten. Vi gör middag och spelar spel och har allmänt trevligt. Det ser jag fram emot - nästa fredag/helg blir det också trevligt, då kommer två av mina absolut närmaste vänner ner till mig, vi går på en show under fredags kvällen och på lördag fyller min älskade sambo år. Det är alltid svårt med presenter till honom, för i regel köper han själv det han vill ha. Men han har önskat sig nya komponenter till sin dator som han ska bygga om (hur kul är det?? "Varsågod älskling, grattis på födelsedagen, här får du ett nytt moderkort?!")

Fast det är ju det han önskar sig....Dock har jag en annan idé.

Vi har pratat om att det skulle vara fint att ha en förstoring på oss, gjord på canvastavla och sätta upp den i sovrummet. Bild i svart/vitt. Jag avskyr ju att blir fotad, så vi har inte mer än ett fåtal bilder på oss, men jag tänkte försöka överkomma rädslan och ge honom ett present kort på en fotosession. 3 timmars fotografering, där en proffs fotograf under 1 tim tar bilder på oss tillsammans, 1 tim på honom, 1 timme på mig. På så vis får vi både material till tavlan, varsina fina bilder på varann och så blir det (förhoppningsvis) en rolig upplevelse.

Tror han skulle bli glad av det i alla fall. Det är inte en sak han själv skulle komma på, så då blir han lite överraskad också =)

Kanske får "safe:a" och köpa någon sån där data pryl också, för säkerhetsskull =)

Well well, nu ska jag återgå till mina sysslor. Känner mig lite gladare, men det är nog mest för att jag börjat tänka på mig själv och göra saker för min egen skull. jag har börjat bli självständig igen och det har ju varit min plan ett tag nu.

Det funkar såhär långt, får se om det räcker "hela vägen" ;)

Kram / S

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.

Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningspass och inte fattade vad jag höll på med. Efter flera år i viloläge, skulle kroppen plötsligt minnas hur det var med osalig träningsvärk och då bröt förkylningen ut. Nu har jag vilat och kurerat i en vecka, och försökt att inte anstränga mig, så idag ska jag och svettas efter jobbet igen. Jag har också börjat äta lite nyttigare och gör till och med frukostmackor med keso och avokado som jag tar med till jobbet. På en vecka gick jag ner 2 kg och jag ser att min kropp reagerar på de få träningspass jag hittills hunnit med. Det ser lovande ut =)

För någon vecka sedan sa min sambo ”Vi har haft lite roligare ihop nu ett tag”. Detta var i samband med något program vi tittade på där vi båda hade skrattat och kommenterat samma saker. Som jag sagt innan upplever ju jag att vi gör så här ofta, men jag kanske har släppt någon spärr och dragit på någon slags överväxel. Sedan sa han ”jag tror fortfarande inte att du är riktigt dig själv med mig, jag tror att du är en helt annan i sällskap av dina vänner, att jag skulle få se en helt annan sida av dig om jag satt bredvid och såg dig umgås med dina tjejer”. Kanske är det så. Jag vet ju att jag är hiskeligt rolig, att jag är den som bjuder på mig själv, skarvar mina berättelser medvetet för att locka fram tårfyllda skratt, där mitt sällskap får sitta och hålla sig för magen för att de skrattar så mycket. Jag sa detta till honom, att jo det kunde säkert stämma, att jag alltid varit den där clownen som alla förväntasfullt inväntar, som kommer med roliga kommentarer och bjuder på många skratt. Jag sa också att det var ju då, när jag träffade folk oftare, när mina dagar fylldes med annat än det nu standardiserade innehållet ”äta, sova, jobba”. Och framför allt när jag hade närmare till vännerna, när man kunde ses en halvtimme när som helst, vilken dag som helst i veckan, när jag inte satt 3 timmar om dagen i bilen på väg till och från jobbet, när dagarna räckte till mer, när jag upplevde mer än detta, som inspirerade mig, som gav mig andra intryck än bara det monotona nuet gör. Han förstod  vad jag menade... Det var ändå skönt att han kommenterade detta. Att han tycker att vi haft roligare än på länge, det är ju det som HAN påstår saknas, den typen av närhet....

Fick också en annan kommentar, igår när vi satt i bilen och hade varit på utflykt i den härliga solen. Jag sprang in och köpte ett paket tamponger som jag lade i mitt knä, när han säger ”har du inte haft mens nu i snart två veckor?” ”nä, men i 4 dagar...” svarade jag. Då säger han ”Jag kommer förhoppningsvis ha bättre koll på det snart...” Det tog en sekund eller två innan jag fattade vad han menade, men sen när poletten ramlade ner, var det en ganska bra mening. Klart han inte har koll på det, jag kan ju gå och ha mens i mer än ett halvår i streck utan att han vet det. I ett normalt förhållande med fungerande sexliv vet ju ens partner sånt här, då vet en kille exakt vart i cykeln tjejen är. Men hursomhelst, till och med det han sa här, fick mig att hoppas lite till...

Han har varit lite extra fin och go i helgen, jag har fått så många komplimanger och verbal bekräftelse så trots att vi nu är inne i mars och det inte känts som att vi ens har varit i närheten av att komma någon vart, känns det ändå okej. Förra veckan fick vi veta att våra grannar ska separera. De köpte det nybyggda huset bredvid vårt för bara ett år sedan, båda är runt 40 och utan barn och supertrevliga. De såg inte ut att vara de ”struliga” typerna direkt, så vi blev båda lite småchockade av nyheten. Sedan såg vi hur killen i paret packade saker och åkte iväg med flyttbilen. Usch vad vi tänkte på henne mycket. Så mycket att min sambo i lördags frågade om han skulle gå och knacka på och fråga om hon kände för att komma över till oss. Jag tyckte det var en jättebra idé, även om hon kanske känner för att vara ensam (vi båda vet ju själva hur det här är, och vi rös av bara tanken) så har vi i alla fall sagt att vi finns i fall hon vill ha sällskap. Min sambo gick över en stund och hon hade uppskattat jättemycket att han kom och knackade på, dock ville hon vara ensam. Det som hände henne var ju exakt det som hände min sambo innan vi träffades. Den andra bara stack, i princip. Usch vad tråkigt. Av mannen som byggt våra hus, fick vi höra att det var för att killen ville ha barn, men hon inte kunde få några. Min sambo tyckte detta var vidrigt och sa till mig ”Jag skulle aldrig svika dig om det var så att du inte kunde få barn”.....Ytterligare en sak som på något konstigt vis får mig att känna mig lugnare...

Nåja... I helgen åker jag och hälsar på min familj, jag funderar på om jag ska lämna kvar ett brev till min sambo som han får läsa när jag åkt. Det verkar ju fungera för en del =) Jag började skriva på ett, för några veckor sedan, när jag hade bestämt mig för att åka, dock så är innehållet mer i linje med vad jag kände då, så blir det så att jag skriver det färdigt, så måste jag redigera en hel del. Vi får se... En del av sakerna jag skrev däri, har jag redan hunnit ta upp till ytan..

Det är glest mellan gångerna jag uppdaterar, men det är ju också för att det inte finns så mycket att berätta. Det liksom bara är. Oförändrat.

Men så är jag också. Oförändrat envis...Och kanske också ännu en smula hoppfull.

// S

Det såg ut att bli en bra dag...

Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegripligt hur hoppet hos en människa kan stanna kvar så här länge utan att helt försvinna, även om mitt egna hopp bleknar alltmer så ligger det kvar någonstans och pyr.

Denna måndag, var jag dock lite (med betoning på ”lite”) lättare i sinnet. Sambon klev upp samtidigt som jag, vilket nästan aldrig händer, då han skulle iväg till ett kontor på annan ort över dagen. Soluppgången gjorde att fälten utanför våra fönster glimrade i guld och det var väldigt vacker (och kallt) ute. Innan jag skulle åka till jobbet, ställde han sig bakom mig, vi båda vända mot fönstret och utsikten, och kramade om mig ömt och sa ”Jag äääälskar dig gumman”. Sedan gav han mig en sån där kärleksfull blick som varje gång gör att jag smälter och viftar undan alla tvivel och sa sedan att han inte glömt vad det är för dag idag.

Jobbdagen gick rätt fort, som alla måndagar gör för mig. Efter en extra lång bilfärd hem, längs isig motorväg med mycket trafik, öppnar jag dörren till vårt hem och möts av en väldoftande arom från köket, ljuvlig musik från Norah Jones i bakgrunden och en sambo som ger mig en välkommen hem kyss och omfamnar mig. Han har tänt ljus i hela huset och dukat fram middag och ett glas vin.

Vi äter vår middag och sedan tycker han att jag ska sätta mig i vår myshörna och koppla av i tio minuter (sedan skulle vi åka och hyra en film hade vi bestämt). I myshörnan hade han ställt en vas med fina tulpaner (mina favoriter när det är säsong) och ännu ett tänt ljus, och lutad mot vasen fanns ett litet paket. Små paket är min favorit, då vet jag att det är stor chans för ännu något smycke, och DET kan jag aldrig ha för många av! Jag blev jätteglad över dessa gester och ännu gladare när jag i paketet fann tre små berlocker till mitt armband, som jag vid något tillfälle innan sagt att jag skulle vilja ha. Sedan åkte vi iväg för att hyra film och promenera hunden vid vattnet i stan. Vi var helt ensamma ute i kylan, himlen var stjärnklar och för en stund förbannade jag mig själv att jag tvivlat på min sambo. Det finns ingen som honom och jag vill verkligen inte ge upp. Skulle han bara hitta tillbaka till lusten igen, så skulle jag vara den lyckligaste i världen.

En bra film senare och klockan är mycket. Min sambo tar fjärrkontrollen till PS3:an och ska titta genom hårddisken, han går till foldern ”bilder” och genast känner jag hur jag spänner mig. Han vet så väl att jag inte vill veta hur någon av hans ex tjejer ser ut, jag vill inte se bilder eller veta detaljer om dem osv. Därför har han tagit bort såna bilder från sin dator, som för övrigt ska vara synkad med PS3an... Bilderna har inga namn, bara nummer så han bläddrar upp och ner mellan numren och på må få klickar han upp en av filerna...som visar sig vara hans förra tjej/sambo glatt smajlandes mot kameran någonstans ute på någon promenad. Jag vill också tillägga att detta blev väl synligt, eftersom vi har en PROJEKTORDUK. Så föreställ er biograf så fattar ni att det liksom inte gick att INTE se detta. Från att ha varit en mysig Alla Hjärtans Dag, blev jag på en sekund så förbannat jävla besviken och ledsen och frågade honom varför i helvete han har den bilden där. ”Det undrar jag också” sa han och fortsatte ” Jag ber verkligen om ursäkt, jag visste inte att den var där”

Moment gone. Minst sagt. Och jag ska verkligen understryka att jag inte är den svartsjuka typen, men för mig är det fan inte okej att ha kvar bilder eller någonting annat som har med något tidigare förhållande att göra. Är det slut så är det, det betyder att man slänger ALLT, raderar allt, och sparar ta mig fan inte på någonting. Ska det vara så jävla svårt???! Självklart förstod min sambo att jag inte var särskilt nöjd och efter en stund frågade han om hans ”lilla fina” skulle bli glad om han tog ut hunden på sista kvällsrundan. ”Lite” svarade jag och gick och duschade. När han var ute, kände jag att (surprise surprise) tårarna var nära och jag kunde inte stå emot. Samtidigt blev jag förbannad på mig själv för att jag inte skrek åt honom eller gjorde mer liv av det än jag gjorde och besviken på mig själv för att jag än en gång släppte fram tårarna istället för att reagera verbalt. Jag har väl inte det i mig helt enkelt, vad än som händer. Jag bestämde mig för att låta det passera åtminstone för kvällen, jag ville inte att våran hjärtedag skulle sluta på minus.

När han kom in och gjort sig klar för natten, kom han in i sovrummet där jag lagt mig på mage på sängen. Han plockade fram vår massageolja och började massera mina ben och fötter och fortsatte sedan med händer och armar. Han kan verkligen det, det var obeskrivligt skönt. När han var klar och lagt sig bredvid mig, slingrade vi ihop oss som vi alltid gör. Jag strök honom över ryggen och ner mot ryggslutet, som jag vet att han älskar. Jag känner hur någonting händer i dem nedre regionerna på honom, inte mycket, men någonting i alla fall, men likt andra gånger så utnyttjar han så att säga inte det, utan låter det bara vara. Hans andetag blir tyngre och tyngre, sömningare och sömnigare. Återigen känner jag hur sorgsen jag blir över det. Som att han väljer att inte trycka på ”ON” knappen vid något skede, fast hans kropp uppenbarligen och så tydligt reagerar på min beröring.

Jag ligger forfarande nära, men vänder mig bort från honom och stirrar i taket en stund och låter tårarna rinna sakta och tyst nedför kinden innan jag somnar.

Sedan drömmer jag. I drömmen har min sambo loggat in på sitt FB konto där jag skickat honom en alla hjärtans hälsning, och så säger han med ett litet skratt ”Nej gumman, där har du gått över gränsen, inte tror du väl att jag ska skylta med sånt på min sida, så alla mina dejter ser?”

Bissarrt, jag vet. Men så verkligt ändå. Det fick mig ännu mer illa till mods och gjorde att jag än en gång ställde den ständiga frågan till eventuella högre makter ”NÄR ska jag få vara lycklig igen?”

Nu när Hjärtedagen är över, kommer jag ta upp lilla arkivfrågan med min sambo igen. Han ska få sätta sig ned och trycka på delete knappen om och om igen, tills dess att allting är rent och rensat. Det ska inte finnas någon back-up någonstans och jag ska aldrig mer behöva återuppleva fadäsen från igår. Han ska få gå igenom varenda skrymsle och vrå och göra sig av med allt som inte har med oss att göra. Jag ställer inte många krav, men här är ett som inte går att förhandla bort.

// S

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :)

Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt!

Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert inte är så konstigt, med tanke på att det är den tiden av veckan som det möjligen skulle "hända" någonting på min front. Men...DEN dagen då jag har några glädjande nyheter, lär jag ha en rubrik med stora bokstäver som basunerar ut den sensationella händelsen.

I helgen gjorde vi två saker som vi inte gör ofta

1) Lördag: åkte och bowlade, bara han och jag.

Kommer inte ihåg när vi sist gjorde någonting sånt tillsammans. Hunden fick vara hemma under tiden och det var bara vi. Jag fick storstryk. I bowling alltså.

2) Söndag: Jag föreslog att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans, vilket aldrig heller händer. Visst vi köper skrutt mat och tar hem, men vi är aldrig "ute på restaurang" tillsammans. Vi gick till ett italienskt hak och käkade urgod mat. När vi sitter där tar min sambo min hand och tittar mig ömt i ögonen och säger "Nu ska jag säga någonting till dig, för att stärka ditt självförtroende som jag monterat ner, och som jag tror att du kan uppskatta att höra med tanke på hur det varit och ännu är.... "

I detta skede höll jag andan, jag hade inte en aning om vad som skulle komma ur hans mun - jag bara hoppades att det var någonting väldigt väldigt bra, eftersom han öppnade så där... Sedan säger han följande:

"Jag har haft sex med...lite över hundra tjejer, men det är ingen förutom du som fått mig att komma utan hjälp av mina händer" Han ser så kärleksfull ut när han säger detta, som att den informationen skulle vara värdefull för mig. Sedan säger han " Du är fantastisk, helt fantastisk och jag älskar dig såå.."

Den sista meningen blev grumlad av det han sagt innan. Allt jag kunde tänka på var alla hundra brudar han legat med. Jag har väl FATTAT att det är många, hade kanske till och med räknat med fler än så, det dubbla, men jag har också uttryckligen sagt, tidigare, att jag ALDRIG vill veta HUR många -varför i helvete skulle jag vilja veta det???!!!! Till svar fick han

"Det vet jag, det har du redan sagt.." Besviken, på något konstigt vis.

Jag vet ju att han ville få mig att tycka att jag är speciell bland "alla dessa hundratal", att jag är unik och fantastisk. Men HUR ska jag kunna göra det, när det ENDA som ringer i mitt huvud är det uttalade jävla antalet han varit med??!

Jag tittade ut genom fönstret på restaurangen och tänkte "hur många av de som passerar här utanför har han avverkat?"

Näe, jag hade svårt att sortera ut det positiva i hans ord, även om jag vet att det enda syftet med dem var att få mig lite gladare...

Ingenting annat av större vikt har hänt sedan sist. Möjligen att jag ska börja dra i lite trådar så att vi säkert kommer oss iväg på någon solresa, annars är allting precis som vanligt.

Uppdaterar snart igen, nu ska jag och tröst shoppa lite nya kläder innan jag börjar åka hemåt :)

/ S

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar!

Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!

Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och det har känts som att vi aldrig mer kommer göra det heller. Jag har gått och väntat på att HAN ska ta upp ämnet eller att HAN ska ta initiativ till att prata ut, men det har inte hänt.

En längre tid, har jag gått och haft en stor tung klump i magen. En klump av oro. När jag har såna klumpar (andra kallar det intuition) blir jag oftast vettskrämd. Skrämd för att den där klumpen som försöker tala om någonting för mig, försöker få mig att förstå – sällan eller aldrig har fel.

Jag har varit uppgiven och less på att känna mig ointressant. Frustrerad och ledsen över att sambon hellre väljer att sätta sig framför sitt dataspel, än att lägga sig bredvid mig i sängen när jag lagt mig, för att hålla om mig och försöka vårda och reparera våran relation. Bitter och besviken för att jag inte ser att han på något vis har tänkt göra sitt yttersta för att få oss på banan igen.

Alla dessa tumultartade känslor har stormat inombords, samtidigt som jag har haft den mest hektiska perioden på jobbet på hela året. Jag har stundvis suttit och tittat på blocket på lägenhets annonser, som att mentalt förbereda mig på det värsta. Jag har också blivit blockerad från att vilja köpa saker till vårt gemensamma hem, eftersom känslan jag haft är att det skulle kunna gå åt helvete imorgon.

Jag tror att jag kom till en punkt där jag känner att nu är det ”All or Nothing”. Jag vet precis vad jag har att förlora – men om jag inte gör någonting nu så kan det vara försent imorgon.

Jag har inte velat ta upp vårt obefintliga sexliv igen, och med ta upp så menar jag diskutera. Sist vi gjorde det, kunde jag inte – likväl som sååå många gånger innan – hindra mina tårar från att rinna. Den gången kallade min sambo mig för patetisk.

Igår däremot, kände jag en slags likgiltighets känsla och satt och skrev på ett brev som jag först hade tänkt överräcka till min sambo. Jag memorerade vad jag skrivit och de känslor jag försökt fånga. Just för att rädda mig själv från att köra fast om vi skulle stranda i vårt samtal igen. Jag behövde inte ge något brev – jag kom ihåg exakt vad det var jag ville säga – och jag fick sagt allting också.

När vi lagt oss igår sa jag till min sambo att han inte ser glad ut och att han inte gjort det på ett tag. Han tyckte att inte heller jag gjort det. Jag berättade då för honom om min klump i magen och när han frågade varför jag har en sådan svarade jag att det inte känns som att det går vidare bra för oss. Lugnt och sansat.

Nej, det tyckte inte han heller och sa att det är så jäkla konstigt. Han menade att allting finns där, han sa igen att jag är den finaste människan på jorden; omtänksam, vacker, snygg, otroligt sexig men ändå connectar vi inte sista biten.  Han tycker att vi har en nära relation på ett sätt, med det är en annan typ av närhet som fattas för att vi ska klicka sexuellt och han sa att han vet att han är speciell som behöver också den biten. Han fortsatte ”Det känns också helt fel att jag gör att du inte känner dig sexig, när jag vet att med vem som helst annan så skulle du inte ha det så här..”

Jag sa att då måste vi jobba med att hitta den där andra typen av närhet också och inte bara sitta och vänta och vänta och vänta på att någonting ska lösa sig själv – för det kommer inte att hända. Det höll han med om. Han sa också att det inte är något fel på mig, att jag aldrig ska tro att jag behöver ändra på mig, att han är glad att vi pratar om detta nu och att han velat ta upp det, men är rädd för att jag ska bli ledsen (och tillade även att det är fel av honom att tänka så när det här är så viktigt för oss) och att det inte gick så bra för honom sist. Det sista han vill är att göra illa mig. Jag svarade ”Jag fattar att det inte är kul att jag gråter, men jag HAR ALDRIG kunnat och KOMMER ALDRIG kunna styra över mina tårar. Om jag är superledsen, frustrerad eller sårad över någonting, så finns tårarna där och rinner över när bägaren är full. Det är mitt sätt att få tömma systemet. Det är bara vatten fyllda med känslor – och det tar jag tusen gånger om, hellre än att ha en alltför kort stubin som brinner av och gör att jag slänger ur mig ord som bara sårar.” Det höll han ju med om och erkände att han ju tyvärr hör till den skaran med korta stubinen.

Sedan sa han också att han vill att vi pratar och är helt öppna med varann, att det inte får gå ett halvår utan att vi pratar med varann. Han ville heller inte att jag någonsin ska gå och ha en klump i magen, utan ville att jag säger när det är någonting. Det lovade jag att göra. Under förutsättning att han inte opponerar sig i det fall jag skulle gråta. Sedan fortsatte jag och tala om alla mina oroskänslor. Att det känns som att han har gett upp oss redan, att jag inte minns senast jag fick någon slags bekräftelse på att jag finns med i hans framtidsplaner. Som exempel tog jag det faktum att han förut ganska ofta sa saker som ”Jag vill leva mitt liv med dig” eller att han skrev någonting liknande i ett sms. Han förklarade att han också blivit rädd, i hans värld kommer det vara jag som lämnar honom/gör slut och han tänker tankar som ”blir hon samma kalla person som mitt ex och försöker lura av mig saker, eller kommer hon vara samma fina xxxx”. Han har känt att om vi tar upp problemet till ytan igen, så kommer det vara ”do or die”. Han förstod mina tankar och jag förstod hans. Han sa att han visst hade mig i sina framtidsplaner, att han - om det hade funkat med den här sista biten också – hade velat att vi redan var i nästa steg i vår relation, med barn och giftemål osv.

Att höra det där sista, även om det inte löste någonting, var så obeskrivligt befriande. Han sa att han är så rädd att förstöra någonting för mig, att han vet att jag känner mig lite stressad över hela den här familje-grejen med barn och så. Att han är rädd för att vi ska misslyckas, att det går ett år eller två och sedan bryter vi upp och att han då sabbat mina möjligheter. Men även sina egna. Han sa att han mår dåligt över att han monterar ned mitt självförtroende, ”vilket är helt onödigt eftersom det inte finns en finare människa i världen med finare egenskaper eller personlighet”

Vi pratade på en lång stund. Jag har ingen aning om vad klockan var när vi sedan sa godnatt....

Men jag kan skriva under på att klumpen i magen åtminstone har minskat till grusformat nu, även om jag ännu är rädd att förlora det vi har, rädd att förlora honom, rädd att vi inte ska lyckas, så är känslan att vi nu har öppnat en stängd byrålåda och låtit den vara öppen – enormt skön, och större än ett gruskorn. Så den känslan vinner för nu. För nu vet jag att han är lika rädd om mig som jag om honom. Och inte en tår fälldes!

Han sa att han var glad för att jag tog initiativet till att prata om det här med honom och att han vill samma saker som jag.

Nu får tiden utvisa resten, men nu har vi båda åtminstone ventillerat tankar och känslor, vi vet vart vi står och vad vi vill och att det finns en outtalad deadline.

Så summa summarum – hoppet jag hade, som sedan minskat och nästan kommit att bli obefintligt, har  återigen fått en skjuts uppåt. Nu orkar jag hoppas lite till....

//S

Länge sedan sist, jag vet.

Mest beror det på att jag helt enkelt inte haft någon som helst inspiration och inte heller någon ork. Hela december månad har jag haft ruskigt mycket på jobbet och nu är det ännu värre, med allt vad bokföring heter. Dessutom, efter att jag bestämde mig i slutet av november (?) för att inte lägga mer energi eller fler tankar på min olyckliga situation, har det blivit ännu mindre skrivlusta.

För jag har verkligen INGENTING att berätta. Inte nåt. Ingen förändring/förbättring/skillnad mot förr. Inga steg närmare.

Trots allt, är jag inte mer än människa, och hade kanske hoppats på att julen och nyårshelgen, med sovmorgnar osv, skulle innebära något slags närmande.

Jag har slutat att smeka honom över hans ädlare delar - det som tidigare har fått mig att inbilla mig att DÅ kanske han ger efter. Jag tänker inte ge honom det "nöjet" när han själv inte gör likadant någonsin.

Han är fortfarande lika kärleksfull i övrigt, vilket enbart gör att detta känns ännu svårare. Någonstans i mitt undermedvetna har jag ändå förberett mig på det värsta, även om jag finner det omöjligt att föreställa mig ett liv utan honom. 

Jag har noll lust att säga detta till honom nu, men så fort andan faller på ska jag tala om att det inte kommer bli ett 2012 för oss om det ska fortsätta på det här viset. Är han intresserad av att fortsätta med mig, så får han göra någonting som visar på det, om det så krävs får han släpa sig till en doktor eller hjärnkirurg för att göra nödvändig lobotomi - för hur jag än vrider och vänder på det, så kan jag bara inte få in i MITT huvud hur man kan älska någon, men inte ÅTRÅ??!

Ja, som ni ser är det ju ingenting nytt jag kommer med, bara samma gamla vanliga... Hoppas det är och går bättre för er!

// S

Helgen har kommit och gått. Den går inte till historien som den bästa. Har nog aldrig fått så lite kärlek av min sambo som just i helgen.

I fredags betedde han sig något så när normalt när jag kom hem från jobbet. Jag fick en ganska lång kram, men det är ungefär vad som bjöds på från närhetskontot. Vi såg Idol, som vanligt och gick och lade oss samtidigt. Men kvällen kändes inte mysig på något sätt.

Som jag berättat i frågespalten, tog sambon upp vårt bråk igen på lördagen, helt appropå. Jag blev bara tok irriterad på honom och vägrade stranda i en diskution som vi inte kommer någon vart med. Det kröp fram att han både talat om detta brännheta ämne för sin närmaste vän, men även för sin mamma. Enligt honom hade båda dessa hållt med honom och tyckt som honom. Vilket jag tror på också, eftersom jag är helt säker på att han inte berättat all fakta för dem.

Skitsamma - på söndagen var min svärmor förbi och när vi fick vara ensamma en stund fick jag höra en helt annan version av hennes ståndpunkt. Hon förstod MIG och hon stod på MIN sida och tyckte att han var obeskrivligt egotrippad. Det har jag inte idas säga till min sambo - jag tänker inte sjunka till hans nivå. Jag är bättre än så.

Han var dock lite mer som vanligt i söndags. Och när sedan måndagen kom, var det som att torsdagen aldrig hänt. Han kramades, såg med den där varma kärleksfulla blicken på mig - vet inte om det beror på att jag var extra fin igår då jag varit hos frisören. Till och med kyssar. Precis som vanligt. När vi sedan gick och lade oss för kvällen, drog han undan mitt täcke. Jag låg som vanligt på sida, och nu med ryggen mot honom. Han strök med sin hand över hela mig och sa "Du har så fin kropp". Vart var all den kärleken hela helgen??

Nej, JAG kommer inte få någon ursäkt - han anser ju uppenbarligen inte att det var han som handlade på ett felaktigt sätt.

Jag har bara så svårt att förstå hur någon kan förvandlas på ett ögonblick, från en varm och kärleksfull person - till en helt likgiltig, iskall människa som kan häva ur sig precis vad som helst, en människa som är så långt ifrån den man i första taget föll för. HELT obegripligt!

Jag tycker också synd om min svåger. Vi träffade dem som allra hastigast i söndags, när vi var i närheten och letade julgran. Min sambo var kort och snäv och hälsade precis på honom, men stannade inte kvar för att prata. Jag såg på min sambos bror att han var besviken.

Jag kan bara hoppas att han tinar upp mot sin bror också, till nästa helg. Det är ju så löjligt och onödigt hela grejen. Ska det få bli en sån konstig spänning dem emellan bara för det här? Suck, nää han får fanken skärpa sig!

// S

Är jag helt jävla onormal?? Är det JAG som är vrickad? Är det JAG som inte har sunt förnuft?

Vad tycker du? Jag ska berätta om min gårdag som var som vilken annan torsdag som helst, bortsett från en för mig helt främmande människa (som jag trots allt lever ihop med) och dennes reaktion på någonting som jag inte tyckte var någonting konstigt överhuvudtaget.

Det är eftermiddag och ungefär en halvtimme innan jag ska börja röra mig hemåt från jobbet. Mobilen ringer och det är min sambos brors fru. Min svågers fru alltså.. Dessa två ska på lördag ta med sig två tjejer (som arbetar som personliga assistenter till deras dotter) på en sån där middags show med underhållning (av en stor känd svens ”Salong”) på vår ort. Nu ringde dem för att kolla om jag skulle vara intresserad att följa med dem på detta, då ena tjejen är sjuk just nu och det då kan hända att hon inte följer med. Det var alltså inte säkert att assistenten uteblir heller, men de ville fråga mig först, så jag kan hålla det lite öppet, eftersom de redan betalt biljetten och tyckte att det skulle vara synd att bara låta platsen bli tom ifall denna assistent nu inte hinner bli frisk.

Någonstans i mitt bakhuvud började en svag svag larmsignal ljuda, men jag valde att ignorera den, för spontant tyckte jag att det skulle vara jättekul att hänga med. Dessutom var deras motivering också ”vi tänkte att du också skulle få komma ut på någonting kul nån gång”. Min sambo är nästan en gång per månad på någon afterwork eller ”kick-off” med sitt jobb, och då han inte har längre än 15 minuter till stan så är det sällan han inte går. Jag å andra sidan, har 8 mil till mitt jobb, så jag orkar aldrig hänga med på såna evenemang, då jag dessutom måste sätta mig och köra bil senare på kvällen. Jag tackade svågern och frun för att de hade tänkt på mig och sa att jag absolut skulle tycka att det var roligt – och att jag skulle hålla kvällen öppen för det, ifall nu jag skulle hoppa in.

Jag kommer hem efter jobbet och vet att jag bara kommer hinna se min sambo en kort stund, eftersom han är på väg på julbord med jobbet. Jag berättar glatt om telefonsamtalet och frågar om han blir ledsen om jag följer med dem på lördag. ”nää” säger han först, men det dröjer inte länge förrän han blir konstig. Sedan säger han att han tycker att det är tragiskt att hans bror slutat ringa honom om saker, utan ringer mig istället vad det än gäller (vilket är en sanning med modifikation). Sedan varvade han upp ytterligare, vankar av och an i köket och ber mig ”smaka” på en ”karamell”.

”Smaka på det här: Hur skulle DU känna om brorsan och x ringde MIG och frågade om jag ville hänga med dem – så skulle jag bara dra med dem” Jag som tyckte att han överreagerar och tar allting alldeles för personligt svarade ”Men det beror väl ändå på vad det är! Du är ju inte det minsta intresserad av att gå på konserter och sånt och dem HAR frågat oss om det vid flera tillfällen tidigare, men efter en serie av NEJ-svar, fattar väl jag att man lessnar och frågar någon som faktiskt kan vara intresserad istället” Detta var såklart helt fel svar av mig och han menade att det hör till sunt förnuft att inte fråga den ena i ett par. Om det är så att man bara har en biljett över så frågar man en ensam person, inte som i det här fallet mig. Han tyckte det var absurpt. Jag kunde inte fatta varför detta skulle vara så jävla hemskt och dåligt och farligt och sa att jag inte såg det på samma sätt som honom. ”Bra då vet vi vart vi står” blev hans svar, sedan for han surt iväg på sitt jävla julbord.

Han kom hem klockan tio, då låg jag i sängen. Jag hade varit ute med hunden två gånger, dammsugit under våningen, vattnat blommorna, rensat upp i hallen/tvättstugan, gått ut med sopor, och plockat ihop för att det skulle vara fint till helgen.

Jag hörde på hans röst, när han frågade om jag var vaken, att han fortfarande var sur. Han svarade kort på min fråga om han ätit gott (han tyckte att det hade varit värdelöst) och sen sa han surt att han ”blir uppe en stund till”. Vilket inte bara betyder en stund, utan ett par timmar. Han kommer fram till sängen och pussar mig på håret och säger godnatt. På håret! För det första. Efter ett tag hör jag att tv:n står på på undervåningen. Jag går ner, frågar om han inte kan se det där från sängen lika gärna. Hans torra svar är att han först tänkt spela, men att han fastnade där istället.

Jag går upp igen och känner hur min frustration (som vanligt) blir till tårar som bränner under ögonlocken. Sansar mig och bestämmer mig för att jag inte ska krusa. Vill han vara löjlig så får han vara det, jag åker till jobbet tidigt som fan tänkte jag och jag planerade inte att höra av mig till honom under hela morgondagen – så får han fundera om han verkligen beter sig som en vuxen.

Har ingen aning om vad klockan är när han lägger sig. Han försöker inte vara tyst eller smyga (som han brukar). Dessutom lägger han sig så långt ut på sin kant som möjligt och rör mig inte ens.

Efter en lång stund (och jag hör att han fortfarande är vaken) frågar jag ”Har du INGEN kärlek i dig alls idag” och då brakade det lös.

Han hade minsann tänkt och han kunde inte fatta hur hans familj av alla, kunde göra en sån dundertabbe. Han kände sig dessutom rejält sviken av mig. Han frågade vad det var som lockade så jävla mycket, om det var gratis middag? Eller om det var att jag sparade 300 spänn, någonting måste det ju vara som är värt att offra våran lördag? Hade det varit mina kompisar som frågat, hade det tydligen varit en helt annan sak. Men INTE hans bror och fru, och inte heller okej om det varit någon av våra gemensamma kompispar som bjudit ut bara en av oss.

Hans röst blev högre och högre och tillslut blev jag så jävla frustrerad att jag SOM VANLIGT börjar storgråta när jag ska försöka skrika tillbaka. Jag försökte få fram att jag inte fattar hur någonting som är en vänlig gest mot mig kan bli så förbannat negativt, att någon vill ta ut mig för ovanlighetens skull, och dessutom på vår ort. Jag sa att han alltid far på sina jävla jobbtillställningar, men jag har inte samma möjlighet eller ens ork att stanna kvar som har en jävla mycket längre bit än honom. Han med iskall hög röst ”Du gråter, fan vad patetiskt, det är inte synd om dig och du hör inte vad jag säger, sluta försvara dig” samtidigt som han roffar åt sig täcket och kudden och stormar ut ur sovrummet. När jag försöker få honom att stanna ber han mig hålla käften och smäller igen dörren.

Nu är jag så jävla arg också, så jag rusar efter honom och säger att nu får du för faaaan skärpa dig.

Han står i vårt gästrum och så säger han ”se inte på mig naken” och så dundrar han till sovrummet för att demonstrativt dra på sig kalsongerna. Kommer tillbaka till gästrummet och lägger sig under sitt täcke. Sen säger han med psykotiskt lugn röst ”Vi kommer inte längre än så här idag”

Sen tar han till orda igen och säger ”Hur skulle du känna om X och X (kompispar)bad mig hänga med dem..?” Det beror på vad det är, svarade jag, om det var någonting jag visste att du tycker om, men jag inte är brydd om så hade det inte varit någon jävla sak. ”Nå men säg att det var ett par biljetter till Wallmans då”. Jag VET att vi har berört just det konceptet tidigare, och då har han minsann sagt att han inte skulle vara intresserad av att gå på det, så jag blev ännu mer förbannad för att hans jävla ego inte kan släppa det här. Återigen sa han hur fel han tyckte det var av hans bror och fru att fråga mig, det var helt uppåt väggarna.

Jag insåg efter en liten stund till att han är för tjurig för att kunna resoneras med, så jag går mot sovrummet igen, plockar ihop mina saker, tar täcket och kudden och ropar åt honom att han kan lägga sig i den där jävla sängen själv, för jag tänker då fan inte ligga där. Sen går jag ner till vardagsrummet och lägger mig på soffan.

Jag vet inte att jag någonsin varit så arg och ledsen på samma gång som jag var inatt. Om ni bara visste vilken ton han använde mot mig. Han fick det att låta och kännas som att jag knullat med någon annan. Totalt jävla iskall och känslolös. Hur kan någon som påstår sig älska mig, som har sån värme och är så kärleksfull annars, plötsligt bli till din värsta mardröm? Är det andra bara ett spel för gallerian?

Så... att jag inte sovit mer än möjligen en timme (för att jag somnade av utmattning tillslut) och sedan satte mig i bilen så tidigt jag bara kunde, för att åka till jobbet, kommer inte som någon överraskning.

Jag har heller ingen jävla aning om vad jag ska säga till svåger + fru. Utan att behöva säga som det är. För jag tänker inte gå, om det nu blir så att en plats är öppen. Allt som kändes roligt med det, är förstört. Och hur förklarar jag nu det till dem? Jag som var så positiv till lördagen, igår?! För så här är det...Om jag säger att det är min sambo som tycker att det var fel av dem att fråga och fel av mig att nappa, ja då läggs ju skulden på honom, dem tar mitt parti och tycker han är en idiot – och vi är ju ett par, som håller ihop. Alltså måste jag säga att jag inte kan följa med, för jag vill inte göra min sambo besviken. Punkt. Men inte det heller kommer funka, för de kommer fråga varför och vad jag än säger kommer dem fatta att det är min sambo och hans speciella åsikter som är i vägen, vilket kommer resultera i att någon av dem ringer till honom och då tar han också illa upp, eftersom de tar mitt parti och tycker att han är en idiot.  – och vi är ju ett par, som håller ihop. För att inte tala om vad hans mamma skulle säga om hon hörde...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här, den här dagen kan sticka och brinna. Visst, par bråkar. Det känns bara inte som att det här är någonting vi blir sams över. Jag har svårt att se hur hans iskalla hårda blick och röst, kan förvandlas till den där personen jag blev kär i.

Jo – han är jävligt speciell – och INTE alltid på ett bra sätt.

Det tjänar ingenting till att disskutera med honom om vissa saker. Han har så bestämda åsikter om precis allt och jag tror inte det har hänt att han en enda gång har böjt sig.

Vi får väl se hur den här helgen blir – känns inte roligt någonstans faktiskt.

Så - tala om för mig, är jag helt dum i huvudet som tyckte att biljetterna var en bra idé, eller är det min sambo som är liiiiite för trångsynt?