Det börjar nästan bli ironiskt....

Jag är mitt i ”kärringveckan” så just dessa dagar har jag inga ouppnåeliga förhoppningar. Däremot så är jag kanske extra bräcklig under den här tiden, extra känslig, extra allt. Som om det inte skulle räcka att jag är det annars. Innan jag åkte från jobbet igår, ringde jag som vanligt hem och sa att jag var på väg. Sambon brukar oftast svara med något gulligt, men nu var det rätt trist ton. Det visade sig att han somnat och att jag då väckte honom. Fine. Mina överjävliga hormoner intalade mig att jag nu när jag kom hem, skulle strunta i allt vad omständigheter är och bara säga att när vi kommer hem från svärfolket (svärmor fyllde år och vi skulle dit och fira henne och äta middag) vill jag prata. Om oss, om vår situation. Vi måste göra det.

Vi skulle åka till födelsedags ”barnet” direkt jag kom hem. Väl hemma satt mitt hjärta och redigerade ett egenhändigt gjort presentkort som vi skulle ge i present. När han var klar, reste han sig upp och sa plötsligt ”Jag måste ta tag i mitt liv, på riktigt, så jag börjar må bra igen. Jag är less på att må dåligt och vara så här fysiskt trött hela tiden. Jag vill må bra igen.” Lite oförberedd detta frågade jag hur han då tänkte att han skulle ta tag i saken och vad han tänkte göra. Han visste inte riktigt, men något måste han hitta på. ”Det går inte bara att sitta still, jag förfaller och jag märker att jag inte orkar lika mycket som förut” sa han. Jag föreslog någon form av träning, men tänkte att han aldrig nappar på det, eftersom jag försökt så många gånger innan.

Döm av min förvåning när han instämmer ”Jaa. Kanske badminton eller nåt?” föreslog han. Jag passade på att smida medan järnet var varmt och sa att jag tycker att vi MÅSTE träna på något sätt. Vi har en lång vinter framför oss, och löpträning är inte ett alternativ utomhus längre, åtminstone. Det finns bara positiva följder av det, sa jag. Vi kommer bli piggare, få bättre sömn, mer ork och bli lite gladare. Plus att forma kroppen inte är helt dumt. Det höll han med om. Nu vet jag inte om badminton är mitt första hands val, men om det är vad som krävs för att få med honom på lite aktivitet som innefattar att svettas och röra på sig, då kör vi på det. Jag föreslog också gymträning som alternativ och han sa inte emot (!!!!).

När vi så småningom lade oss för kvällen, frågade jag om det var någonting jag kunde göra för att han skulle må bra ”Gör bara som du alltid gör, var som du är – så där fin och omtänksam” var hans svar.

Innan han somnade, sa jag att vi måste bestämma ett datum, en exakt tidpunkt att rätta oss efter om vi ska komma igång med träning av något slag. Annars kommer det bara vara ännu en sån sak som vi säger att vi ska göra å så rinner det ut i sanden. Det är ju just att komma igång som är det svåra, när man väl bara hurtat två eller tre gånger så går det ju såååå mycket lättare!

Kort därpå snarkade han och jag låg klarvaken. Jag tänkte i vanlig ordning på hur nästan ironiskt det börjat bli – jag tänker bestämt säga eller göra något när jag kommer hem, det SKA bara bli av, å sen dyker något annat upp som ska ha fokus. Är det normalt? Ikväll är det min tur. Nu har jag så många dörröppningar så jag vet knappt vilken tröskel jag ska kliva över. Sitter han vid datorn och spelar sitt kära spel, så kommer jag avbryta det. Sitter vi och ser något på tv, så får vi avbryta det.

Jag saknar att höra honom säga det han sa så ofta och mycket förra sommaren och hösten. Jag saknar orden ”Jag vill leva mitt liv med dig, jag vill dela allting med dig, jag vill ha en liten familj med dig, du är mitt livs kärlek”. Jag behöver veta att dessa framtidsplaner fortfarande är aktuella för honom. Och kanske kanske att jag till och med sätter en tidsstämpel på när mitt bäst-före-datum går ut, dvs ger honom ett perspektiv på hur länge till jag går med på att inte känna mig hel. Talar om för honom att jag vill känna mig som hans lilla fina tjej igen och inte bara en rumskompis som delar allt det ekonomiska med honom. Jag ska få fram att det inte är min avsikt att pressa honom, men att det är min avsikt att få en förändring. Om den förändringen sedan inte kommer inom rimlig tid, så kommer jag faktiskt inte att kunna stanna kvar. Så är det bara.

 

Myran

13 november 2010 16:53

Jag antar att kärringveckan är mens? =) Jag brukar känna mig lättad under mensen eftersom jag vet att karlen min helst inte vill ha sex då (även om det inte är omöjligt). Då är jag mycket gladare för jag går inte runt och tänker att "kanske vill han ikväll", jag behöver inte gå och lägga mig samtidigt som han som jag brukar bara för att det kanske ska bli nåt osv... Underbart! =)

Sen brukar jag också må bättre när jag bestämmer för mig själv att "nej, nu ska jag inte ha sex på en månad". Då slipper man gå runt och hoppas, pressen släpper osv. Du kanske ska prova det?

Av nån anledning så blir han alltid sugen när jag bestämt mig för att inte ha sex på en månad... ^^

Hur längesen är det nu?

sad-girl

15 november 2010 09:55

haha, jaa helt rätt. Brukar också referera till "Min Värsta Ovän". Jag kanske borde börja resonera som du där. Men jag är så insnöad i mitt pessimistiska tänk så det enda jag kan tänka är "ännu en månad utan tillstymmelse till sexuella aktiviteter" och så blir jag ledsen.

Men på något vis så tänker jag som du ändå. Det är enda kvällarna jag inte ligger och håller tummarna eller hoppas förgäves.

Jaa.. kanske skulle jag testa det. Men först ska jag se till att vi haft en ordentlig genomgång han och jag. Ett ordentligt snack och rensat luften...

Ärligt talat så har jag tappat räkningen... Jag kommer inte ihåg när vi "fick till det" senast.... 3... kanske 4 månader sen? Och dessförinnan var det nog lika länge sedan, om inte till och med längre.. OHÅLLBART. Fullständigt ohållbart!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...