Jag har länge känt en saknad av att öppna mig för någon vän..

Berätta det där som jag inte vill att någon skall veta...

Igår träffade jag min vän på stan efter jobbet. Som jag kanske nämt tidigare ses vi inte ofta, då jag alltid känner mig så trött efter dagens slut och skall sitta och köra i mer än en timma innan jag är hemma. Vädret till trots hade vi bestämt att ses igår och jag ville verkligen att det skulle bli av. Under dagen hade tanken mognat och jag hade bestämt mig för att hon skulle få veta hur det egentligen står till. Varje gång jag pratar med tjejkompisarna på telefon, och frågan ställs ”Hur är det annars då?” och med ”annars” menas förstås kärleken generellt, har jag kännt mig som värsta lögnaren, bedragaren som ljugit dem rätt upp i ansiktet med mitt ”Jomen det är bara bra, som vanligt ungefär” och sedan lyckats prata bort ämnet. Om de bara visste!

Jag har alltid varit väldigt öppen mot mina kompisar, de har vetat allt som finns att veta, på detaljnivå. Dem är ju likadana och det är underbart att få dela detta med dem.. Fast jag gör ju inte så längre. Jag har aldrig någonsin upplevt ett sånt här problem med någon av mina tidigare killar, och jag vill verkligen inte berätta av rädsla för att någon ska säga ”lämna honom” eller att den här misslyckade känslan skall förstärkas ytterligare.

Men så igår, strosade vi omkring i affärer och jag skulle köpa lite julklappar till min brorsdotter. Jag kommenterade hur fina barnkläder det finns och att man önskar att man hade någon närmare till hands som man fick skämma bort med alla dessa häftiga kläder. Min vän sa då att jag fick väl se till att skaffa några själv då så är ju problemet löst (med glimten i ögat). Mitt svar blev automatiskt ”om det någonsin inträffar ja..” såg att hon utforskade mig med blicken så jag tillade ”det är en lång historia, jag tar den när vi äter”. Hon hade också saker att berätta.

När vi sedan satte oss och käkade på ett mysigt hak, tog hon upp tråden igen och jag började berätta. Jag hade väl pratat en mening ungefär, när hon säger ”fy vad obehagligt, jag har det precis som du”.

Hon har heller inte velat prata med någon om detta. Så där sitter vi och som i en stafett avlöser vi meningarna mellan varann. Hon träffade sin nuvarande kille i våras, efter att ha varit singel i ett par år. Allt var underbart i början och sedan började problemen dyka upp. De vill båda hitta tillbaka till så som det var förut och har planerat en helg för bara mys. Möjligen på annan ort. Liksom jag, kände hon sig oattraktiv, okvinnlig, ofin, otillräcklig. Men inte heller hon är redo att strunta i allt och gå vidare, för allt det där ”andra” finns ju redan där, även för henne.

Det var såå skööönt att få berätta för henne, även om jag absolut inte önskar att hon befann sig i samma situation, var det befriande att få en så fullkomlig förståelse från någon som vet vad man pratar om. Någon som känner precis samma saker och som kan sätta sig in i alla mina tankar och funderingar. Någon som inte säger ”men vännen du är ju värd någon bättre än honom”. Någon som man känner. Som vet hur jag fungerar och hur jag är, på riktigt.

I övrigt har ingenting nytt hänt. I början av veckan hade min sambo köpt med sig ett nytt spel till PS3. Ett rallyspel som han hoppades att jag också skulle gilla. Jag har verkligen saknat någonting att göra tillsammans med honom om kvällarna, förutom att se på tv och pissa hunden. Förra vintern hade vi dille på Tiger Woods golfspel. Jag var i början väldigt skeptisk, då jag tyckte att terminologin, reglerna och spelet i sig var rena grekiskan. Men under tidens gång, blev jag skitbra på allt det. Så bra att jag drog ifrån min sambo, och han tappade suget att spela mot mig, för att jag var FÖR bra :)

Så testade jag det här nya spelet.. och faasen vad häftigt det var! Vi har en sån där ratt och gaspedal som man kopplar in och det var som att köra på riktigt. Vid vår bioduk i filmrummet satt vi ett par timmar och spelade och verklighetskänslan var så cool. Min sambo frågade om jag tyckte att det var kul och när jag då svarade att jaaa det var det så blev han superglad. Då såg han på mig med en sån där blick som han ger mig, då vi delar någonting. En upplevelse eller ett ögonblick. Som att vi där och då kom varann lite lite närmare. En sån liten löjlig sak, kändes såå skönt. Jag har saknat såna blickar och sån kemi mellan oss.....

Igår kväll hann jag inte med mycket, efter min vän träff på stan, så när jag kom hem varvade jag ner en stund och sedan var det sängen som hägrade. Kunde ändå inte somna. Sambon kom och lade sig efter en stund med spelet och låg och smekte min kropp med sina härliga händer. Igen, sa han att jag har världens härligaste kropp och kort därpå snarkade han. Snarkandet höll mig vaken större delen av natten, men någonstans hittade jag ändå orken med tanke på att det var fredag idag. Innan han somnade frågade han om jag var trött, vilket bara var förnamnet egentligen. Han försökte väl peppa mig lite genom att säga att jag nu bara hade några timmars jobb framför mig under fredagen och sedan fick jag vila upp mig i helgen.

Vi får väl se vad detta veckoslut har att erbjuda, förutom advents utsmyckning av mitt vackra hem.. och kanske några droppar glögg.

Hoppas ni som läser får en bra helg fylld av mys!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...