Jag hade helt vansinnig jobbångest sista veckan på semestern. Bara en vecka kvar av ledighet, och sedan ska jag tillbaka till ett jobb jag helst skulle byta bort. Dessutom tändes hoppet vid ett enda tillfälle, då vi en morgon äntligen hade härligt sex. Inte helt problemfritt dock, för när vi är som mest uppe i det, hoppar hunden upp i sängen, orolig för att hon inte sett detta skådespel tidigare och förmodligen undrade varför vi lät så konstigt. Det var nästan så att vi inte kunde slutföra det vi påbörjat – innan hunden övertalats att hoppa ner och gå ut ur rummet. Suck. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Var nog närmare gråt än skratt förresten, när jag tänker efter. Ändå trodde jag att vi nu kommit över någon slags mental tröskel och att allt skulle bli bra hädanefter. Jag hade fel....

Redan första dagen på jobbet efter semestern ändrades min inställning till jobbet. Nu blev det plötsligt roligt, mina uppgifter skulle ändras och dagarna bara flög förbi. Jag kände mig upprymd på ett sätt jag inte varit på väldigt länge och jag märkte att min sambo började närma sig mig lite mer än innan.

Nu har hela augusti passerat också, och molnen på min himmel är fortfarande kvar. Ingen vet hur många kvällar och nätter jag ligger sömnlös, där jag stilla gråter och försöker andas så tyst jag kan för att inte min sambo ska höra att jag gör just det. Gråter. Igen.

Den sista melt-downen jag hade var för två veckor sedan. Jag vill att vi ska ligga kvar i sängen på morgonen under helgen, för att möjligheten till action är större då. Han vet vad jag ligger och väntar på och han ser på mig hur besviken jag är varje morgon jag uppgiven kliver upp och klär på mig istället. Han mår jättedåligt över att han gör mig ledsen.

I helgen var vi på promenad som vanligt, med hunden. Mitt i allt kramar han om mig hårt och säger att han hoppas att vi kan titta tillbaka på den här perioden med ett skratt och säga ”tänk att vi inte hade sex”. Förutsättningen för att vi ska kunna göra det, är ju dock att hans mentala spärr släpper och att han kommer tillbaka till det vi hade.

”Det har ingenting med dig att göra – det är jag som har fel i huvudet” säger han.

Happ....Och vad ska JAG göra åt det då??

Anledningen till att jag inte berättat om det här till någon av mina vänner är att jag inte vill utlämna honom på något sätt. Jag älskar honom över allt annat på jorden – och hade det inte varit för att jag känner ett litet litet hopp om att det ska lösa sig – så hade jag inte stannat kvar. Inte han heller för den delen, eftersom han (som jag nämnde tidigare) anser att sex är bland det viktigaste i ett förhållande. Jag har inte berättat detta för en annan anledning också. Ibland tror jag att han kan läsa mina tankar. På riktigt. Han läser mig som en öppen bok. Han vet hur jag fungerar. Han vet på vad jag tänker. Ibland skrämmer det mig. Av den anledningen har jag valt att skriva om det här istället. Jag måste få detta ur mitt system. Även om ingen läser det så har jag formulerat min sorg och min ångest i ord. Klätt mina känslor och gett avtryck någonstans.

Jag är inte beredd att lämna honom. Inte än. Jag vill leva med honom och han vill detsamma. Det är ”bara” sexet som inte finns, som gör mig så obeskrivligt ledsen.

Det här är min fristad – här ska jag skriva av mig. Be för mig. Be att det löser sig och att allting blir bra!

Jag är inte troende, men ändå händer det att jag frågar Gud ”Varför händer detta just mig?”

Varför händer detta just mig????!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...