En liten rosa elefant smög sig äntligen fram från sitt gömställe igår...

Nu har jag gjort det....

Vi kan egentligen strunta i allt annat ”vanligt” som min gårdagskväll bestod i och hoppa fram till natten...

Jag gick och lade mig senare än jag tänkt igår, sambon kom lite efter. I vanlig ordning ligger vi och tittar på lite tv, mest för att han kan somna bättre då – för min del kunde det kvitta. Han är ömsint och stryker med sin sköna hand över hela min kropp och ger mig kyssar som jag skulle kunna dö för.

Trött som få, somnar jag till en stund, men vaknar av att det känns tomt i rummet. Han har tassat ned till köket och tagit någon nattmacka, sedan kommer han upp igen och går direkt till vårt gästrum dit hunden gått och lagt sig. Då är klockan strax före två. Jag går upp och dricker vatten och frågar varför han inte kan sova. Det visste han inte, men han skulle vara vaken en stund, för han hade tagit en snus, kommer strax. Natten innan hade vi inte heller sovit bra, så eftermiddagen denna måndag hade han sovit en stund – för att inte ”vara så tråkig” på kvällen. När han kom och lade sig igen, var han ännu inte redo att somna men tyckte att jag skulle försöka sova nu, som skulle upp klockan sex för att hinna till ett viktigt möte på jobbet. En liten stund låg jag och stirrade i taket, sedan tar jag tjuren vid hornen och ställer frågan  som jag är så rädd för att få svar på.....

Jag frågar honom på vilket sätt jag var annorlunda förra sommaren, mot för ett år sedan? (dvs november 2009 då vårt samliv började dala redan efter bara ett par månader tillsammans)

Vad menar du? Svarade han

Ja, vad är det jag är eller gör annorlunda nu och hela vägen sedan ett år tillbaka, som jag inte var eller gjorde förra sommaren? Jag försöker bara förstå vad det är jag kan göra så du vill ha mig igen?

Lång paus...Djupt andetag...Sedan kommer det....Hans svar...

”Det är inget sexuellt problem...Du är så super fin, otroligt vacker och sexig, så den biten finns redan.  Men det här är ingenting jag kan styra själv. Vi klickar inte den sista biten..Jag vill kunna prata med dig om allt, om det här, men det sista jag vill är att göra dig ledsen och du gråter alltid när vi pratar om det här, även om jag skulle vilja prata om det oftare så väljer jag att inte göra det just på grund av det. Det är för känsligt. ”

”Passa på nu då, för jag gråter inte (än)” försökte jag

”Det finns ingen passion hos dig, du brinner inte för någonting, du tycker allt är bra eller lagom, spelar ingen roll om det är varmt, kallt eller ljummet  (förutom när du kör bil då du kan hetta till) och det är absolut inget fel i det,  men du måste väl tycka saker? Det känns som att det är jag som bestämmer och tycker allt själv och så vill jag inte ha det” fortsatte han

Jag kände att tårarna började bränna under ögonlocken, men gjorde mitt bästa för att pressa undan dem, så att jag skulle kunna fortsätta ”prata”. Att höra att jag inte brinner för någonting kändes som ett slag i magen, att det inte finns någon passion likaså. Jag har alltid tidigare fått höra hur passionerad som människa jag är. Till honom sa jag att jag tycker det är synd att han inte har märkt hur jag visst försöker komma med förslag och hur jag visst tycker saker om sånt som jag bryr mig om. Nää, jag kanske inte bryr mig om det är två eller tre skedar oboy i mjölken, och nää jag kanske struntar i om jag ena gången får ketchup på hamburgaren men den andra inte.

”Jag måste läsa din blogg för att veta vad du tänker och tycker – för DÄR finns det ju, men jag önskar att du kunde säga och tycka sånt till mig också” säger han sedan. Jag har alltså en annan ”offentlig” blogg, där jag inte skriver under pseudonym, som mina vänner och min familj kan läsa om mitt liv. Det perfekta livet. Inga fläckar på solen där inte.

Jag frågade honom om ett exempel, för enligt min uppfattning så är där inga nyheter, utan sånt som jag oftast pratat med honom om, eller som jag ”tyckt”. Sedan förklarade jag också att ett inlägg går att redigera, att det inte bara tar en minut för mig att skriva, utan jag formulerar mig noga, ändrar, lägger till, ända tills jag är nöjd. Det funkar inte så när man pratar. Och inspirationen till inlägget kan komma på en sekund – ska jag då hitta honom först och deklarera min just påkomna tanke, innan jag skriver ner den?

Han svarade att då hade väl han inte uppfattad dem sakerna. Men han tyckte ändå att jag skulle kunna stärka mitt tyckande. Sedan sa han också ”gumman, du ska inte ändra på någonting, att vi ska klicka måste ju båda hjälpa till med, vi måste hitta en balans som vi inte har idag och mötas på halva vägen var” Efter några sekunders betänktetid kom jag fram till och sa till honom att jag inte fick ihop logiken. Hur kan jag INTE vara den som ska ändra på något, hur kan det INTE vara fel på mig, när det är HAN som tycker att det fattas en viktig del innan han ens är i närheten av att närma sig mig sexuellt???! Sedan frågade jag också honom hur det här mötas halvvägs exakt skulle gå till, jag behöver någon form av handledning, eftersom allt jag gjort hittills också varit fel.

Den frågan tyckte han var besvärlig, svår och det kunde man ju inte bara klä i ord. Det skulle komma naturligt. ... Jag svarade ”SÅ svårt kan det väl inte vara, om vi älskar varann och vill samma saker?! Om du fortfarande vill förstås...” Han sa att han älskar mig och att han vill att allt ska funka.

”Jag känner mig inte rolig och inte sexig” säger han också ”De två saker jag är som mest förknippad med, det finns inte. Humor är jätteviktigt för mig, vi skrattar inte åt samma skämt. Jag vill kunna se en sak och få ögonkontakt med dig och så skrattar vi tillsammans för vi vet outtalat vad den andra menar.. DEN typen av närhet vill jag ha...”

Och enligt mig då, så anser jag att vi visst skrattar tillsammans. Inte varenda grej, men vi skrattar tillsammans. Och självklart är humor jätteviktigt. Visst, han har en speciell humor och nää jag garvar inte ihjäl mig varje gång, men det är inte så att han ensam drar på skrattmusklerna heller, som han fick det att låta. Jag förstår inte hur vi kan ha så olika uppfattningar om hur det är....?

Jag orkar inte mer... Det här gav mig ingenting av värde, jag blev bara ännu mer ledsen, sorgsen och fick väl veta att jag egentligen är totalt bortom allt hopp (min egen slutsats). Hur ska jag kunna ändra på den jag är? Den personen han först blev kär i? Vi kom inte längre än så. Jag blev inget klokare. Det här var samma som sagts förut och jag vet fortfarande inte hur JAG ska få vänt skeppet. Jag vet inte hur vi går halva vägen var. Tydligen inte han heller...

Efter knappt två timmars sömn, var det dags att kliva upp imorse och bege sig till viktiga mötet. Hela vägen i bilen till jobbet, rann tårarna och jag fick anstränga mig för att se presentabel ut när gästerna anlände till kontoret.

Jag ser förjävlig ut, svullna ögon och gråten är nära hela tiden. Förtvivlad. Ledsen. Arg. Fast mest sorgsen.

Ett är då säkert – finns inga preparat eller mediciner i världen som kan hjälpa oss. Jag känner mig hemsk, som nästan önskar att det hade varit ett sånt problem vi hade istället. Men att ha en fysiskt fungerande man i sitt liv, som hävdar att du är världens vackraste, sexigaste kvinna, som han älskar över allt annat, men sedan inte kan styra sin lust längre än så... Det känns som ett outhärdligt straff.

Hur kan han då älska mig? Om jag inte tillför de viktigaste bitarna för honom?

Hur skulle jag kunna lämna den man som vänt upp och ner på min värld, som har ALLT jag vill att MIN livskamrat ska ha, alla de där viktiga egenskaperna och egenheterna  som jag inte funnit tidigare?

Jag är totalt nedbruten...vi får se hur den här dagen slutar...