Har just suttit och läst forum som skriver om mitt ofrivilliga liv i celibat. Där kan jag konstatera att jag inte är ensam. Både män och kvinnor som beskriver sina situationer. Tyvärr hjälper inte det heller. Jag kommer inte från mina förhoppningar som alltid förskjuts framåt.

Ikväll då? Nu kanske? På lördag?

En klok man skrev i ett av forumen: "För mig kanske sex är 20% av de viktiga faktorerna i ett lyckligt förhållande. Då är allting bra. Alla är nöjda. I ett olyckligt förhållande med avsaknad av sex blir faktorn plöstligt 80%".

Jag försöker med allt. Jag gör de där små sakerna som min sambo uppskattar så mycket, jag kommer med förslag på vad vi ska fylla våra helger med, eller vad vi ska göra om kvällen när jag kommer hem, jag är kärleksfull, omtänksam. Men den sexuella bekräftelsen uteblir ändå. Jag försöker piffa upp mig på helgen, sminka mig snyggt, klä mig snyggt. Men nej...När vi lade oss på lördag kväll efter en mysig kväll med lite vin och musik, låg vi så nära varann som vi brukar. Omslingrade. Smekandes lite lätt kärleksfullt. Han snosade på mig, vi kysstes och njöt av att ligga nära. Jag hör på min sambos andetag när han kommer "i stämning". Klockan var sent och jag vet att han var trött. DÅ sa han med ömsint röst "I morgon när vi vaknar, om jag känner som jag gör nu, kanske vi till och med kan älska".

Tyvärr så har det blivit så att jag inte vågar tro på såna ord längre. Såna ord blir aldrig till handling. Sån tur har inte jag. Jag började nästan gråta när han sa så, fast jag höll emot. Söndag morgon kom, och likt andra söndagar, ligger vi och håller om varann i sängen, jag ligger och hoppas, försiktigt försiktigt. Däremot var känslan han hade på natten som bortblåst och jag försökte heller ingenting. För jag visste ju redan att inget sånt intimt skulle ske. Jag visste ju det.

För så är det ju bara.

Vissa dagar känner jag sådan jäkla avsky för mig själv att när jag ska klä av mig för att gå och duscha, vill jag helst slippa se min kropp. Jag vill skyla mig i något jäkla plagg på natten så han slipper se eländet (även om jag alltid sover naken). När han kärleksfullt säger "Du är sååå vacker" eller "Du är såå fin och har den lenaste underbaraste huden" så vill jag bara sjunka genom marken.

Några gånger när jag brutit ihop har han sagt "du måste förstå att du är den sexigaste, underbaraste, finaste, härligaste människan jag mött, och jag mår skitdåligt av att göra så att du känner dig allt annat än det. Vem som helst skulle vilja ha sex med dig......" osv... Det där med "vem som helst" ger mig ingen tröst what so ever. För det första så är det inte sannolikt. För det andra, så spelar det väl ingen jävla roll, när den enda JAG vill ha är honom??!

Jag har ingenstans jag kan vända mig. Ingenstans. Jag lider i det tysta och jag är livrädd att han ska säga "jag klarar inte av att se dig må dåligt längre".

Jag vet att han mår piss över det här också. Det är lika viktigt för honom. Men tala då bara om för mig vad faan jag ska göra för att det ska blir bra???!!

Jag blir retroaktivt svartsjuk på allt han berättat om sina tidigare förhållanden. Alla jävla brudjävlar han legat med. Han lever ju med mig, varför kan inte jag få det då? Jag hatar vårat sovrum. Huset vi bor i köpte han med sitt ex. Ett alldeles nytt hus som hon inte bodde i särskilt länge. Vi har ännu kvar sängramen, som var hennes. Som jag hatar. Sängen alltså. Jag har ingen sinnesfrid där. Ingen alls.

Jag har slutat kunna titta på serier som anspelar på/ eller innehåller fragment av sex. Det kan vara Vänner eller Christine, eller vilken annan serie som helst. Eller film. Skämt om sex blir jag också ledsen av. Han vet det. Han tänker samma som jag. Han lider också - I know. Men det här är mitt sätt att få ut MIN frustration.

Andra dagar kan jag känna att jag fullkomligt skiter i hur jag ser ut- det spelar ju ändå ingen roll. Jag kan ändå inte trigga igång honom. Han vill ha igångtriggning på det mentala planet. Jag är smart, intelligent, men tydligen alldeles för dum i huvudet för att veta vilken jävla knapp jag behöver trycka på, som jag hittills har missat.

HUR länge ska jag behöva vara ledsen över det här? När ska min olycka vända och bli till lycka istället? Jag vill att han älskar mig fullt ut. Hela mig. Jag vill att han går över tröskeln. Att hans hjärnspärr släpper. Jag pressar honom inte, men jag vet heller inte hur lång tid man ska behöva ge?

Finns det någon högre makt som kan hjälpa mig därute?

Jag hade helt vansinnig jobbångest sista veckan på semestern. Bara en vecka kvar av ledighet, och sedan ska jag tillbaka till ett jobb jag helst skulle byta bort. Dessutom tändes hoppet vid ett enda tillfälle, då vi en morgon äntligen hade härligt sex. Inte helt problemfritt dock, för när vi är som mest uppe i det, hoppar hunden upp i sängen, orolig för att hon inte sett detta skådespel tidigare och förmodligen undrade varför vi lät så konstigt. Det var nästan så att vi inte kunde slutföra det vi påbörjat – innan hunden övertalats att hoppa ner och gå ut ur rummet. Suck. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Var nog närmare gråt än skratt förresten, när jag tänker efter. Ändå trodde jag att vi nu kommit över någon slags mental tröskel och att allt skulle bli bra hädanefter. Jag hade fel....

Redan första dagen på jobbet efter semestern ändrades min inställning till jobbet. Nu blev det plötsligt roligt, mina uppgifter skulle ändras och dagarna bara flög förbi. Jag kände mig upprymd på ett sätt jag inte varit på väldigt länge och jag märkte att min sambo började närma sig mig lite mer än innan.

Nu har hela augusti passerat också, och molnen på min himmel är fortfarande kvar. Ingen vet hur många kvällar och nätter jag ligger sömnlös, där jag stilla gråter och försöker andas så tyst jag kan för att inte min sambo ska höra att jag gör just det. Gråter. Igen.

Den sista melt-downen jag hade var för två veckor sedan. Jag vill att vi ska ligga kvar i sängen på morgonen under helgen, för att möjligheten till action är större då. Han vet vad jag ligger och väntar på och han ser på mig hur besviken jag är varje morgon jag uppgiven kliver upp och klär på mig istället. Han mår jättedåligt över att han gör mig ledsen.

I helgen var vi på promenad som vanligt, med hunden. Mitt i allt kramar han om mig hårt och säger att han hoppas att vi kan titta tillbaka på den här perioden med ett skratt och säga ”tänk att vi inte hade sex”. Förutsättningen för att vi ska kunna göra det, är ju dock att hans mentala spärr släpper och att han kommer tillbaka till det vi hade.

”Det har ingenting med dig att göra – det är jag som har fel i huvudet” säger han.

Happ....Och vad ska JAG göra åt det då??

Anledningen till att jag inte berättat om det här till någon av mina vänner är att jag inte vill utlämna honom på något sätt. Jag älskar honom över allt annat på jorden – och hade det inte varit för att jag känner ett litet litet hopp om att det ska lösa sig – så hade jag inte stannat kvar. Inte han heller för den delen, eftersom han (som jag nämnde tidigare) anser att sex är bland det viktigaste i ett förhållande. Jag har inte berättat detta för en annan anledning också. Ibland tror jag att han kan läsa mina tankar. På riktigt. Han läser mig som en öppen bok. Han vet hur jag fungerar. Han vet på vad jag tänker. Ibland skrämmer det mig. Av den anledningen har jag valt att skriva om det här istället. Jag måste få detta ur mitt system. Även om ingen läser det så har jag formulerat min sorg och min ångest i ord. Klätt mina känslor och gett avtryck någonstans.

Jag är inte beredd att lämna honom. Inte än. Jag vill leva med honom och han vill detsamma. Det är ”bara” sexet som inte finns, som gör mig så obeskrivligt ledsen.

Det här är min fristad – här ska jag skriva av mig. Be för mig. Be att det löser sig och att allting blir bra!

Jag är inte troende, men ändå händer det att jag frågar Gud ”Varför händer detta just mig?”

Varför händer detta just mig????!

Vi skulle ha 4 veckors semester tillsammans. En härlig sommar. Fylld av möjligheter att få tillbaka känslan av total lycka.

När halva semestern gått är läget oförändrat. Inga såna närmanden görs. Hela min dag går åt att tänka på vad jag gö r för fel och vad i helvete jag gjort för ont för att förtjäna att INTE vara lycklig?

Jag tycker inte om att bli fotograferad. Det har jag aldrig gjort. Jag vänder mig bort så fort en kamera tas fram, oavsett vem var och hur. Min sambo gillar att ta bilder. Fantastiska bilder i naturen, vackra vyer. Han märkte snabbt att jag inte var särskilt intresserad, snarare besvärad när han ville fota mig. Detta har han blivit irriterad på. Vid ett tillfälle i våras sa han ”ja, vi kommer då inte att börja ha sex förrän du börjar tycka om dig själv, det kan jag svära på!”. I hans ögon, är det så att jag inte gillar mig själv, att jag är så osäker på hur ”fin” jag är och att jag därför inte ställer upp på foton. Han menar att jag på det sättet underminerar det faktum att han tycker att jag är världens finaste – varför litar inte du på att jag älskar det jag ser?

Tja.......Ska jag kommentera det mer?

Jag har sagt till honom att för mig börjar det med sex. Just nu känner jag mig så långt under marken att det kommer kräva obeskrivliga mängder bekräftelse innan jag får tillabaka tillstymmelsen av självkänslan jag hade innan. För mig börjar det med sex. Om jag känner mig uppskattad, åtrådd, attraktiv i hans ögon. Då kommer resten sedan. Stegvis kan han då börja känna att jag slappnar av mer, om det nu var ursprungsproblemet, jag återfår min inre styrka, min inspiration blir större, jag vågar mer, jag blir gladare, men framför allt lycklig. Om jag är lycklig finns det inga gränser på vad jag kan åstadkomma.

Under våren och sommaren har jag tvingat mig själv att inte vända bort ansiktet när en kamera dyker upp. Alla som känner mig vet min inställning till att bli fotad. Det krävdes att en släkting påtalade min förändring, hans kommentar var ”men herregud, du är ju med på flera bilder – vad har hänt?”. Först då reagerade min sambo. Det hade inte han tänkt på...

Min älskade har också sagt att han behöver lite tuggmotstånd, han behöver någon som går på lika mycket som honom och menar att jag behöver bli bättre på det. Han tycker att jag finner mig i allt, att allting alltid ”duger” fast saker kunde vara bättre. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det – jag blev uppfostrad så. I ett underbart kärleksfullt hem, med min mamma som ensamstående, där vi inte hade gott om pengar, men ändå var lyckliga. För mig har allting sin tid. Goda saker händer goda människor. Oftast.

Vi är väldigt öppna med varann – det finns ingenting vi döljer för den andra. Om han känner eller tycker någonting så säger han det. Och det är underbart. Jag har inte behövt fundera på hans sinnesstämning många gånger.

Jag skulle också bli bättre på att komma med förslag – ta initiativ till aktiviteter. Saker jag vill göra. Det har jag också gjort. Ingen förändring. Ingenting – INGENTING jag gör förändrar det faktum att jag är (enligt han) världens vackraste, sexigaste, underbaraste människa på denna jord – men ändå lever i ett förhållande utan tillstymmelse till sex.

Jag går under!

Sex är jätteviktigt för mig i ett förhållande. Det är så jäkla viktigt för min självkänsla, mitt självförtroende och för mitt välmående. I mina tidigare förhållanden har detta aldrig någonsin varit ett problem, jag har aldrig behövt gnata eller ifråga sätta någonting – Vi har haft sex varje dag, ibland flera gånger om dagen när andan fallit på. Och att man är trött har varit den sista ursäkten, jag är ALDRIG för trött för det. Däremot behöver jag inte ha en massa attiraljer för att jag ska bli upphetsad, det räcker gott och väl med att se min partners kropp, få känna på honom, ta på honom, kyssa honom. That´s it. Sen är jag där. Och det har varit samma för killarna. Fram tills nu, till och med nuvarande förhållande.

Han är ett par år äldre än mig, en riktig man. Han är vansinnigt maskulin, välformade muskulösa ben och armar, de finaste stora manliga händerna jag någonsin sett – som han är gudomlig på att använda. När han rör vid mig går det rysningar hela vägen upp till hjärnan. Han är kärleksfull på ett sätt jag bara läst om tidigare i romaner, omtänksam, generös...När vi träffades berättade han att han i ungdomsåren varit lite tuffare, slagits en del, haft gud vet hur många brudar och att sex var ett väldigt stort intresse för honom – vilket också visade sig vara stämma när vi älskade med varann.

Däremot fungerar inte han på samma sätt som jag. Han vill att den sexiga stämningen ska byggas upp och liksom ligga i luften under dagen, han älskar mina fötter och händer och kan ligga och smeka dem och bli sugen av det. Det räcker inte för honom att vi lägger oss i sängen på kvällen, nära och omslingrade. Även om jag rör vid honom och jag känner att någonting händer – så är inte det tillräckligt. Vid något tillfälle i början av vår historia, skulle han göra det skönt för mig. Jag är väl rätt blyg av mig i början och har aldrig kunnat låta någon vara ”där nere” alltför länge, jag har aldrig kunnat släppa loss helt, för jag vill inte komma innan själva akten sätter igång på riktigt. Även om det är underbart.

Hursomhelst, på något sätt visade jag att jag ville att han skulle avbryta och ”köra på” istället. Det här tog han hårt och efter det har det inte alls varit samma sak. Från att vi hade sex ett par gånger i veckan, blev det plötsligt helgerna jag satte tilltron till. När helger också passerade en efter en, började jag bli riktigt ledsen.

Jag ifrågasatte om han inte kommit över sitt ex ännu, om han hade någon annan. Jag sa att jag aldrig känt mig så okvinnlig, så oattraktiv, osexig, o-allt! Någon gång tidigare. Jag har gråtit så många tårar och känt mig så jävla olycklig över det här så ingen kan förstå eller ana. Självklart svarade han att han absolut är över sitt ex, det har inte med det att göra överhuvudtaget, inte heller har han någon annan – han fungerar inte så. Sex är komplicerat för honom med en ny partner, det tar tid innan man känner varann och vet exakt vad den andra går igång på och vad det där lilla extra man kan göra för varann skulle vara. Han menar på att jag inte är avslappnad tillsammans med honom och att han vill att vi ska komma till det där euforiska stället där båda kan släppa hämningarna totalt.

Han säger nästan daligen hur vacker han tycker att jag är, hur otroligt fin kropp han tycker att jag har – och att han inte vill att jag ska ge upp på honom.

Jag älskar honom så fullt och totalt och jag kan inte se mig själv utan honom – men jag håller på att förlora mig själv. Det är 10 månader sedan jag kände mig åtrådd. 10 månader av sorg.

Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken...

Det som skrivs här känner ingen till. Ingen vet det här om mig. Inte ens mina närmaste vänner. Den enda som vet hur jag egentligen mår och vilken påfrestning det sista året har varit för mig, är min sambo. Jag KAN INTE berätta det här för någon, jag kan inte ta upp det överhuvudtaget. För att jag skäms och för att jag känner mig maktlös. Och för att vi (jag + sambo) ömsesidigt uttalat att det som rör oss, rör bara oss. Inte för att han egentligen har någon anledning att oroa sig, jag har blott och enbart goda saker att säga om den fantastiska mannen. Men ändå.

Detta är vad mina nära och kära vet om mitt nuvarande liv:

Jag träffade kärleken, den riktigt stora, sanna kärleken för drygt ett år sedan. Vi hade båda varit med om enorma hjärtesorger ungefär samtidigt och vi fann varann på en endaste gång. I timmar kunde vi prata och ämnena var outtömliga. Vi delade samma framtidsdrömmar och passionen för musik förde oss ännu närmare. Vi skrev härliga underbara kärleksbrev och lappar till varann och kunde inte slita oss ifrån varann. Kärleksbrev och lappar skrivs fortfarande och jag har aldrig mött någon som är så enastående kärleksfull och ömsint. Det är någonting annat som jag måste få grepp om, som jag kommer till senare....

Vi har varit oskiljaktiga från första stund – jag flyttade från min lilla lägenhet till hans boning på landet ganska snabbt och allting gick bara jättefort. Fast bra fort. Härligt fort. Ingen av oss såg någon poäng i att vänta när allting känns så rätt som det bara kan kännas. Vi blev förälskade, en sådan djup kärlek vi fick till varann är få förunnade.

Den där första sommaren som var våran, var även kantade med stora bekymmer, som grumlade våran färd på de rosa molnen. I samband med allt hemskt han varit med om, förlorade han även sitt jobb, och höll nästan på att förlora huset också, för att bankerna inte gick med på att skriva över huslånet på bara honom. Samtidigt som vår kärlek blev starkare, försökte han hitta ett jobb och även hitta en lösning på huslånet. Det tog ett par månader och i sista sekunden fick han sitt drömjobb, och i nästa veva löste sig också huset. Han kunde behålla det och nu borde lyckan vara total. Nu hade ju alla svallvågor rasat förbi och det borde vara vår tur nu. Inga fler problem. Bara vi och vår kärlek.

Jag har aldrig känt mig så här älskad och uppskattad tidigare som i den här perioden. Jag stöttade honom genom jobbsök och övertygade honom att allt kommer att bli bra med huset också. Jag kände verkligen att den här mannen är mannen i mitt liv. Vi sa till varann att vi vill dela allt med varann, göra allt med varann, vi vill gifta oss, ha en egen liten fin familj och hela den baletten. Jag vet inte när jag gjorde felet som jag ännu får lida av. Jag kan inte erinra mig exakt vad jag gjorde, eller rättare sagt hur jag gjorde, men tydligen har det sagt djupa spår hos honom....

Jag behöver skriva av mig här – för jag håller på att förlora hoppet och förståndet och jag vet inte vad jag ska göra....

Jag är 30 år och för första gången i mitt liv känner jag mig......värdelös.

Fortsättning följer i Kapitel 2...