Jag önskar att jag kunde trolla...

Helgen startade ganska bra. Slutade redan halv fyra på fredag för att sedan åka och hämta upp min bil som varit inne på första servicen. Därefter var jag bjuden på middag hos svärfolket, där jag stannade i ett par timmar. Sambon skulle på någon kick-off grej med jobbet (igen) så jag passade på att vara lite social med min extra familj. Just innan åtta åker jag därifrån och ringer mitt hjärta, som då visar sig ha kommit hem redan – och jag som räknade med att han skulle bli sen. En trevlig överraskning. Vi kikade på Idol och när det sedan var läggdags sa min sambo att jag skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti, för jag skulle inte behöva kliva upp och gå ut med hunden även på helgdagsmorgnarna – den uppgiften ägde han tyckte han själv. Glad över omtanken tänkte jag att det kanske går att somna gott denna natt. Vi låg och tittade på någon film på tv:n i sovrummet, när min sambo lade sitt huvud på min mage och sa ”Vad jag önskar att jag fick vakna upp imorgon bitti och ha fått tillbaka min sexlust” .. Dessa rakt-på-sak orden gjorde mig stum i flera sekunder, innan jag svarade ”Jag önskar också det...” Helt oberedd på hans yttring. Och jag blev helt mållös. Jag sa ingenting mer än så. ”Jag önskar också det...” Och det där med att somna gott, blev istället att jag låg och stirrade i taket och funderade vidare, grävde ner mig i mitt oroliga inre medan jag lyssnade på min sambos allt tyngre och tröttare andetag – tills han somnade, och jag låg vaken kvar.

Lördagen bjöd på en väldigt vacker höstdag, med lite lagom kylig luft och strålande sol. Frukost på sängen serverades av Herr Omtänksam och vi bestämde oss för att åka ut till en av favoritställena för att promenera med hunden. Efter utflykten tog vi oss en sväng förbi svärfolket och hälsade på sambons bror med familj som alltid kommer till vår stad över helgerna. När vi var hemma igen, tände jag en brasa i kaminen och började planera middagen. Kvällen kom och gick. Jag förstår inte varför jag känner mig så fysiskt trött hela tiden. Kanske är det egentligen psykist trötthet jag känner av, men det speglar av sig och känns som att det är kroppsligt?

Sambon somnade före mig som vanligt och när vi vaknade till igår morse, blev det lite av en chock igen. Klockan var halv elva och ingen av oss hade vaknat till för att ta ut hunden. Så blev det panik återigen, fort på med kläderna (han fick ta ut henne), fort ut med hunden . Och medan han är ute med fyrbentingen, känner jag hur tungt det blir över bröstkorgen. Och guess what? Där ligger jag och gråter som den stackars lilla tjej som tycker att hennes liv är så orättvist, som inte förstår varför det ska vara så svårt att vilja ha henne, eller varför hon inte räcker till, eller varför hon övertalade sin pojkvän att skaffa hund (fast hon gjorde det mest för hans skull eftersom han så länge drömt om just den rasen) när det ofta känns som att det blir ett hinder för dem båda då hon lägger så stort hopp till morgonstunden i sängen (och sedan får hon dåligt samvete för att hon tänker så och gråter lite till), som lite grann i taget hatar sig själv lite mer för att hon är så misslyckad.

Dörren slår igen och sambo och hund är tillbaka. Jag skyndar mig att torka bort tårarna med täcket och vet att om några få minuter kommer han tillbaka och lägger sig igen. När han gör det, tar det inte lång stund innan han frågar hur jag mår. ”Som jag brukar” svarar jag. Det går en liten stund till och han undrar om jag gråtit. ”Jo, det har jag”. Jag hör hans suck och han säger ”Vi kan inte ha det såhär längre” och jag blir livrädd. Panikslagen. Och Gardell har helt lämnat mig åt mitt öde. Hans filosofi överger mig och jag blir tvärlåst och får inte fram ett enda ljud. Inte en enda bokstav eller stavelse. Tiden går och så är det dags att stiga upp. Ingenting mer sägs om detta. På hela dagen. Jag vet att det var jag som skulle tagit upp bollen och fortsatt jonglera med den för att sedan slänga den i famnen på min sambo – men jag KUNDE bara inte! Totalt tvärstopp!

Idag har jag svår ångest över det. Jag klandrar mig själv så inni hel***** för det. Om jag kunde vrida tillbaka klockan så hade jag gjort det. Men ännu mer, om jag hade kunnat trolla så hade jag gjort det också. Viftat med någon magisk trollstav så jag hade sagt de rätta orden och placerat den där förbaskade rosa lilla elefanten mitt i rummet, upplyst av den starkaste av strålkastare – så den hade kunnat försvinna för gott, eller åtminstone funnits kvar tills vi hade tagit hand om vårat problem och dissekerat det till atomer. Jag vet att min sambo lider sååå mycket när han ser hur dåligt jag mår, och jag vet också att han skulle kunna avsluta vårat förhållande pga av det. ”För min skull”. Han vet att jag inte klarar av att bryta upp och att jag inte vill det. Jag kan inte hindra honom från det, om han skulle vilja. Men jag önskar att han inte avslutar oss för någon annan orsak än att han inte älskar mig längre. Det är den enda anledningen jag (motvilligt) skulle kunna acceptera.

Jag är i grunden en ”fixare”. Jag fixar saker. Jag löser problem. Jag hittar svaren på frågor. Det här är det enda som jag går bet på och det håller på att äta upp mig inifrån. Jag vill lösa det här också. Jag vill fixa det. Men jag klarar inte av att göra det på egen hand. Inte den här gången.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...