Det såg ut att bli en bra dag...

Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegripligt hur hoppet hos en människa kan stanna kvar så här länge utan att helt försvinna, även om mitt egna hopp bleknar alltmer så ligger det kvar någonstans och pyr.

Denna måndag, var jag dock lite (med betoning på ”lite”) lättare i sinnet. Sambon klev upp samtidigt som jag, vilket nästan aldrig händer, då han skulle iväg till ett kontor på annan ort över dagen. Soluppgången gjorde att fälten utanför våra fönster glimrade i guld och det var väldigt vacker (och kallt) ute. Innan jag skulle åka till jobbet, ställde han sig bakom mig, vi båda vända mot fönstret och utsikten, och kramade om mig ömt och sa ”Jag äääälskar dig gumman”. Sedan gav han mig en sån där kärleksfull blick som varje gång gör att jag smälter och viftar undan alla tvivel och sa sedan att han inte glömt vad det är för dag idag.

Jobbdagen gick rätt fort, som alla måndagar gör för mig. Efter en extra lång bilfärd hem, längs isig motorväg med mycket trafik, öppnar jag dörren till vårt hem och möts av en väldoftande arom från köket, ljuvlig musik från Norah Jones i bakgrunden och en sambo som ger mig en välkommen hem kyss och omfamnar mig. Han har tänt ljus i hela huset och dukat fram middag och ett glas vin.

Vi äter vår middag och sedan tycker han att jag ska sätta mig i vår myshörna och koppla av i tio minuter (sedan skulle vi åka och hyra en film hade vi bestämt). I myshörnan hade han ställt en vas med fina tulpaner (mina favoriter när det är säsong) och ännu ett tänt ljus, och lutad mot vasen fanns ett litet paket. Små paket är min favorit, då vet jag att det är stor chans för ännu något smycke, och DET kan jag aldrig ha för många av! Jag blev jätteglad över dessa gester och ännu gladare när jag i paketet fann tre små berlocker till mitt armband, som jag vid något tillfälle innan sagt att jag skulle vilja ha. Sedan åkte vi iväg för att hyra film och promenera hunden vid vattnet i stan. Vi var helt ensamma ute i kylan, himlen var stjärnklar och för en stund förbannade jag mig själv att jag tvivlat på min sambo. Det finns ingen som honom och jag vill verkligen inte ge upp. Skulle han bara hitta tillbaka till lusten igen, så skulle jag vara den lyckligaste i världen.

En bra film senare och klockan är mycket. Min sambo tar fjärrkontrollen till PS3:an och ska titta genom hårddisken, han går till foldern ”bilder” och genast känner jag hur jag spänner mig. Han vet så väl att jag inte vill veta hur någon av hans ex tjejer ser ut, jag vill inte se bilder eller veta detaljer om dem osv. Därför har han tagit bort såna bilder från sin dator, som för övrigt ska vara synkad med PS3an... Bilderna har inga namn, bara nummer så han bläddrar upp och ner mellan numren och på må få klickar han upp en av filerna...som visar sig vara hans förra tjej/sambo glatt smajlandes mot kameran någonstans ute på någon promenad. Jag vill också tillägga att detta blev väl synligt, eftersom vi har en PROJEKTORDUK. Så föreställ er biograf så fattar ni att det liksom inte gick att INTE se detta. Från att ha varit en mysig Alla Hjärtans Dag, blev jag på en sekund så förbannat jävla besviken och ledsen och frågade honom varför i helvete han har den bilden där. ”Det undrar jag också” sa han och fortsatte ” Jag ber verkligen om ursäkt, jag visste inte att den var där”

Moment gone. Minst sagt. Och jag ska verkligen understryka att jag inte är den svartsjuka typen, men för mig är det fan inte okej att ha kvar bilder eller någonting annat som har med något tidigare förhållande att göra. Är det slut så är det, det betyder att man slänger ALLT, raderar allt, och sparar ta mig fan inte på någonting. Ska det vara så jävla svårt???! Självklart förstod min sambo att jag inte var särskilt nöjd och efter en stund frågade han om hans ”lilla fina” skulle bli glad om han tog ut hunden på sista kvällsrundan. ”Lite” svarade jag och gick och duschade. När han var ute, kände jag att (surprise surprise) tårarna var nära och jag kunde inte stå emot. Samtidigt blev jag förbannad på mig själv för att jag inte skrek åt honom eller gjorde mer liv av det än jag gjorde och besviken på mig själv för att jag än en gång släppte fram tårarna istället för att reagera verbalt. Jag har väl inte det i mig helt enkelt, vad än som händer. Jag bestämde mig för att låta det passera åtminstone för kvällen, jag ville inte att våran hjärtedag skulle sluta på minus.

När han kom in och gjort sig klar för natten, kom han in i sovrummet där jag lagt mig på mage på sängen. Han plockade fram vår massageolja och började massera mina ben och fötter och fortsatte sedan med händer och armar. Han kan verkligen det, det var obeskrivligt skönt. När han var klar och lagt sig bredvid mig, slingrade vi ihop oss som vi alltid gör. Jag strök honom över ryggen och ner mot ryggslutet, som jag vet att han älskar. Jag känner hur någonting händer i dem nedre regionerna på honom, inte mycket, men någonting i alla fall, men likt andra gånger så utnyttjar han så att säga inte det, utan låter det bara vara. Hans andetag blir tyngre och tyngre, sömningare och sömnigare. Återigen känner jag hur sorgsen jag blir över det. Som att han väljer att inte trycka på ”ON” knappen vid något skede, fast hans kropp uppenbarligen och så tydligt reagerar på min beröring.

Jag ligger forfarande nära, men vänder mig bort från honom och stirrar i taket en stund och låter tårarna rinna sakta och tyst nedför kinden innan jag somnar.

Sedan drömmer jag. I drömmen har min sambo loggat in på sitt FB konto där jag skickat honom en alla hjärtans hälsning, och så säger han med ett litet skratt ”Nej gumman, där har du gått över gränsen, inte tror du väl att jag ska skylta med sånt på min sida, så alla mina dejter ser?”

Bissarrt, jag vet. Men så verkligt ändå. Det fick mig ännu mer illa till mods och gjorde att jag än en gång ställde den ständiga frågan till eventuella högre makter ”NÄR ska jag få vara lycklig igen?”

Nu när Hjärtedagen är över, kommer jag ta upp lilla arkivfrågan med min sambo igen. Han ska få sätta sig ned och trycka på delete knappen om och om igen, tills dess att allting är rent och rensat. Det ska inte finnas någon back-up någonstans och jag ska aldrig mer behöva återuppleva fadäsen från igår. Han ska få gå igenom varenda skrymsle och vrå och göra sig av med allt som inte har med oss att göra. Jag ställer inte många krav, men här är ett som inte går att förhandla bort.

// S

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :)

Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt!

Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert inte är så konstigt, med tanke på att det är den tiden av veckan som det möjligen skulle "hända" någonting på min front. Men...DEN dagen då jag har några glädjande nyheter, lär jag ha en rubrik med stora bokstäver som basunerar ut den sensationella händelsen.

I helgen gjorde vi två saker som vi inte gör ofta

1) Lördag: åkte och bowlade, bara han och jag.

Kommer inte ihåg när vi sist gjorde någonting sånt tillsammans. Hunden fick vara hemma under tiden och det var bara vi. Jag fick storstryk. I bowling alltså.

2) Söndag: Jag föreslog att vi skulle gå ut och äta middag tillsammans, vilket aldrig heller händer. Visst vi köper skrutt mat och tar hem, men vi är aldrig "ute på restaurang" tillsammans. Vi gick till ett italienskt hak och käkade urgod mat. När vi sitter där tar min sambo min hand och tittar mig ömt i ögonen och säger "Nu ska jag säga någonting till dig, för att stärka ditt självförtroende som jag monterat ner, och som jag tror att du kan uppskatta att höra med tanke på hur det varit och ännu är.... "

I detta skede höll jag andan, jag hade inte en aning om vad som skulle komma ur hans mun - jag bara hoppades att det var någonting väldigt väldigt bra, eftersom han öppnade så där... Sedan säger han följande:

"Jag har haft sex med...lite över hundra tjejer, men det är ingen förutom du som fått mig att komma utan hjälp av mina händer" Han ser så kärleksfull ut när han säger detta, som att den informationen skulle vara värdefull för mig. Sedan säger han " Du är fantastisk, helt fantastisk och jag älskar dig såå.."

Den sista meningen blev grumlad av det han sagt innan. Allt jag kunde tänka på var alla hundra brudar han legat med. Jag har väl FATTAT att det är många, hade kanske till och med räknat med fler än så, det dubbla, men jag har också uttryckligen sagt, tidigare, att jag ALDRIG vill veta HUR många -varför i helvete skulle jag vilja veta det???!!!! Till svar fick han

"Det vet jag, det har du redan sagt.." Besviken, på något konstigt vis.

Jag vet ju att han ville få mig att tycka att jag är speciell bland "alla dessa hundratal", att jag är unik och fantastisk. Men HUR ska jag kunna göra det, när det ENDA som ringer i mitt huvud är det uttalade jävla antalet han varit med??!

Jag tittade ut genom fönstret på restaurangen och tänkte "hur många av de som passerar här utanför har han avverkat?"

Näe, jag hade svårt att sortera ut det positiva i hans ord, även om jag vet att det enda syftet med dem var att få mig lite gladare...

Ingenting annat av större vikt har hänt sedan sist. Möjligen att jag ska börja dra i lite trådar så att vi säkert kommer oss iväg på någon solresa, annars är allting precis som vanligt.

Uppdaterar snart igen, nu ska jag och tröst shoppa lite nya kläder innan jag börjar åka hemåt :)

/ S