Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!

Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvanliga önskelistan från mig, umgås med vännerna, med brorsan och hans lilla familj, kela med min fina fina lilla vovve, mm.

När jag pratade min sambo, formligen kvittrade jag på om allt och inget, så som jag gör när jag har mycket att berätta. Han skrev fina meddelanden och uttryckte sin saknad efter mig flera gånger om dagen. Innan jag åkte sa han att nästa gång jag åker, vill han också följa med. Han valde själv att stanna hemma denna gång, för att han är så spyless på vintern och inte ville åka upp till ännu mer kyla och snö. När jag på onsdagen kom hem från jobbet hade han återigen en överraskning som väntade på mig. Ett medelstort paket som innehöll en superfin blus. "Jag tyckte att det såg ut som din stil" sa han, och mycket riktigt. Det var verkligen jag =)

I söndags när jag så kom hem, hämtade han mig på flygplatsen och så åkte vi iväg på en liten shoppingtur. Hunden fick vara hos hans föräldrar under tiden. Det var länge sedan vi gjorde något sånt och jag hittade lite smått och gott innan jag blev less och längtade hem för mycket. Bland annat köpte jag ett staffli, acrylfärg, penslar och en canvasduk som jag genast började måla på när jag kom hem. Jäklar vad roligt det var! Det är såå många år sedan jag målade sist, men var nu fylld av inspiration och skaparglädje. Kan knappt bärga mig tills det blir lördag förmiddag (imorgon) så jag kan utnyttja dagens ljus och måla vidare!

Sen hann det bara bli tisdag, så säger min sambo att han hade tänkt köpa mig en överraskning till. Någonting han vet att jag skulle bli jätteglad över. I onsdags när jag kommer hem från träningen (!!! som jag varit på två gånger denna vecka =))

står släpet på vår gård och däri ligger en stor tom kartong. Jag får mina misstankar, och de blir bekräftade när jag kliver in genom dörren och hör hur han försöker skynda sig på övervåningen. När jag kommer upp, har han själv monterat ner den gamla sängramen, flyttat bort alla madrasser och gamla sängbord (ni vet både säng och sängbord var ju sånt som hans ex lämnade kvar och som jag velat byta ut i en EVIGHET nu) och står som mest och bråkar med ett nytt sängbord som han i stress monterat ihop fel och måste plocka isär igen.

Jag hade ringt honom när jag var på väg hem och meddelat att jag kommer om ungefär 45 minuter, då sa han att han var ute med hunden, medan han i själva verket försökte få allting klart tills jag kom hem. Joo, han har dålig tidsuppfattning =) Vi hjälptes åt och blev ändå inte färdiga förrän halv tio på kvällen, så det finns inte en chans i hellsike att han hunnit bli klar i tid på egen hand =) Lite besviken var han över att jag fick se det nya inköpet innan det blev färdigt, han hade velat överraska mig helt och velat få undan/gömma släpet också. Såna saker och detaljer gör mig alldeles varm i hjärtat.

Den nya sänggaveln + bord hade vi spanat ut för någon vecka sedan, efter att ha letat länge efter någonting som passar vår smak. Jag blev jätteglad över att han slog till. Det känns som att luften i sovrummet äntligen är ren och första natten jag sov i nya sängmöbler sov jag som en stock. För första gången någonsin.

Jag skrev ett brev till honom som jag tänkte lämna när jag åkte till min familj, men jag gav det aldrig åt honom. Måndagen innan jag for, hann jag istället ta upp det jag ville och nu vet han vart jag står i den frågan också. Därmed vet han vad jag tänker och hur mycket jag tänker på det och vad det har för effekt på mig och på oss. Han tog det bra och jag höll mig (nästan) hela vägen från att börja lipa. Det kom några envisa enstaka tårar, men jag tror inte att han såg dem, och när vi pratat klart och rett ut det, kändes det bra igen.

Ikväll ska vi röja och städa huset, för imorgon kväll kommer det ett kompispar som stannar över natten. Vi gör middag och spelar spel och har allmänt trevligt. Det ser jag fram emot - nästa fredag/helg blir det också trevligt, då kommer två av mina absolut närmaste vänner ner till mig, vi går på en show under fredags kvällen och på lördag fyller min älskade sambo år. Det är alltid svårt med presenter till honom, för i regel köper han själv det han vill ha. Men han har önskat sig nya komponenter till sin dator som han ska bygga om (hur kul är det?? "Varsågod älskling, grattis på födelsedagen, här får du ett nytt moderkort?!")

Fast det är ju det han önskar sig....Dock har jag en annan idé.

Vi har pratat om att det skulle vara fint att ha en förstoring på oss, gjord på canvastavla och sätta upp den i sovrummet. Bild i svart/vitt. Jag avskyr ju att blir fotad, så vi har inte mer än ett fåtal bilder på oss, men jag tänkte försöka överkomma rädslan och ge honom ett present kort på en fotosession. 3 timmars fotografering, där en proffs fotograf under 1 tim tar bilder på oss tillsammans, 1 tim på honom, 1 timme på mig. På så vis får vi både material till tavlan, varsina fina bilder på varann och så blir det (förhoppningsvis) en rolig upplevelse.

Tror han skulle bli glad av det i alla fall. Det är inte en sak han själv skulle komma på, så då blir han lite överraskad också =)

Kanske får "safe:a" och köpa någon sån där data pryl också, för säkerhetsskull =)

Well well, nu ska jag återgå till mina sysslor. Känner mig lite gladare, men det är nog mest för att jag börjat tänka på mig själv och göra saker för min egen skull. jag har börjat bli självständig igen och det har ju varit min plan ett tag nu.

Det funkar såhär långt, får se om det räcker "hela vägen" ;)

Kram / S

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.

Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningspass och inte fattade vad jag höll på med. Efter flera år i viloläge, skulle kroppen plötsligt minnas hur det var med osalig träningsvärk och då bröt förkylningen ut. Nu har jag vilat och kurerat i en vecka, och försökt att inte anstränga mig, så idag ska jag och svettas efter jobbet igen. Jag har också börjat äta lite nyttigare och gör till och med frukostmackor med keso och avokado som jag tar med till jobbet. På en vecka gick jag ner 2 kg och jag ser att min kropp reagerar på de få träningspass jag hittills hunnit med. Det ser lovande ut =)

För någon vecka sedan sa min sambo ”Vi har haft lite roligare ihop nu ett tag”. Detta var i samband med något program vi tittade på där vi båda hade skrattat och kommenterat samma saker. Som jag sagt innan upplever ju jag att vi gör så här ofta, men jag kanske har släppt någon spärr och dragit på någon slags överväxel. Sedan sa han ”jag tror fortfarande inte att du är riktigt dig själv med mig, jag tror att du är en helt annan i sällskap av dina vänner, att jag skulle få se en helt annan sida av dig om jag satt bredvid och såg dig umgås med dina tjejer”. Kanske är det så. Jag vet ju att jag är hiskeligt rolig, att jag är den som bjuder på mig själv, skarvar mina berättelser medvetet för att locka fram tårfyllda skratt, där mitt sällskap får sitta och hålla sig för magen för att de skrattar så mycket. Jag sa detta till honom, att jo det kunde säkert stämma, att jag alltid varit den där clownen som alla förväntasfullt inväntar, som kommer med roliga kommentarer och bjuder på många skratt. Jag sa också att det var ju då, när jag träffade folk oftare, när mina dagar fylldes med annat än det nu standardiserade innehållet ”äta, sova, jobba”. Och framför allt när jag hade närmare till vännerna, när man kunde ses en halvtimme när som helst, vilken dag som helst i veckan, när jag inte satt 3 timmar om dagen i bilen på väg till och från jobbet, när dagarna räckte till mer, när jag upplevde mer än detta, som inspirerade mig, som gav mig andra intryck än bara det monotona nuet gör. Han förstod  vad jag menade... Det var ändå skönt att han kommenterade detta. Att han tycker att vi haft roligare än på länge, det är ju det som HAN påstår saknas, den typen av närhet....

Fick också en annan kommentar, igår när vi satt i bilen och hade varit på utflykt i den härliga solen. Jag sprang in och köpte ett paket tamponger som jag lade i mitt knä, när han säger ”har du inte haft mens nu i snart två veckor?” ”nä, men i 4 dagar...” svarade jag. Då säger han ”Jag kommer förhoppningsvis ha bättre koll på det snart...” Det tog en sekund eller två innan jag fattade vad han menade, men sen när poletten ramlade ner, var det en ganska bra mening. Klart han inte har koll på det, jag kan ju gå och ha mens i mer än ett halvår i streck utan att han vet det. I ett normalt förhållande med fungerande sexliv vet ju ens partner sånt här, då vet en kille exakt vart i cykeln tjejen är. Men hursomhelst, till och med det han sa här, fick mig att hoppas lite till...

Han har varit lite extra fin och go i helgen, jag har fått så många komplimanger och verbal bekräftelse så trots att vi nu är inne i mars och det inte känts som att vi ens har varit i närheten av att komma någon vart, känns det ändå okej. Förra veckan fick vi veta att våra grannar ska separera. De köpte det nybyggda huset bredvid vårt för bara ett år sedan, båda är runt 40 och utan barn och supertrevliga. De såg inte ut att vara de ”struliga” typerna direkt, så vi blev båda lite småchockade av nyheten. Sedan såg vi hur killen i paret packade saker och åkte iväg med flyttbilen. Usch vad vi tänkte på henne mycket. Så mycket att min sambo i lördags frågade om han skulle gå och knacka på och fråga om hon kände för att komma över till oss. Jag tyckte det var en jättebra idé, även om hon kanske känner för att vara ensam (vi båda vet ju själva hur det här är, och vi rös av bara tanken) så har vi i alla fall sagt att vi finns i fall hon vill ha sällskap. Min sambo gick över en stund och hon hade uppskattat jättemycket att han kom och knackade på, dock ville hon vara ensam. Det som hände henne var ju exakt det som hände min sambo innan vi träffades. Den andra bara stack, i princip. Usch vad tråkigt. Av mannen som byggt våra hus, fick vi höra att det var för att killen ville ha barn, men hon inte kunde få några. Min sambo tyckte detta var vidrigt och sa till mig ”Jag skulle aldrig svika dig om det var så att du inte kunde få barn”.....Ytterligare en sak som på något konstigt vis får mig att känna mig lugnare...

Nåja... I helgen åker jag och hälsar på min familj, jag funderar på om jag ska lämna kvar ett brev till min sambo som han får läsa när jag åkt. Det verkar ju fungera för en del =) Jag började skriva på ett, för några veckor sedan, när jag hade bestämt mig för att åka, dock så är innehållet mer i linje med vad jag kände då, så blir det så att jag skriver det färdigt, så måste jag redigera en hel del. Vi får se... En del av sakerna jag skrev däri, har jag redan hunnit ta upp till ytan..

Det är glest mellan gångerna jag uppdaterar, men det är ju också för att det inte finns så mycket att berätta. Det liksom bara är. Oförändrat.

Men så är jag också. Oförändrat envis...Och kanske också ännu en smula hoppfull.

// S