DL

4 maj 2011 13:07

Hej S,

Hur är det vännen? Det var längesedan jag skrev men samtidigt har det inte hänt så jättemycket. Vi hade en liten kris igen jag och min fru för någon vecka sedan men vi pratade ut i helgen. Känns skönt att kunna prata om ALLT med frun igen. Från att tidigare har varit ansträngt och vimsigt så kan vi avslappnat prata om sex, känslor och uteblivna orgasmer. Jag tror det absolut viktigaste i ett förhållande är en fungerande kommunikation. Att det går att prata om allt - ogenerat och ohämmat. Tidigare fick jag i veckor gå och planera att säga en mening här och där. Jag fick oftast aldrig allt sagt utan hoppades på att min fru förstod mig ändå.

Nu kan vi sätta oss ner och prata. Som i helgen. Vi kände nog båda att vi hade kommit ifrån varandra. Min fru är inget vidare på att ta initiativ till diskussion men jag tar gärna på mig DEN rollen (att starta igång kommunikationen) så länge vi båda tar initiativ till närhet och intimitetsskapande. Jag har bra känselspröt så jag uppfattar snabbt om något är fel. Vi båda kom fram till att vi längtade efter närhet och sex men av några dumma missförstånd så hade det låst oss. Men på 5 minuter hade vi rett ut missuppfattningarna men pratade i 3 timmar vidare om lust och vad som får oss att må bra. Vi kramades länge och tårarna som kom i början av samtalet byttes ut mot glädje eller tårar av lättnad.

Kommunikationen är kärnan till allt. Får man inte kommunikationen att fungera så fungerar inte förhållandet så värst vidare bra. Hur ska min fru förstå vad jag gillar att göra i sänghalmen om jag inte kan kommunicerar om det? Äntligen så förstår också nu min fru hur viktigt det är! För varför ska vi inte hjälpa varandra med något som är en källa till stor frustration?

Nu har jag babblat på... dags att jobba igen då. Ha det bra!

KRAM
DL

sad-girl

20 maj 2011 15:07

Heeeej vännen!

Jösses vad tiden bara springer iväg!
Ja...Jag lever ju åtminstone än, även om det var ett halv sekel sedan jag sist skrev någonting. Har bara inte haft någon inspiration, eftersom Status Quo fortfarande råder. Finns ingenting nytt att berätta, allting är PRECIS som det har varit nu i alltför lång tid. Vi har heller inte tagit upp vårt issue sedan gud vet när (även den gången på mitt initiativ). Tror att jag innerst inne hoppas på att HAN ska ta sig an det ansvaret någon gång och börja prata, men det händer aldrig, uppenbarligen.

Jag är så urtrött på att känna mig så negativ, ur balans, tråkig, less. Måste ju förmodligen vara den tråkigaste sambon på planeten, för ALLT jag kan tänka på är vårt icke existerande sexliv. Jag kan inte vara glad för saker eller uppskatta saker i lika stor utsträckning längre och nu är snart ännu en sommar här.

Vi har jobbat och slitit som djur ute i trädgården sedan snön försvann, planterat om häckplantor som aldrig tog sig förra våren, gjort större gräsmatta, målat staket osv osv. Projekten avlöser varann och någon solresa som vi pratade om någon gång i vintras, har ju förstås inte blivit av. Vi är som ett arbetslag, som först jobbar dagtid på respektive arbete, och sedan kommer hem och forsätter en sisådär 5-6 timmar per kväll med allt runtomkring huset. Tog upp det med honom förra helgen - och sa att jag tyckte det var jävligt tråkigt att vi bara lät våra resplaner rinna ut i sanden, att vi faktiskt hade behövt det, för OSS:et och VI:et, för VÅR skull och för vår relations skull och inte bara vara så förbannat praktiska hela tiden. Trädgården kan vänta, men vårt förhållande håller på att fara åt helvete. Vad är viktigast? Han höll med och tyckte att jag hade rätt, men sa samtidigt att han känt sig stressad med dem här största "projekten" eftersom han vill att allt sånt ska vara klart INNAN sommaren och semestern, för att vi sedan ska kunna njuta.

Jag känner väl också att jag inte har någon lust att lägga ner fler timmar på en trädgård som jag ändå inte kommer få ta del av, om någonting inte händer jäkligt snart i vårt förhållande. Det är såpass dags för en ny "diskution" att jag bestämt mig för att återigen axla oket och plocka fram vårat obeskrivligt tråkiga samtalsämne IGEN. Och det ska jag göra innan denna helg är över. Sen får vi se...

Så himla skönt att höra att du och din fru är så samspelta och att den tillfälliga krisen gick så fort förbi. Jag förstår att du gärna tar på dig ansvaret att prata ut om du ser att det behövs, eftersom din fru nu är med på noterna. Så skulle jag också kunna känna om jag bara såg att det hjälpte att prata med min sambo. Men någonstans har vi väl båda redan bästämt i förväg att när vi snackar nästa gång, kommer det inte finnas någonting nytt att säga, bara samma samma samma saker som alla tidigare gånger. Ingen ny teori. Men jag behöver ju veta att det här är LIKA viktigt för honom också! Spela roll om vi inte har uppfunnit något nytt, men jag behöver HÖRA att det inte bara är jag som är missnöjd, och jag behöver höra vart fanken han står, vill veta vad HAN tänker göra åt saken. Det funkar inte längre att säga "VI vill samma saker" eller "Vi måste hjälpas åt", det är alldeles för jävla luddigt. Då händer ju ingenting - vi har ju redan testat det. Han ska få berätta vad HAN tänker göra åt saken.

Han kommer få höra att om det fortsätter att vara och kännas som det gör och är nu, så kan jag inte garantera att jag fortfarande finns kvar efter semestern i sommar.
Någon måtta får det vara. Min självkänsla har fått sig tillräckligt många kängor under den här tiden som gått och om han inte visar sig beredd att göra vad som helst (parterapi?) för att lösa det här, så tänker jag inte ge honom mer tid. Enough is enough.

Ungefär där står jag nu...
Jag längtar efter att känna lycka igen och få tillbaka min positiva energi och utstrålning. Förtillfället är den enda strålningen från mig närmast radioaktiv. Och jag vet: Det är bara jag som kan bestämma hur länge jag vill vara kvar i det. Men det är ändå konstigt (som du skrev någon gång tidigare) hur länge man kan gå och hoppas på någonting.

Jag är oerhört glad att veta att du inte längre behöver gå och känna så här, det känns så himla bra att det för en del GÅR att komma ut på andra sidan UTAN att gå skilda vägar :)

Hoppas ni får en fin och mysig helg i det fina vädret!

Varma kramar
/ S

DL

25 februari 2011 00:06

Hej S, Jag har fått mycket omkring mig igen och har inte hunnit skriva till dig på ett tag. Men jag tänker på dig och hoppas varje att du skall få det där som du så saknar.

Jag har alltid sett mig som en person som inte ger upp så lätt i första taget utan verkligen kämpar - men du slår mig när det gäller detta. Jag funderar ofta ibland hur jag skulle gjort om vi inte hade haft några barn. Hade jag stannat och kämpat då? Hade jag försökt och försökt så länge? Vänt o vridit? Jag vet inte. Hade rädslan att blivit evigt ensam varit för stark? Du kämpar verkligen. Inte många hade stannat kvar i den relationen som du och även jag har haft. Synd att våra partner inte förstår hur mycket tänkande som vi har lagt på dem och förhållandet - hur många tårar som har runnit för deras skull. Hur man sömnlöst legat vaken natten igenom - dränkt i tankar.

Men det går ju hitta tillbaka – även efter låååång tid. Jag och min fru har det bra. Mycket kramar och pussar. Vi har sex :)Mycket mer starkare också. Många spärrar försvann i vår kris. Det känns som vi tar för oss utan att skämmas för det. Men det viktigaste är ändå att bli bekräftat. Att bli tagen på allvar för ens känslor. Det sexuella förhållandet kan aldrig bara vara en ”one man show”. Inte skall man bli anpassad för att bli bekräftad. Kommer ihåg att jag läste i din blogg för länge sedan att din sambo sa något om att du måste börja tycka om dig själv först innan ni kunde börja med sex. Han sa det när han tog kort på dig vid ett tillfälle. Jag tycker det är fel att säga så. För mig är det så att om jag skall tycka om mig själv så kommer det ifrån att bli bekräftad. Att känna sig lycklig. Åtrådd och önskad. Jag har stora problem emellanåt att tycka om mig själv. Tycka att jag duger osv. Jag har höga mål och höga murar. När vi var på hotellet jag och min fru så sa jag b.la att lasta inte på mig mer. Ta mig på allvar. Se mig. Älska mig hel igen – hon lyssnade.

Nu måste jag åka hemåt. Är ledig imorgon fredag. Denna helg skall jag bara slappa. Mello o popcorn på lördagkväll :) - det enda som står på familjens schema, det blir bra det... haha :D

Önskar dig en skön helg!
Varm KRAM DL

sad-girl

4 mars 2011 12:34

Hej DL,

Oj vad tiden går fort! Jag har inte heller hunnit skriva någonting på ett tag, men nu när det äntligen är fredag kommer den där extra energin och lusten tillbaka :)

Tack vad du är rar! Ja, hoppet är nog det sista som överger mig, hur vansinnigt det än är. I mitt fall kanske det kallas envishet?

Jag har mer och mer insett att jag aldrig kommer köpa min sambos teorier om vart det här problemet bottnar. Det är så att under 15 års tid eller mer, har han tagit en viss sorts tabletter mot hans restless legs. Ibland har han tillgång till fler och ibland färre, men ända sedan vi träffades har han sagt att jag inte får tro att hans icke existerande sexlust har med tabletterna att göra. Han har själv erkänt att han överkonsumerar och missbrukar i vissa fall, men bedyrat att detta inte har någonting med vårt problem att göra. Jag som knappt vet vad en alvedon har för verkan, köpte det med en axelryckning först. Men under en ganska lång tid nu, har jag blivit mer och mer övertygad om att han visst påverkas negativt av detta. Tabletterna innehåller kodein, och det omvandlar kroppen till morfin. Det är väl SJÄLVKLART att någonting händer i hans hjärna när han tar detta preparat?! Det MÅSTE ju domna av annars naturliga reflexer som hjärnan sänder ut. Men att få han att erkänna det och dra ner eller helt sluta och istället hitta en annan tablett som funkar lika bra, kommer ju aldrig att ske. Jag hatar hans jävla treo.Jag har läst massor på nätet och sett att kodeinet visst kan påverka sexlusten och till och med ge erektionsproblem. Men den sanningen, även om han säkert innerst inne känner till den, lär han ju blunda för in i det längsta. Att överge sina treo, nä det vet jag inte om jag kommer få uppleva.

Det känns bara så orättvist.. Jag pratade en lång stund med min bästa vän, som bor 100 mil härifrån, och vi skrattade lite åt eländet. Hon sa att det var typiskt jag att få ett svårlöst problem på halsen, att jag som är så duktig på att hitta lösningar skulle få även detta att bita i. Om någon har ett problem, brukar dem berätta det för mig, för att jag oftast kommer med någon klok idé och hon sa att på ett eller annat sätt kommer det ju då också vara jag som får göra någonting, även denna gång. Och det är helt sant. Antingen lämnar jag vår relation, eller så kommer jag se till att han söker hjälp, gör en utredning hos en läkare som ger oss svar, svart på vitt, vad för följd hans treo ger och gräver fram den verkliga orsaken till varför vi har det så här.

Det gör mig sååå glad att höra att ni har det bra och att det håller i sig! Du är mitt levande expempel på att allt löser sig och det känns väldigt hoppfullt =)
Jag vill verkligen att allting ska funka...
Vi ska se till att komma iväg på en solresa här längre fram i vår, det blir första gången vi åker tillsammans och upplever någonting sånt. Jag har också en massa andra saker att se fram emot - nästa helg åker jag till min familj som jag inte vart hos sedan juni förra året, träffar min lilla brorsdotter (1 år)och kära vänner som jag inte ser så ofta. Sedan är det inbokat några andra roliga saker också i mars och april som jag ser fram emot så allt är inte bara piss =)

Hoppas du får en hääärlig helg!
Många varma kramar / S

DL

10 februari 2011 18:22

Tack S för din varma ord. Du har skrivit exakt så som det är. Det känns att vår kärlek har blivit mycket starkare nu. Nästa nivå helt klart. Det behövs mycket för att få den ur balans - så känns det nu i alla fall.

När det stod klart för både min fru och mig att insatsen är: äktenskapet. Så var det kämpa och vilja eller ge upp som gällde. Min fru valde att kämpa.

Kram DL

sad-girl

14 februari 2011 16:59

Å jag är sååå glad för din skull!!
Det finns få saker som är så stark som kärleken, tack och lov :):)

Varm kram S

DL

14 februari 2011 12:11

Hej S,

Jag hoppas du får en fin och härlig alla hjärtans dag. Det kanske händer ikväll!!?? :)

Kram DL

sad-girl

14 februari 2011 16:58

Hej vännen :)

Tack vad du är söt- Hoppas går ju alltid :)
Hoppas du också får en superfin Alla Hjärtans Dag!! Jag skriver mer imorgon, såg dina andra rader också, tack för din ständiga omtanke!

Kramar S

DL

7 februari 2011 19:13

Hej S,
Skriver ett snabbt inlägg… Hur har din helg varit?

Min helg är över! Den har varit helt sjuk och helt fantastisk. Vi checkade in på hotellet redan på fredag eftermiddag och sedan gav vi oss ut på stan och stannade till på ett mysigt café. Där satt vi i timmar och bara pratade om allt o inget. Underbart. Frun var på strålande humör och det blev många kramar och pussar!! Efter ett par timmar med shopping så var vi ganska så trötta och det var skönt att komma tillbaka till hotellet igen. Vi beställde upp mat till rummet och slappade framför Let’s dance tätt tillsammans och händer som smekte. Vid 22 tiden stängde vi av TVn och tog en gemensam dusch. Vi tvålade in varandra och det varma vattnet och händer som var överallt gjorde att vi båda nådde bristningsgränsen. Vi hamnade snabbt i sängen och jag kan nu säga att vi verkligen tog igen och tillbaka vårt avstannade och upphörda sexliv två gånger om. Vi somnade i varandras famnar långt in på natten :)

Nästa morgon med hotellfrukost och en strålande fru som sällskap. Hon har fått blicken och leendet tillbaka. På eftermiddagen var vi tillbaka på samma café som dagen innan. Nu pratade vi om oss. Eller jag tog helt enkelt upp ämnet. Jag kände att jag var tvungen att veta. För ändå. Bara för någon vecka sedan upplevde jag frun till att vara kall och avtagande och kramar och pussar fanns inte i våra liv. Bara för någon vecka sedan låg jag vaken och tyst i tankar planerade en kommande skilsmässa. Och så nu i natt… så älskade vi utan gränser. Om och om igen. Ja, jag var tvungen att veta. Jag visste att det fanns risk att paja hela helgen. Hon kunde ha tappat leendet och försvunnit in i sig själv igen. Men det gjorde hon inte. Hon började prata. Massor. Och för att göra en lång maraton historia väldigt kort så har hon blivit nyförälskad igen. Det var många frågetecken som poppade upp hos mig när hon pratade men jag lät bli dem. Hon sa att hon ser mig med andra ögon nu. Att ”hon upptäckte mig” igen. Hon såg en man som hon inte ville förlora. Hon hade fått ”panik” redan på nyårsdagen att förlora mig. Hon kände redan då att hon att det hon gjorde ”var inte hon” som hon berättade. Brevet jag skrev bara bekräftade den känslan hon hade inom sig. Hon berättade något om att ”självskada sig själv” genom att säga saker/vara på ett visst sätt som hon inte ville men som hon visste satte vårt förhållande på enorm press. Ja, många frågetecken dök upp och mycket av det hon berättade var märkligt men jag lät bli dem och jag kunde se genom hennes ögon att hon verkligen menade det hon sa nu. Jag hörde också den darrande rösten som hon annars inte har... det kom från hjärtat. Jag har funderat en hel del på vad hon egentligen sa och hur hon helt plötsligt bara vända så där, fanns det något mer som hon inte sa… jag vet inte… men jag tror jag lägger detta bakom mig nu. Känns helt fantastiskt att läsa det jag själv skriver. Att jag lägger detta bakom mig… Gudarna skall veta att jag har kämpat. Ibland har jag när jag inte orkat så har jag bara fallit ner och gråtit utan grund. Jag har letat och jagat efter förklaringar och jag har vänt om upp o ner på mig själv för att finna orsaken. Jag har försökt förstå och jag har försökt att acceptera att jag inte får något svar. Jag har haft svackor som inget Cipramil i världen kunde rädda mig upp ur. Jag har vandrat i en dimma av trötthet. Vi har haft en rejäl svacka i vårt förhållande... Kommer hon nu att visa sin kärlek och kommer hon bekräfta den med mig? Hur framtiden kommer bli har jag ingen aning om. Men det känns som vi går vidare nu och att vi kämpar tillsammans istället för var och en för sig. Så här känns det nu. Dagen efter helgen. Jag lovar att skriva mer när vardagen kommer igång igen.

Tack för allt ditt stöd. Varma kramar till dig.

DL

sad-girl

8 februari 2011 16:59

Hej DL,

Och GRATTIS till dina helt underbara framsteg i helgen!!!!!

Jösses vad jag har tänkt på dig och hoppats att det skulle bli så här lyckat – och det verkar ju sannerligen som att det överträffat alla förväntningar, väl förtjänt :)

Din fru verkar absolut ha vaknat från en djup dvala och fått någon slags lyckoinjektion, jag kunde inte sluta le när jag läste om eran helg! En jätte eloge till dig som vågade ta upp det jobbiga ämnet trots risken att sabba eran härliga helg - mycket modigt gjort och det kan inte vara annat än dig själv du har att tacka för att hon reagerade enligt alla önskemål och faktiskt mötte dina frågor med svar. Vilket himla brev du måste ha skrivit till henne?! :)

Tänk vilken kärlek ni har mellan och för varann! Att din frus känslor har varit på semester är det ju ingen tvekan om, och oavsett vad det beror på (att hon någonstans tappat kontakten med sina egna känslor och tankar osv) så har hon nu hittat tillbaka, främst till sig själv och den hon vill vara, men även hittat tillbaka till dig. Jag blir varm i hela hjärtat när jag ser era framsteg. Jag tror helt enkelt att hon behövde få pränta in i egen takt, det faktum att du inte stannar kvar längre om det inte blir någon förändring. Det räckte inte med att ni pratade om det, hon behövde få mata in orden och betydelsen av dina känslor och tankar och den verklighet ni levt i, med hjälp av de skrivna orden. Ditt brev var det där verktyget som verkar ha gett den sista skjutsen i rätt riktning. Först då blev det på riktigt. Ja, tillägg till ovan nämnda rad: brevet och naturligtvis ditt helt ofantligt fina sätt och ditt tålamod....var den rätta kombinationen. Jag tror du gör helt rätt i att inte analysera vidare hur det kommer sig att hon gjort en sådan här ko-vändning – de där märkliga sakerna som du funderar på kommer sig kanske av hennes inte lika bra sätt att formulera sig eller vara i kontakt med tankar och känslor, som du är. Jag hade gjort samma sak som du om jag var i samma sits, om allt inte lät helt begripligt, men ändå desto mer hade jag nog också bara låtit det vara och glatt mig åt att se i min kärastes ögon och finna den innerligheten där som du beskriver. Jag kan också våga säga att jag tror mig veta vad du tänker – och som bemötande av dem tankarna: du vågar tro på detta. Du vågar hoppas och tro att detta nu är ett bekymmer som ni kan lägga bakom er. Jag kan inte någonstans i det du berättar tänka mig annat :)

Jag förstår också om du ändå funderar ”hur länge räcker det här nu då?” och det är väl ingenting konstigt att tänka så heller – vem som helst som upplevt någonting liknande skulle göra samma sak. Det är klart att man i ett sånt här läge är rädd för att hamna på samma plats igen, men om jag kan övertyga dig på något sätt (inte för att det behövs, du är ju i praktiken redan där) så brukar min magkänsla inte ha fel så ofta, och den säger mig att den svacka ni varit i, var precis vad ni behövde för att förhållandet efter så många år, skulle stärkas ytterligare, för att eran kärlek skulle få ännu mer armeringsjärn och ta er upp till nästa nivå – den nivån som är den som bär förhållandet framåt, som gör att man ”upptäcker” varann på nytt, som ger det där pirret i magen igen, som påminner en om att ingenting kan tas förgivet och som får en att komma ihåg att vara rädda om varann och den närhet och kärlek man delar.

Nu är ni äntligen ett team igen – otroooooligt roligt att höra! Du har verkligen kämpat, det måste ju kännas oerhört, obeskrivligt skönt att det lönade sig i slutändan!

Min helg har inte varit i närheten av så lustfylld som din :) Men helt okej, ingenting nytt att förtälja – det blir ett litet inlägg om det endera dagen, bara för att uppdatera.

Min vän, jag är så vansinnigt glad för din skull!!

Många varma kramar till dig DL

// S

DL

1 februari 2011 02:41

Tack :) Vad glad jag blev för ditt svar och din reaktion!

Ja det är sant!! Jag går på moln. Vi kommer resa bort redan nu till helgen. Frun har blivit helt förvandlad efter brevet. Hon är glad och lycklig på något jättebra sätt och ger mig en kram då och då :D !!!! Helt underbart. Jag var ganska så skraj när jag satt i bilen hem i fredagskväll. Jag var själaglad men samtidigt rädd att bli sårad om hon skulle vara kall och kylig när jag kom hem igen. Du vet hur det är. Tankarna börjar snurra och tillslut blir tankarna för stora. Men jag intalade mig att inte ta ut något i förskott. Jag har blivit bränd förut. Lärt mig den hårda vägen. När jag äntligen kom hem så stod jag nog 5 minuter utanför dörren och "samlade kraft" och andades in den kalla svala luften. Jag försökte övertyga mig igen att inte ta ut något, tillslut så blundade jag och öppnade dörren och ropade "Hallå, nu är jag hemma". Frun kom fram till mig och gav mig en kram. Vi höll om varandra i säkert flera minuter. Vi sa ingenting. Det behövdes inte. Det var så tydligt ändå.

Helgen har varit helt fantastisk. 3 nätter i rad har hon somnat med huvudet mot mitt bröst. Jag vet inte när det hände sist. Och håll i dig nu!!! Vi tog en GEMENSAM dusch i lördagskväll. På HENNES initiativ. Dock så avbröts den av att minstingen kom upp – men ändå. Nu måste vi gå tillbaka lång tid, år, innan jag kan komma ihåg att vi gjorde detta tillsammans. Nu försöker jag verkligen inte göra för stora ”rörelser” så jag skrämmer iväg henne på något sätt. Jag svarar på allt hon ger mig, varje blick, och varje kram men jag försöker vara balanserad. Jag köpte hem tulpaner idag som jag vet hon älskar. Fixade mat. Jag gör små små steg. Låter henne vara dirigenten. Äntligen :)

Jag skriver hur det går i veckan och hur helgen blev. Trots man är gift och varit tillsammans så länge i så många år så känns det som första dejten igen. Men förmodligen eftersom det är så laddat. För någon vecka sedan ifrågasatte jag hela vårt äktenskap. Inte så konstigt att det nu känns när isarna brister….

Jag hoppas verkligen jag kan ingjuta lite hopp hos dig. Jag vet ju fortfarande inte hur allt kommer sluta men jag övertalar mig att det skall gå. Jag tror att det var avgörande när jag satte allt till sin spets. Precis som du skrev i ett tidigare inlägg (att du kommer berätta för din sambo att det kanske inte blir något 2012) så berättade jag för min fru i brevet att det inte blir något 2012 för oss om vi inte TILLSAMMANS jobbar för en förändring – inte enbart jag som jobbar på förhållandet. Många sömnlösa nätter har jag funderat och funderat och modet att orka resa sig och gå vidare på egen hand har växt sig stark. Nu har det beslutet landat. Det har fått sjunka in. Först nu är det också lättare att peta i det. Jag fungerar så. Är inte snabb med att avbryta och gå vidare.

Hur som helst så blev brevet en väckarklocka big time! Nu hade jag ett ultimatum som verkligen är befogat och rättvist.

Hoppas din vecka blir bra. Tänker ofta på dig och hoppas så att det skall vända för er. Att han tar tag i sitt problem och ser dig!! Du är värd så mycket. Så otroligt mycket…

Kram från DL

sad-girl

2 februari 2011 18:14

Men jösses vad jag blir glad av det jag läser :))

Du har verkligen verkligen förtjänat att må bra och herregud så du har kämpat för att få den här reaktionen och responsen från din kära fru - vilken fantastisk känsla det måste vara! Förstår att du är själaglad och rusar omkring på moln! :)
Jag vet nog precis vilket pirr du har i magen nu, precis som du säger - det är som att ni mötts på nytt igen. Det låter som i en saga :)
En härlig välförtjänt vacker men sann saga!

Hahaha, jag håller i mig för fullt! Skojar du? En gemensam dusch...??! Ja, vad ska man säga... Du måste ju ha lyckats formulera ditt brev på det allra klockrenaste sättet, dina ord måste ha brutit sig genom alla de där lagren av betong som vuxit sig fast runt din älskades känselspröt - Jag är så glad att det nu verkar som att hon har kunnat ta till sig dina tankar och känslor på ett annat sätt än innan - som att hon blivit påmind om vad kärlek egentligen är. Och framför allt, hur man bär sig åt för att behålla kärleken till och för varann.

Det här kommer gå så himla bra för er, min vän! Så himla fina saker du gör för din fru - du ska se att det inte varit eller kommer bli förgäves. Nu när hon vaknat upp ur dvalan, kommer hon med små små steg också börja göra såna saker för dig - precis som förr, det är jag helt övertygad om. Helt rätt av dig att låta henne vara dirigenten, jag förstår att du vill vara försiktig så hon inte kryper in i sitt skal igen. Och sen var det ju HELT perfekt tajming att ni åker iväg redan till helgen, medan dessa nyväckta känslorna ännu är färska!! ÅÅ så himla mysigt ni kommer ha!

Tänk om ni skulle lova varann att försöka göra någonting liknande den trippen lite oftare, där ni bara ägnar er åt varann?
Jag tror nog att ni kommer få mersmak efter den här helgen :)
Du kanske kunde känna efter hur pulsen ligger mot slutet av eran vistelse och innan ni åker tillbaka hemåt föreslår du det? :)

Du ger mig verkligen hopp - jag hade en sån skön känsla i kroppen efter min och sambons snack förra måndagen, men mot slutet av veckan kändes det som att den känslan avtagit igen - ända tills jag läste dina otroligt glada nyheter :)

Jag tror också att det hjälpte att man mentalt förberett sig för att flytta, jag är inte heller den som bara slänger in handduken så fort. Inte utan kamp - eftersom jag alltid när jag gått in i en relation, tänkt att DETTA kommer vara min sista kärlek.

JAA!! Du måste berätta om eran helg när ni kommit tillbaka :) Jag lever på din lycka just nu och det inger mig mer hopp i min egen situation. Jag är SÅÅÅÅ himla glad för din skull!

Hoppas ni får en fantastisk ljuvlig helg tillsammans och att du äntligen får känna dig älskad, sedd och kanske till och med åtrådd ;)

Men innan dess - önskar jag dig en härlig vecka (och tack för din fina, ständiga omtanke)!

Jag kommer tänka på dig i helgen - och hålla tummarna att den blir precis så där underbar som du önskar!

Stor varm kram till dig // S

DL

28 januari 2011 15:59

Hej S,

Är på resande... men ville gärna skriva och berätta att brevet föll väl ut. Vi pratade massor igår kväll/natt. Och idag fick jag ett mejl där min fru har beställt en romantisk-weekend på ett hotell!!! Jag blev så glad att jag tappade bort allt fokus här på mötet. De undrade vart jag zoomade iväg.... haha!! :D

Men jag hoppas det här blir ett "breakthrough" i vårt förhållande som har svalnat av. Det finns hopp :) Jag skriver mer när jag är hemma igen.

Tack S för allt stöd.

Varm kram till Dig.

DL

sad-girl

31 januari 2011 11:55

Hej DL,

Men åååååå så underbart!!!! HERREGUD så glad jag är för din (ER!) skull!!! :)))

Nu blev ju jag alldeles pirrig också, haha!
Shit vilken bra start det här blev (för mig!) på den här veckan! Bara att veta att du äntligen fått någon respons och att ni pratat ut gör mig såååå glad!

Det finns verkligen hopp :)

När åker ni??? :)

Många många kramar till dig min vän, och återigen - jag kan inte med ord beskriva hur mycket dina nyheter glädjer mig!

// S

DL

25 januari 2011 14:26

Hej S,

Har tänkt på dig. Förlåt att det har tagit tid innan jag kunde svara. Har massor att göra på jobbet men det blir lite enklare ”jobbliv” i februari. Jag känner mig lite gladare nu. Fast läget inte har blivit bättre så känns det ändå bra att ha en plan. Jag vet, innerst inne vad jag vill, vad jag kommer göra och att detta år, denna vår, är avgörande om vi fortsätter eller inte. Mer definitivt nu än någonsin. This is it. Kommer vi inte närmare, om inte viljan finns, så bryter vi nog sannolikt innan året är slut. Min självsäkerhet och självkänsla har ökat i och med detta och det märks. Jag har en stark tro och vilja på att lösa allt men känner hon inte samma som jag – så går det inte. Det tyngsta ever kommer vara att inte träffa barnen varje dag men jag försöker inte tänka på det just nu.

O nej, nej, jag fick aldrig svar på mina frågor. Jag frågade hur hon vill att vi skall komma närmre varandra. Svaret på det att jag inte skall förvänta mig att hon gör något särskilt än vad hon gör nu. Hon vill inte vara initiativtagare till något. Varken sexuellt eller till kärlek. Men hon vill att vi skall vara tillsammans. Jag svarade att jag inte får den ekvationen att går ihop varav hon svarar direkt ”Du tänker för mycket” och det svaret får jag säkert mer än hälften av gångerna. Frustrerande är bara förnamnet. Klart som f-n att man tänker när man ensam jobbar på att få förhållandet att funka. I min värld så jobbar man båda på förhållandet, att se varandra och att bekräfta varandra. Vill man inte att ens partner mår så bra som möjligt? Jag vill finnas där för henne. Saknar hon kärlek så får hon det. Saknar hon närhet så ger jag henne det. Hos oss är det jag som tar upp detta 10 av 10 gångerna. Ibland känns det som jag är med i en dålig dokusåpa. Jag kan ibland tänka att det här är inte på riktigt eftersom det känns så absurt och orimligt. Varför hamnade vi så här? O gudarna skall veta att jag har rannsakat mig själv från grunden.

Jag har följt ditt råd och skrivit ett brev till henne. Hon kommer få det på torsdag, då jag reser bort till fredagskväll. Tänkte att det ger henne lite tid till eftertanke och perspektiv. Jag vill att hon svarar på några frågor som jag ställer i brevet och att hon beskriver mer vad hon känner inför framtiden. Det är svårt att prata och uttrycka sig inför varandra om känslor. Jag vet. Jag själv har jättesvårt att förklara vad jag tänker, hur jag känner. Saker som jag tänkte på innan är alltid borta när det gäller – eller så låter det helt fel när jag säger det. Precis som du skriver så låser det sig lätt när man står öga mot öga. Därför är brev bra. Jag hoppas mycket på att hon svarar. Bara ett svar är ett steg i rätt riktning för mig.

Vi lever var och en för sig nu och jag vet att varken hon eller jag mår inte bra av det. Min stora förhoppning är att vi når varandra igen. Som vi en gång har gjort. Du frågade om jag sätter mitt hopp till helgerna och absolut så är det så. Under veckorna finns det ingen tid alls för att nå varandra. Vilket är jättetrist eftersom jag vet att vi skulle må bättre, jobba bättre, vara gladare och mer sammansvetsade om vi gav mer närhet och var mer intima under veckan. Men just nu finns det inget alls.

Förlåt, nu har jag babblat på med mina egna problem utan att fråga dig hur du har det? Jag blev förfärad över att han tycker du var patetiskt över dina tårar. Du är ju en känslomänniska. Något som han verkligen borde ta till sig i sitt innersta. Om tårarna fullständigt sprutar om dig så bör han ju se detta som något som ligger dig varmt. DU bryr dig. Känn dig inte löjlig. Låt dem bara rinna och fortsätt att berätta det du känner. Den dagen inte tårarna kommer så kanske du skall fråga dig själv vad du egentligen känner inför din sambo.

Jag måste rusa vidare igen.
Ha det riktigt bra
Kram DL

sad-girl

25 januari 2011 16:46

Hej DL,

Jag har tänkt på dig också - även jag har haft en helt galen Januari månad och ser fram emot ett betydligt lugnare Februari :)

Det du skriver skulle kunna vara EXAKT mina formuleringar. Det här med att man har kommit till en brytpunkt där enough is enough. Någonstans måste man ju se om sig själv, och tänka "vad är det jag behöver göra, nu när jag testat allt och ingenting hjälper, för att inte leva olyckligt längre?". Man når en botten till slut. Den botten är självklar - men ingen kan i förväg veta hur långt/kort det är dit. Jag har också hamnat där och har den där skumma styrkan av att jag kommit dit mentalt. Det finns ingen väg härifrån annat än uppåt och det är det mest positiva nu.

Även vi lär bryta innan årets slut om det inte blir någon ändring. Jag skrev just ett inlägg om gårdagens samtal - ett förvånansvärt bra snack. Jag som varit rädd att ta upp det här igen, för att min sambo så klart och tydligt visade sin avsky för mina tårar sist. Och jag som inte klarar av att ha så känsliga pratstunder, utan att det rinner längs kinderna. Måste vara det här skumma lugnet i min kropp som gjorde att jag INTE grät en tår igår/inatt. Vi lyckades i alla fall prata ut lugnt och sansat, säkert en eller två timmar i alla fall, innan vi somnade.

Jag gjorde också en brev grej, jag satt och knåpade ihop ett brev som jag först hade tänkt lämna till honom, men när jag sedan skrivit klart, eller nästan klart i alla fall, så hade jag alla mina känslor och tankar där på pappret klart och tydligt och genom att läsa det jag själv skrivit, fick jag självförtroendet att istället prata med honom om det. Han fick aldrig brevet, det behövdes inte. Hade vi däremot strandat och jag efteråt kännt att vi inte nått någonvart, så hade han fått det. Helt klart!

Vad skönt att höra att du också känner dig starkare och att du har den där mentala förberedelsen, åtminstone så gott det går utan att ha gett upp helt. Underbart att du skrivit ett brev till din fru! Jag hoppas verkligen att hon möter dig på halva vägen här och besvarar det på bästa sätt. Precis som du säger - skulle hon bara svara så skulle det vara bevis nog för dig att hon också vill slåss för ert förhållande/äktenskap.

Du behöver aldrig be om ursäkt för att du skriver om din situation, oavsett mängd eller längd. Jag uppskattar så att du delar med dig och även alla dina kloka ord. Oavsett vad som händer så kommer du att klara dig, du har sunda värderingar och kämpar för de rätta sakerna - du har mitt fulla stöd och jag kommer inte sluta hålla tummarna för att du får tillbaka närheten och kärleken du saknar av din fru.

Jag känner mig lite lättare i hjärtat idag, än vad jag gjort på väldigt länge. Tack vare att vi pratade ut igår. Nu vet han vad jag gått och tänkt på en lång tid och vad jag oroar mig för. Jag berättade också för honom att jag nått en slags spärr där jag tex inte känner för att spendera mer pengar på någonting till huset - eftersom det känns som att jag snart inte bor där ändå.
Angående mina tårar - så kom vi in på det också. Han erkände att han velat prata om det här, men att han var rädd för att göra mig ledsen (vilket han också sa var fel av honom). Jag sa att mina tårar svämmar över när jag är ledsen eller tillräckligt frustrerad över något och att jag aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunan styra över det - men jag sa också att jag tar den svagheten tusen gånger om och tusen gånger hellre än att ha en för kort stubin, som gör mig till en människa som kastar ur mig giftiga kommentarer eller sårande ord. Jag förklarade också att han inte sett mig gråta för sista gången - det lär hända igen och inte heller då finns det någon stopp knapp.
Och jag håller med dig - den dagen tårarna inte kommer längre, den dagen ska min sambo vara orolig.

Jag måste återknyta till det här med brevet igen. Eller snarare det här med hur samarbetet mellan hjärna och mun fungerar. Att man kan tänka på en känsla och klä den i ord, men sedan när man öppnar munnen så låter det helt annorlunda?! Hur kan då samma tanke få en helt annan nyans i det skrivna ordet? Visst är det märkligt?

Jag måste också stressa vidare här, jag kommer tänka på dig och på brevet - hoppas du berättar om responsen så fort du orkar kan och vill sedan :)

Sköt om dig sålänge!
Kram / S

DL

15 januari 2011 03:06

Hej S, tack för att du finns. Dina ord värmer och jag behövde verkligen lite stöttande ord nu. Jag tänkte skriva till dig tidigare i veckan men det har inte funnits tid, tid till att vara lite ostörd. Klockan är långt över 02:00 natten till lördagen och jag vill gärna skriva ett par rader till dig. Vi kommer inte närmre jag och min fru. Det är så låst. Jag kan inte längre prata om det här utan att hon får taggarna utåt. Hennes röst och hennes sätt blir helt annorlunda. Jag bad henne förklara vad hon känner. Hur hon vill göra för att vi skall komma varandra närmre. Jag sa att det enda jag vill är att förstå. Vi har varit tillsammans hur länge som helst, vi är gifta och har barn men ändå förstår jag henne inte och jag vet inte vad hon känner, min egen fru. Jag sa att det känns så frustrerande att inte vara tillräcklig. Att hon inte ser på mig med samma ögon som hon en gång gjorde. Jag märker det för var dag som går. Vi försvinner bort ifrån varandra. Våra känslor försvinner– och vad finns kvar då? Familjen AB som tar hand om hushåll, jobb och barn. Blir bara praktiska personer som går runt under samma tak. Jag vill göra ett sista försök. Men jag inte om hon tar min utsträckta hand. Hon vänder sig oftast om och säger att jag tänker för mycket. Klart som sjutton man tänker…………

Innan barn och långt innan dess så kunde vi ligga i sängen och prata om allt – precis allt. Hur vi lovade varandra att alltid finnas där för varandra. Att vår kärlek aldrig skulle svalna. För mig har det aldrig försvunnit. Jag har alltid burit med mig detta inom mig.

Jag håller med dig om att barnen märker snabbt om mamma eller pappa mår dåligt. Fortare än man kan ana. De ser igenom det direkt… Jag är själv skilsmässobarn. Mamma och pappa flyttade isär när jag var 7 år. I många år förstod jag. Jag minns de hårda och arga viskningarna från deras sovrum. Varannan helg träffade vi pappa sen (har två äldre bröder). Jag kommer ge allt en ärlig chans. Jag kommer låta det ta tid. Jag kommer kräva professionell hjälp och jag kommer göra allt för att få det på rätsida. Men jag kommer inte stanna enbart för barnens skull. Finns det inget kvar – så är det slut. Jag har också börjat läsa lägenhetsannonser – mest för att vänja mig vid tanken. Hon säger hon älskar mig. Och ärligt talat så förstår jag inte längre vad hon menar när hon säger så. När så mycket saknas… mer nu än någonsin nånsin.

Jag lider mig dig när jag läste att du inte kommit så mycket närmare din sambo under ledigheten. Det känns tungt. Och du! Datorer och dataspel är ett rent hell. Det kan förstöra så mycket. Jag har spelat mycket när jag var yngre, runt 25, och jag vet hur man blev uppslukad av spelet. Timmarna bara rusar fram. Det är en riktig killer i ett förhållande. Han borde verkligen ta hand om dig under de timmarna istället. Ge dig närhet och bara vara med dig. Han vet ju om problemet han har. Ta tag i det först. Att sitta kväll efter kväll framför datan är lite respektlöst, förstår att du blev sur tillslut. Med all rätt. Timmarna man har tillsammans på en vardag är rätt få.

Oj, klockan är mycket här nu. Jag vill skriva mer till dig men hinner inte mer just nu. Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och går igenom. Fast jag aldrig har träffat dig eller vet vem du är så är Du verkligen en fin vän för mig.

Ha det bra S.

Varma kramar från DL

sad-girl

17 januari 2011 11:01

Hej DL,

Tack själv för att du finns!

Tänk vad det går upp och ner hela tiden – vissa dagar/perioder går det lite bättre att inte tänka på hur olycklig man egentligen är, medan man andra dagar inte kan göra annat än att följa med i den här emotionella berg-och-dalbanan och försöka förstå hur och varför det har blivit så här?!

Jag hade också velat skriva mer, men precis som för dig så har veckan varit alldeles för kort. Jag har jobbat i snitt 10 timmar om dagen hela förra veckan så när nu helgen kom var jag minst sagt urtrött.

Lägger du också ditt hopp till helgerna? Jag har ju alltid gjort det, eller åtminstone så länge som vi haft den här torkan. Men den senaste månaden, har jag nästan slutat med det också. Jag som alltid sovit spritt språngandes, har demonstrativt börjat sova med trosor på, bara för att markera att jag banne mig inte räknar med någonting – men också för att jag inte längre känner mig bekväm med min nakenhet. Min sambo fortsätter och ösa komplimanger över mig, ord som jag inte längre kan ta till mig. Härom dagen (lördag?) igen så hade jag sammetslen hud och världens underbaraste kropp, enligt honom. Förut kunde jag säga ”tack” vid en komplimang, men det kan jag inte längre. Jag kan inte befästa sånt något mer, inte när jag inte känner att dem orden blir bekräftade även sexuellt.

Vi pratar aldrig heller om det här, jag och min sambo. Det har varit jag som tagit upp det 9 av 10 gånger och nu är jag rädd för att ta upp det igen. Jag är rädd för vad han ska säga, och jag är rädd för att börja gråta – som jag vet att jag kommer göra. Han tyckte ju senast vi bråkade, att jag var patetisk när tårarna kom (som att jag kan styra över det), men jag vet inte om det är vad han menade egentligen – eller så är det det, bara att det kom fram för första gången i stridens hetta. Han har sagt några gånger, att han skulle vilja prata mer om det här, men att han väljer att inte göra det, eftersom jag alltid börjar gråta och att han inte vill att jag ska vara ledsen. Kanske beror det på att han känner sig ännu mer värdelös, inte vet jag. Jag önskar väl också att jag slapp dem där förbannade tårarna, jag känner mig jättelöjlig, men kan samtidigt inte hindra dem hur mycket jag än försöker.

Fick du några svar på dina frågor? Jag tycker att du ställer öppna och bra frågor och kan inte förstå varför din fru inte kan göra så pass lite för dig, som att försöka svara på dem också. Om det beror på att hon faktiskt inte vet själv, att hon känner att hon inte har något svar på dem, då måste hon ju säga DET. Inte bara lägga bollen till dig igen genom att säga att du tänker för mycket?!

Det är väl inte undra på att du funderar och funderar hela tiden? Hur skulle din fru och min sambo känna, om situationen var tvärt om? Om det var du och jag som gjorde att dem kände sig värdelösa, oälskade, och inte kände sig åtrådd av sin partner? Om det var dem som fick gå där månad efter månad utan att begripa vad dem gjort fel eller hur vi tänker? Hade din fru stannat hos dig då? Jag är rätt säker på att min sambo inte hade varit långvarig i alla fall....

Visst är det sorgligt när man tänker tillbaka på hur det var? Att berätta saker för varann och hela tiden lära sig mer om sin partner, är ju en av det bästa sakerna med ett förhållande. Vi har också kommit till den punkten där vi inte har särskilt långa samtal om något. Vi har nog berättat allt för varann redan – och nu när förhållandet är infekterat på ett av de viktigaste planen så har jag heller ingen inspiration att tillföra någonting av den biten heller.

Vi gör heller aldrig någonting så där superkul tillsammans. Vi har aldrig varit på en utlandsresa ihop, till exempel, fast det pratades mycket om att vi skulle göra det, när vi just träffats. Det bara rann ut i sanden. Jag hade velat göra något sånt nu, åka iväg och få miljöombyte, dela en upplevelse med honom, komma bort från den tråkiga vardagen och se om det kan få honom att hitta tillbaka.

Jag har också omedvetet blivit försiktigare med att köpa saker till huset...som en slags gardering ifall jag behöver pengarna till någonting annat – tex en egen bostad om det vill sig illa.

Ännu hoppas jag – men hoppet blir svagare och svagare ju längre tid som går.

Det här är ett favoritråd som många tar till: Har du testat skriva ett brev till din fru? Du är enormt duktig på att formulera dig och skulle du skriva ett brev som hon kan läsa i lugn och ro, där du sätter pränt på dina känslor och frågor men också ber henne att skriva ett till dig, med svar på dina funderingar – så kanske det skulle hjälpa din fru att samla sina tankar, mer än vid en muntlig konfrontation. Det verkar ju som att det låser sig rejält för henne, när ni står öga mot öga. Någonting gör henne osäker och hon slingrar sig ur såna situtioner. Men skulle hon själv sitta med penna och papper och besvara ditt brev, kanske hon skulle kunna förmå sig att öppna sig mer. Det behövs ju bara en liten liten glänta på dörren för att du ska känna att hon vill samma som du. Inte sant?

Tack för dina vänliga och varma ord – och jag kan bara hålla med, du finns någonstans där ute och delar med dig av dina innersta tankar och stöttar mig, vilket jag uppskattar enormt. Du är en fin vän DL!

Många varma kramar till dig! / S

DL

7 januari 2011 04:29

Hej S,
Då var julen och nyår över för denna gång. Har du fått lite andrum från jobb och måsten? Själv så har jag haft lyxen att varit ledig i 3 veckor och det har varit gott att vara med barnen :) Utmärkta vinterdagar har vi haft också och det har blivit en hel del i pulkabacken med barnen – med varm choklad och bullar. Precis så som jag lovade mig själv att göra med barnen när jag satt sena höst och vinterkvällar - upptagen med jobb och hade dåligt samvete över att barnen inte ser sin pappa mer än en liten fjutt på kvällarna. Med barn så blir jularna också lite mer av allt … vi blir mer tillsammans - vilket är härligt och sedan så oskyldigt glimmande på något sätt.

Och nej... jag och min fru har inte kommit varandra så mycket närmare denna ledighet som jag så innerligt önskat. Jag trodde nog innan ledigheten att julen skulle bli en vändpunkt för oss två. Men halleluja vad fel jag hade. Och nyårsafton är nog det värsta jag har varit med om! Vi hade fixat barnvakt hela nyår, vilket är synnerligen svårt att ordna pga. diverse saker. Så vi skulle för första gången på väldigt länge vara helt barnfria två dagar!! Vi hade det mysigt och trevligt hela nyårsafton fram till tolvslaget – sedan händer något som har fått mig att ligga vaken tyst i tankar och fundera på hur jag går vidare med allt. Vi satt i soffan. Hon lutade sig något mot mig men samtidigt kände jag hon var lite reserverad. Tänkte inte så mycket mer på det. Vi tittade på TVn och när klockan slår 12 tänkte jag naturligtvis skåla och kyssa frun för att önska gott nytt år. Men jag fick inte det. Hon sa nej till en kyss… jag vart helt chockad. –”Vad nu då .. Ingen kyss?!!?” säger jag och hon svarar -”Jaha.. jag trodde du menade mer … ” -”Vaddå mer ”säger jag … ”ja, att du ville ha mer, men det är klart du skall ha en puss…” Sedan pussar hon mig på munnen snabbt och går sedan iväg till köket och börjar plocka med disk.. klockan är då ca fem minuter över 12.. folk skålar och skjuter raketer i TVn.. och här sitter jag med ett ciderglas i handen och säger skål till…. TVn. Jag lägger mig ner i soffan och byter kanal. En trist film. Frun borstar tänderna och smyger snabbt i säng. Jag somnade till i soffan och går och lägger mig sedan runt halv 2. Hon sover. På morgonen nyårsdagen så tänkte jag att jag gör ett nytt försök till närhet. Vi är ju barnlediga och det kanske bara var ett missförstånd det där med pussen. Jag kryper nära… håller om. Ingen reaktion. Jag smeker över ryggen. Ingen reaktion men nu är hon i alla fall vaken. Jag försöker komma lite närmare och kryper jätte tätt intill henne. Där blir det stopp. Hon sätter sig upp i sängen. Säger – ”god morgon. Vad vill du göra idag..” Jag svarar … ”att först vill jag vara med dig.” Hon svarar med de dödande orden – ”Jag vet inte om jag vill det.” Totalt i chock och yrvaken fick tänka efter 1,2,3,4 gånger vad hon egentligen sa … sedan reser jag mig upp och sa att de orden var början till slutet för oss att jag kände mig enormt sårad, oälskad och vad in i helvete hon menade med de orden egentligen. Det blir en enda stor karusell med ord fram och tillbaka och det slutar med att hon började storgråta. Hela dagen var som en enda stor ångestdröm.

Frågan är om vi någonsin kommer hitta tillbaka till varandra mer. Det känns som vi kommit till världs ände. Hon säger varje dag att hon älskar mig nu – men orden fastnar inte längre på mig. Dom rinner av. Hon märker att jag har stängt av. Senast igår frågade hon när hon skulle få en gosig kram igen. Men jag kan inte mer – och jag är rädd för det jag känner. Det där som har kommit upp till ytan. Jag har flera gånger lagt ut frågorna på bordet. Försökt förstå. Ibland har jag vaknat på morgonen och tänkt att idag startar vi om. Samlat ihop nog med kraft... men det går inte. Det tyngsta och jobbigaste är ju naturligtvis barnen. Jag kan inte leva utan mina barn. Att tänka tanken att vara ifrån barnen en hel vecka knyter sig i magen på mig.

Jag tror vi kommer behöva proffshjälp för att ta oss någonstans..

Hur har din jul och nyår varit?

Kram DL

sad-girl

11 januari 2011 21:52

Hej kära vän,

Men så underbart härligt med 3 veckors ledighet! Det har du med all säkerhet gjort dig förtjänt av - varm choklad och friluftsliv låter riktigt idylliskt. Lika glad för din skull att du fått kvalitetstid med dina barn, lika ledsen blir jag när jag läser vidare....Det gör ont i hjärtat när jag ser hur du och din älskade fru firade in det nya året. Kanske mycket för att jag känner igen mig så enormt mycket i dina tankar och funderingar - men det kommer vi till senare...

Vad jag undrar är vad du fick för förklaring till hennes svala svar "Jag vet inte om jag vill det.."?? Alltså det kan man ju inte säga med bara en punkt efteråt, det får man ju snällt vidareutveckla om man inte har för avsikt att såra sin partner -

Jag känner så med dig i din förtvivlan, jag förstår att du inte kan ta åt dig av den där meningen som ska värma ända in i själen. Att höra "Jag älskar dig" känns inte heller för mig som att det räcker längre. Jag beundrar din kämparglöd - även om den tydligt börjar sina nu, inte alls obefogat heller för den delen. Det märks hur mycket och starkt du älskar din fru och dina barn, men det är också så vansinnigt tydligt hur illa du själv far av allt det här, när det enda du begär är att du ska få känna dig älskad och åtrådd tillbaka. Jag känner också igen den där rädslan för de känslor du har, jag tror inte att såna känslor går att mota bort i all oändlighet. Det verkar inte heller finnas någonting som du inte redan testat, och gud ska veta att du borde få guldmedalj för ditt fina sätt. Mitt råd till dig är det du redan är inne på själv: försök få din fru att förstå att ni inte kan lösa detta på egen hand, få henne att följa med dig till någon relationsexpert/parterapeut eller vad det nu än må kallas. Du kan inte själv bära hela det här lasset längre och vill även din fru att det ska fungera framledes så behöver hon kanske få goda råd och tips från någon utomstående, eller kanske till och med få hjälp att prata av sig/öppna sig, för det måste ju finnas en förklaring som din fru inte kan komma underfund med själv. Felet de flesta gör är att känna skam för att söka hjälp, medan det är så långt ifrån skamligt som det kan bli. Tänk hur många par som bara går och skaver på varann utan att ta till alla medel som finns, om man nu är intresserad av att leva lyckligt med varann. Det är ju trots allt inte helt osannolikt att ett par kör fast och inte vet hur man kommer loss - en del väljer att bara bryta direkt, medan andra med kämparglöd försöker ta reda på vart problemet ligger.

Det är klart att du börjar stänga av, det är ju ändå den mest naturliga reaktionen kroppen tar vid, för att skydda sig när man nått sin gräns av sårade känslor. Det här med proffshjälp tycker jag låter som en riktigt bra idé. Jag tror inte att du helt gett upp hoppet ännu, även om det kanske är nära. Skulle denna externa hjälp kunna få er närmare så är det ju fantastiskt - Du har ju ingenting att förlora genom att föreslå det åtminstone.

Att du också går händelserna i förväg i dina tankar, och föreställer dig hur ditt liv skulle se ut om du och din fru inte levde ihop, det är också väldigt nyttigt. Överlevnadsinstinkten har vaknat och det första du tänker är att du inte skulle kunna leva utan dina barn. (Vilken underbar pappa du verkar vara)Jag vet inte hur jag ska säga det här för att inte verka okänslig, men självklart vill du ha dina barn runt dig i din vardag, jämt jämt jämt, tills de är stora nog att flytta hemifrån. Men tänk så här; tror du att dina barn vill att deras pappa ska leva olycklig? Och då menar jag i nuet..Det går snabbt tills ett barn fattar att någonting inte stämmer och vilket poker face en pappa eller mamma än försöker använda sig av, så blir det ganska fort genomskinligt. Jag tänker närmast på min egen mamma och pappa som separerade när jag var 8 och min bror var 6. Vi hade fattat för evigheter sedan att de inte var lyckliga. Vi båda bodde hos mamma och träffade pappa varannan helg till en början (han bodde i annan kommun). Nu hade inte vi turen med en engagerad pappa som du verkar vara, så det plus att han sedan gifte sig med en manipulerande pomperipossa gjorde att vi inte ville åka dit mer. Då var jag 12 och brorsan 10.

Du däremot har alla förutsättningar att få ett lyckligt och välfungerande liv, även om det värsta skulle hända dig (=träffa barnen varannan vecka). Missförstå mig inte, jag förstår absolut din oro, jag vill bara försöka peppa dig till att göra vad som blir bäst för DIG, för i slutänden kommer det också att bli det bästa för barnen. Om det är att gå och få proffshjälp och det fungerar så är det fantastiskt! Och skulle det bli alternativ 2.... Så kommer du att fixa det också! Det känner jag bara på mig!

Jag önskar att jag kunde skriva mer, jag gör det imorgon..är hemma och är inte helt ostörd.

Jag tänker på dig DL!
Ska berätta mer om mina helgdagar imorgon också, ville bara visa att jag sett ditt meddelande och skicka dig lite styrkekramar,

Kramar till dig / S

Hej igen DL,

Tisdag är här och snart förbi. Jobbar och står i med allt vad bokslut heter, både för månaden som gått, men även året vi lämnat bakom oss - så mina dagar känns alldeles för korta. Dock har jag väl i synnerhet nu jobbet att tacka för att jag inte hinner tänka så mycket, eller rättare sagt släppa mina tankar helt fria. För som jag nämnde ovanför, är jag också rädd för mina känslor och de tankar som snurrar i huvudet.

Nej, vad än jag hade för förväntningar på jul och nyårshelgen så infriades inte dessa. Vi har fortfarande inte kommit en millimeter närmare. Någon kliva-över-tröskeln händelse har inte skett. Så länge jag jobbar och har mycket på den fronten så går det rätt bra, men så fort jag kommer hem och är ledig så blir det så jäkla påtagligt.

Julen var jättemysig och rofylld, men om jag trott att våra sovmorgnar skulle innebära någon form av sexuell aktivitet - så borde jag vetat bättre. Jag älskar min sambo så vansinnigt mycket och vill verkligen inte flytta härifrån, hur skulle jag någonsin hitta någon som har alla hans andra egenskaper och som jag vill dela mitt liv med? Det tog mig ju 30 år att hitta honom - samtidigt som jag är så ledsen för att jag befinner mig i en sån här situation, när vi borde ha kommit längre än så här. Förra sommaren var han snabb på att säga hur gärna han ville ha familj med mig, gifta sig osv, men HUR ska jag kunna tro att det någonsin kommer hända, när det har varit så katastrofalt dåligt i över ett år nu?! Jag är i mina bästa år NU, jag har inte råd att bara gå och vänta på att det vänder för honom, tänk om jag väntar något eller några år till för att sedan bara komma fram till att det inte kommer förbli han och jag. Då kan det vara för sent med barn för min del - och gudarna ska veta hur mycket jag vill uppleva det, att få bli mamma. Dock skulle jag aldrig, som många andra gör, skaffa barn i ett olyckligt förhållande.

Igår kväll blev jag urless, då han satte sig vid sin jävla dator vid nio-tiden, och blev kvar där till runt tolv. Där sitter han varje kväll, utan undantag och spelar sitt förbannade krigsspel. Jag gick och lade mig vid tio och när han inte ännu kommit sig loss när klockan var halv tolv, stegade jag upp och ställde mig i dörröppningen till hans kära datarum och sa "Fy vad du är tråkig" han försökte smila bort det och sa "näääe" men jag svarade "Jo, du är tråkig". I min värld så är närheten jävligt viktig i ett sånt här vansinnigt förhållande utan sex. Han borde göra allt han kan för att ta sitt ansvar i det här problemet, och i min värld så innebär inte det att sitta i timmar framför en dataskärm varje kväll.

Jag har till och med kollat på blocket efter lägenheter... Inte för att det ligger någonstans runt hörnet att flytta för mig, men jag gör nog som du -förbereder mig mentalt. Jag är så jäkla less på att inte känna mig åtrådd, på att känna mig oduglig och otillräcklig. Jag har inte någon lust att säga det nu, men så fort känslan är rätt så kommer jag säga till honom att det inte kommer bli något 2012 för oss. Vill han att det ska bli det så får han banne mig gå till en hjärnkirurg om det så är nödvändigt, för nu räcker det. Och kommer inte HAN med förslag på en lösning som faktiskt fungerar, då får han leta efter en annan rumskompis.

Med gårdags kvällen i åtanke, eller möjligen för att linda in det faktum att han i skrivande stund också sitter framför samma dator med samma spel, så sa han för tre kvart sedan "Nu tänker jag gå och spela en stund, sedan lägger vi oss i tid så du inte behöver bli besviken på mig". Jag menar ju inte att vi måste sitta ihop hela tiden, det är väl jättebra att ha olika intressen, men det borde ligga i hans intresse också att få kvalitetstid med mig, och som det nu har varit under en så lång tid, så känner jag mig så bortvald och ointressant när han hellre sitter och krigar i en fiktiv värld.

Usch vilket neggo-mail det här blev :(

Hoppas du haft en bra helg och en bra start på veckan?

Tänker på dig - du är inte ensam!

Kram / S