Det som skrivs här känner ingen till. Ingen vet det här om mig. Inte ens mina närmaste vänner. Den enda som vet hur jag egentligen mår och vilken påfrestning det sista året har varit för mig, är min sambo. Jag KAN INTE berätta det här för någon, jag kan inte ta upp det överhuvudtaget. För att jag skäms och för att jag känner mig maktlös. Och för att vi (jag + sambo) ömsesidigt uttalat att det som rör oss, rör bara oss. Inte för att han egentligen har någon anledning att oroa sig, jag har blott och enbart goda saker att säga om den fantastiska mannen. Men ändå.

Detta är vad mina nära och kära vet om mitt nuvarande liv:

Jag träffade kärleken, den riktigt stora, sanna kärleken för drygt ett år sedan. Vi hade båda varit med om enorma hjärtesorger ungefär samtidigt och vi fann varann på en endaste gång. I timmar kunde vi prata och ämnena var outtömliga. Vi delade samma framtidsdrömmar och passionen för musik förde oss ännu närmare. Vi skrev härliga underbara kärleksbrev och lappar till varann och kunde inte slita oss ifrån varann. Kärleksbrev och lappar skrivs fortfarande och jag har aldrig mött någon som är så enastående kärleksfull och ömsint. Det är någonting annat som jag måste få grepp om, som jag kommer till senare....

Vi har varit oskiljaktiga från första stund – jag flyttade från min lilla lägenhet till hans boning på landet ganska snabbt och allting gick bara jättefort. Fast bra fort. Härligt fort. Ingen av oss såg någon poäng i att vänta när allting känns så rätt som det bara kan kännas. Vi blev förälskade, en sådan djup kärlek vi fick till varann är få förunnade.

Den där första sommaren som var våran, var även kantade med stora bekymmer, som grumlade våran färd på de rosa molnen. I samband med allt hemskt han varit med om, förlorade han även sitt jobb, och höll nästan på att förlora huset också, för att bankerna inte gick med på att skriva över huslånet på bara honom. Samtidigt som vår kärlek blev starkare, försökte han hitta ett jobb och även hitta en lösning på huslånet. Det tog ett par månader och i sista sekunden fick han sitt drömjobb, och i nästa veva löste sig också huset. Han kunde behålla det och nu borde lyckan vara total. Nu hade ju alla svallvågor rasat förbi och det borde vara vår tur nu. Inga fler problem. Bara vi och vår kärlek.

Jag har aldrig känt mig så här älskad och uppskattad tidigare som i den här perioden. Jag stöttade honom genom jobbsök och övertygade honom att allt kommer att bli bra med huset också. Jag kände verkligen att den här mannen är mannen i mitt liv. Vi sa till varann att vi vill dela allt med varann, göra allt med varann, vi vill gifta oss, ha en egen liten fin familj och hela den baletten. Jag vet inte när jag gjorde felet som jag ännu får lida av. Jag kan inte erinra mig exakt vad jag gjorde, eller rättare sagt hur jag gjorde, men tydligen har det sagt djupa spår hos honom....

Jag behöver skriva av mig här – för jag håller på att förlora hoppet och förståndet och jag vet inte vad jag ska göra....

Jag är 30 år och för första gången i mitt liv känner jag mig......värdelös.

Fortsättning följer i Kapitel 2...