Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.

Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningspass och inte fattade vad jag höll på med. Efter flera år i viloläge, skulle kroppen plötsligt minnas hur det var med osalig träningsvärk och då bröt förkylningen ut. Nu har jag vilat och kurerat i en vecka, och försökt att inte anstränga mig, så idag ska jag och svettas efter jobbet igen. Jag har också börjat äta lite nyttigare och gör till och med frukostmackor med keso och avokado som jag tar med till jobbet. På en vecka gick jag ner 2 kg och jag ser att min kropp reagerar på de få träningspass jag hittills hunnit med. Det ser lovande ut =)

För någon vecka sedan sa min sambo ”Vi har haft lite roligare ihop nu ett tag”. Detta var i samband med något program vi tittade på där vi båda hade skrattat och kommenterat samma saker. Som jag sagt innan upplever ju jag att vi gör så här ofta, men jag kanske har släppt någon spärr och dragit på någon slags överväxel. Sedan sa han ”jag tror fortfarande inte att du är riktigt dig själv med mig, jag tror att du är en helt annan i sällskap av dina vänner, att jag skulle få se en helt annan sida av dig om jag satt bredvid och såg dig umgås med dina tjejer”. Kanske är det så. Jag vet ju att jag är hiskeligt rolig, att jag är den som bjuder på mig själv, skarvar mina berättelser medvetet för att locka fram tårfyllda skratt, där mitt sällskap får sitta och hålla sig för magen för att de skrattar så mycket. Jag sa detta till honom, att jo det kunde säkert stämma, att jag alltid varit den där clownen som alla förväntasfullt inväntar, som kommer med roliga kommentarer och bjuder på många skratt. Jag sa också att det var ju då, när jag träffade folk oftare, när mina dagar fylldes med annat än det nu standardiserade innehållet ”äta, sova, jobba”. Och framför allt när jag hade närmare till vännerna, när man kunde ses en halvtimme när som helst, vilken dag som helst i veckan, när jag inte satt 3 timmar om dagen i bilen på väg till och från jobbet, när dagarna räckte till mer, när jag upplevde mer än detta, som inspirerade mig, som gav mig andra intryck än bara det monotona nuet gör. Han förstod  vad jag menade... Det var ändå skönt att han kommenterade detta. Att han tycker att vi haft roligare än på länge, det är ju det som HAN påstår saknas, den typen av närhet....

Fick också en annan kommentar, igår när vi satt i bilen och hade varit på utflykt i den härliga solen. Jag sprang in och köpte ett paket tamponger som jag lade i mitt knä, när han säger ”har du inte haft mens nu i snart två veckor?” ”nä, men i 4 dagar...” svarade jag. Då säger han ”Jag kommer förhoppningsvis ha bättre koll på det snart...” Det tog en sekund eller två innan jag fattade vad han menade, men sen när poletten ramlade ner, var det en ganska bra mening. Klart han inte har koll på det, jag kan ju gå och ha mens i mer än ett halvår i streck utan att han vet det. I ett normalt förhållande med fungerande sexliv vet ju ens partner sånt här, då vet en kille exakt vart i cykeln tjejen är. Men hursomhelst, till och med det han sa här, fick mig att hoppas lite till...

Han har varit lite extra fin och go i helgen, jag har fått så många komplimanger och verbal bekräftelse så trots att vi nu är inne i mars och det inte känts som att vi ens har varit i närheten av att komma någon vart, känns det ändå okej. Förra veckan fick vi veta att våra grannar ska separera. De köpte det nybyggda huset bredvid vårt för bara ett år sedan, båda är runt 40 och utan barn och supertrevliga. De såg inte ut att vara de ”struliga” typerna direkt, så vi blev båda lite småchockade av nyheten. Sedan såg vi hur killen i paret packade saker och åkte iväg med flyttbilen. Usch vad vi tänkte på henne mycket. Så mycket att min sambo i lördags frågade om han skulle gå och knacka på och fråga om hon kände för att komma över till oss. Jag tyckte det var en jättebra idé, även om hon kanske känner för att vara ensam (vi båda vet ju själva hur det här är, och vi rös av bara tanken) så har vi i alla fall sagt att vi finns i fall hon vill ha sällskap. Min sambo gick över en stund och hon hade uppskattat jättemycket att han kom och knackade på, dock ville hon vara ensam. Det som hände henne var ju exakt det som hände min sambo innan vi träffades. Den andra bara stack, i princip. Usch vad tråkigt. Av mannen som byggt våra hus, fick vi höra att det var för att killen ville ha barn, men hon inte kunde få några. Min sambo tyckte detta var vidrigt och sa till mig ”Jag skulle aldrig svika dig om det var så att du inte kunde få barn”.....Ytterligare en sak som på något konstigt vis får mig att känna mig lugnare...

Nåja... I helgen åker jag och hälsar på min familj, jag funderar på om jag ska lämna kvar ett brev till min sambo som han får läsa när jag åkt. Det verkar ju fungera för en del =) Jag började skriva på ett, för några veckor sedan, när jag hade bestämt mig för att åka, dock så är innehållet mer i linje med vad jag kände då, så blir det så att jag skriver det färdigt, så måste jag redigera en hel del. Vi får se... En del av sakerna jag skrev däri, har jag redan hunnit ta upp till ytan..

Det är glest mellan gångerna jag uppdaterar, men det är ju också för att det inte finns så mycket att berätta. Det liksom bara är. Oförändrat.

Men så är jag också. Oförändrat envis...Och kanske också ännu en smula hoppfull.

// S