Helgen har kommit och gått. Den går inte till historien som den bästa. Har nog aldrig fått så lite kärlek av min sambo som just i helgen.

I fredags betedde han sig något så när normalt när jag kom hem från jobbet. Jag fick en ganska lång kram, men det är ungefär vad som bjöds på från närhetskontot. Vi såg Idol, som vanligt och gick och lade oss samtidigt. Men kvällen kändes inte mysig på något sätt.

Som jag berättat i frågespalten, tog sambon upp vårt bråk igen på lördagen, helt appropå. Jag blev bara tok irriterad på honom och vägrade stranda i en diskution som vi inte kommer någon vart med. Det kröp fram att han både talat om detta brännheta ämne för sin närmaste vän, men även för sin mamma. Enligt honom hade båda dessa hållt med honom och tyckt som honom. Vilket jag tror på också, eftersom jag är helt säker på att han inte berättat all fakta för dem.

Skitsamma - på söndagen var min svärmor förbi och när vi fick vara ensamma en stund fick jag höra en helt annan version av hennes ståndpunkt. Hon förstod MIG och hon stod på MIN sida och tyckte att han var obeskrivligt egotrippad. Det har jag inte idas säga till min sambo - jag tänker inte sjunka till hans nivå. Jag är bättre än så.

Han var dock lite mer som vanligt i söndags. Och när sedan måndagen kom, var det som att torsdagen aldrig hänt. Han kramades, såg med den där varma kärleksfulla blicken på mig - vet inte om det beror på att jag var extra fin igår då jag varit hos frisören. Till och med kyssar. Precis som vanligt. När vi sedan gick och lade oss för kvällen, drog han undan mitt täcke. Jag låg som vanligt på sida, och nu med ryggen mot honom. Han strök med sin hand över hela mig och sa "Du har så fin kropp". Vart var all den kärleken hela helgen??

Nej, JAG kommer inte få någon ursäkt - han anser ju uppenbarligen inte att det var han som handlade på ett felaktigt sätt.

Jag har bara så svårt att förstå hur någon kan förvandlas på ett ögonblick, från en varm och kärleksfull person - till en helt likgiltig, iskall människa som kan häva ur sig precis vad som helst, en människa som är så långt ifrån den man i första taget föll för. HELT obegripligt!

Jag tycker också synd om min svåger. Vi träffade dem som allra hastigast i söndags, när vi var i närheten och letade julgran. Min sambo var kort och snäv och hälsade precis på honom, men stannade inte kvar för att prata. Jag såg på min sambos bror att han var besviken.

Jag kan bara hoppas att han tinar upp mot sin bror också, till nästa helg. Det är ju så löjligt och onödigt hela grejen. Ska det få bli en sån konstig spänning dem emellan bara för det här? Suck, nää han får fanken skärpa sig!

// S

Är jag helt jävla onormal?? Är det JAG som är vrickad? Är det JAG som inte har sunt förnuft?

Vad tycker du? Jag ska berätta om min gårdag som var som vilken annan torsdag som helst, bortsett från en för mig helt främmande människa (som jag trots allt lever ihop med) och dennes reaktion på någonting som jag inte tyckte var någonting konstigt överhuvudtaget.

Det är eftermiddag och ungefär en halvtimme innan jag ska börja röra mig hemåt från jobbet. Mobilen ringer och det är min sambos brors fru. Min svågers fru alltså.. Dessa två ska på lördag ta med sig två tjejer (som arbetar som personliga assistenter till deras dotter) på en sån där middags show med underhållning (av en stor känd svens ”Salong”) på vår ort. Nu ringde dem för att kolla om jag skulle vara intresserad att följa med dem på detta, då ena tjejen är sjuk just nu och det då kan hända att hon inte följer med. Det var alltså inte säkert att assistenten uteblir heller, men de ville fråga mig först, så jag kan hålla det lite öppet, eftersom de redan betalt biljetten och tyckte att det skulle vara synd att bara låta platsen bli tom ifall denna assistent nu inte hinner bli frisk.

Någonstans i mitt bakhuvud började en svag svag larmsignal ljuda, men jag valde att ignorera den, för spontant tyckte jag att det skulle vara jättekul att hänga med. Dessutom var deras motivering också ”vi tänkte att du också skulle få komma ut på någonting kul nån gång”. Min sambo är nästan en gång per månad på någon afterwork eller ”kick-off” med sitt jobb, och då han inte har längre än 15 minuter till stan så är det sällan han inte går. Jag å andra sidan, har 8 mil till mitt jobb, så jag orkar aldrig hänga med på såna evenemang, då jag dessutom måste sätta mig och köra bil senare på kvällen. Jag tackade svågern och frun för att de hade tänkt på mig och sa att jag absolut skulle tycka att det var roligt – och att jag skulle hålla kvällen öppen för det, ifall nu jag skulle hoppa in.

Jag kommer hem efter jobbet och vet att jag bara kommer hinna se min sambo en kort stund, eftersom han är på väg på julbord med jobbet. Jag berättar glatt om telefonsamtalet och frågar om han blir ledsen om jag följer med dem på lördag. ”nää” säger han först, men det dröjer inte länge förrän han blir konstig. Sedan säger han att han tycker att det är tragiskt att hans bror slutat ringa honom om saker, utan ringer mig istället vad det än gäller (vilket är en sanning med modifikation). Sedan varvade han upp ytterligare, vankar av och an i köket och ber mig ”smaka” på en ”karamell”.

”Smaka på det här: Hur skulle DU känna om brorsan och x ringde MIG och frågade om jag ville hänga med dem – så skulle jag bara dra med dem” Jag som tyckte att han överreagerar och tar allting alldeles för personligt svarade ”Men det beror väl ändå på vad det är! Du är ju inte det minsta intresserad av att gå på konserter och sånt och dem HAR frågat oss om det vid flera tillfällen tidigare, men efter en serie av NEJ-svar, fattar väl jag att man lessnar och frågar någon som faktiskt kan vara intresserad istället” Detta var såklart helt fel svar av mig och han menade att det hör till sunt förnuft att inte fråga den ena i ett par. Om det är så att man bara har en biljett över så frågar man en ensam person, inte som i det här fallet mig. Han tyckte det var absurpt. Jag kunde inte fatta varför detta skulle vara så jävla hemskt och dåligt och farligt och sa att jag inte såg det på samma sätt som honom. ”Bra då vet vi vart vi står” blev hans svar, sedan for han surt iväg på sitt jävla julbord.

Han kom hem klockan tio, då låg jag i sängen. Jag hade varit ute med hunden två gånger, dammsugit under våningen, vattnat blommorna, rensat upp i hallen/tvättstugan, gått ut med sopor, och plockat ihop för att det skulle vara fint till helgen.

Jag hörde på hans röst, när han frågade om jag var vaken, att han fortfarande var sur. Han svarade kort på min fråga om han ätit gott (han tyckte att det hade varit värdelöst) och sen sa han surt att han ”blir uppe en stund till”. Vilket inte bara betyder en stund, utan ett par timmar. Han kommer fram till sängen och pussar mig på håret och säger godnatt. På håret! För det första. Efter ett tag hör jag att tv:n står på på undervåningen. Jag går ner, frågar om han inte kan se det där från sängen lika gärna. Hans torra svar är att han först tänkt spela, men att han fastnade där istället.

Jag går upp igen och känner hur min frustration (som vanligt) blir till tårar som bränner under ögonlocken. Sansar mig och bestämmer mig för att jag inte ska krusa. Vill han vara löjlig så får han vara det, jag åker till jobbet tidigt som fan tänkte jag och jag planerade inte att höra av mig till honom under hela morgondagen – så får han fundera om han verkligen beter sig som en vuxen.

Har ingen aning om vad klockan är när han lägger sig. Han försöker inte vara tyst eller smyga (som han brukar). Dessutom lägger han sig så långt ut på sin kant som möjligt och rör mig inte ens.

Efter en lång stund (och jag hör att han fortfarande är vaken) frågar jag ”Har du INGEN kärlek i dig alls idag” och då brakade det lös.

Han hade minsann tänkt och han kunde inte fatta hur hans familj av alla, kunde göra en sån dundertabbe. Han kände sig dessutom rejält sviken av mig. Han frågade vad det var som lockade så jävla mycket, om det var gratis middag? Eller om det var att jag sparade 300 spänn, någonting måste det ju vara som är värt att offra våran lördag? Hade det varit mina kompisar som frågat, hade det tydligen varit en helt annan sak. Men INTE hans bror och fru, och inte heller okej om det varit någon av våra gemensamma kompispar som bjudit ut bara en av oss.

Hans röst blev högre och högre och tillslut blev jag så jävla frustrerad att jag SOM VANLIGT börjar storgråta när jag ska försöka skrika tillbaka. Jag försökte få fram att jag inte fattar hur någonting som är en vänlig gest mot mig kan bli så förbannat negativt, att någon vill ta ut mig för ovanlighetens skull, och dessutom på vår ort. Jag sa att han alltid far på sina jävla jobbtillställningar, men jag har inte samma möjlighet eller ens ork att stanna kvar som har en jävla mycket längre bit än honom. Han med iskall hög röst ”Du gråter, fan vad patetiskt, det är inte synd om dig och du hör inte vad jag säger, sluta försvara dig” samtidigt som han roffar åt sig täcket och kudden och stormar ut ur sovrummet. När jag försöker få honom att stanna ber han mig hålla käften och smäller igen dörren.

Nu är jag så jävla arg också, så jag rusar efter honom och säger att nu får du för faaaan skärpa dig.

Han står i vårt gästrum och så säger han ”se inte på mig naken” och så dundrar han till sovrummet för att demonstrativt dra på sig kalsongerna. Kommer tillbaka till gästrummet och lägger sig under sitt täcke. Sen säger han med psykotiskt lugn röst ”Vi kommer inte längre än så här idag”

Sen tar han till orda igen och säger ”Hur skulle du känna om X och X (kompispar)bad mig hänga med dem..?” Det beror på vad det är, svarade jag, om det var någonting jag visste att du tycker om, men jag inte är brydd om så hade det inte varit någon jävla sak. ”Nå men säg att det var ett par biljetter till Wallmans då”. Jag VET att vi har berört just det konceptet tidigare, och då har han minsann sagt att han inte skulle vara intresserad av att gå på det, så jag blev ännu mer förbannad för att hans jävla ego inte kan släppa det här. Återigen sa han hur fel han tyckte det var av hans bror och fru att fråga mig, det var helt uppåt väggarna.

Jag insåg efter en liten stund till att han är för tjurig för att kunna resoneras med, så jag går mot sovrummet igen, plockar ihop mina saker, tar täcket och kudden och ropar åt honom att han kan lägga sig i den där jävla sängen själv, för jag tänker då fan inte ligga där. Sen går jag ner till vardagsrummet och lägger mig på soffan.

Jag vet inte att jag någonsin varit så arg och ledsen på samma gång som jag var inatt. Om ni bara visste vilken ton han använde mot mig. Han fick det att låta och kännas som att jag knullat med någon annan. Totalt jävla iskall och känslolös. Hur kan någon som påstår sig älska mig, som har sån värme och är så kärleksfull annars, plötsligt bli till din värsta mardröm? Är det andra bara ett spel för gallerian?

Så... att jag inte sovit mer än möjligen en timme (för att jag somnade av utmattning tillslut) och sedan satte mig i bilen så tidigt jag bara kunde, för att åka till jobbet, kommer inte som någon överraskning.

Jag har heller ingen jävla aning om vad jag ska säga till svåger + fru. Utan att behöva säga som det är. För jag tänker inte gå, om det nu blir så att en plats är öppen. Allt som kändes roligt med det, är förstört. Och hur förklarar jag nu det till dem? Jag som var så positiv till lördagen, igår?! För så här är det...Om jag säger att det är min sambo som tycker att det var fel av dem att fråga och fel av mig att nappa, ja då läggs ju skulden på honom, dem tar mitt parti och tycker han är en idiot – och vi är ju ett par, som håller ihop. Alltså måste jag säga att jag inte kan följa med, för jag vill inte göra min sambo besviken. Punkt. Men inte det heller kommer funka, för de kommer fråga varför och vad jag än säger kommer dem fatta att det är min sambo och hans speciella åsikter som är i vägen, vilket kommer resultera i att någon av dem ringer till honom och då tar han också illa upp, eftersom de tar mitt parti och tycker att han är en idiot.  – och vi är ju ett par, som håller ihop. För att inte tala om vad hans mamma skulle säga om hon hörde...

Jag vet inte hur jag ska ta mig ur det här, den här dagen kan sticka och brinna. Visst, par bråkar. Det känns bara inte som att det här är någonting vi blir sams över. Jag har svårt att se hur hans iskalla hårda blick och röst, kan förvandlas till den där personen jag blev kär i.

Jo – han är jävligt speciell – och INTE alltid på ett bra sätt.

Det tjänar ingenting till att disskutera med honom om vissa saker. Han har så bestämda åsikter om precis allt och jag tror inte det har hänt att han en enda gång har böjt sig.

Vi får väl se hur den här helgen blir – känns inte roligt någonstans faktiskt.

Så - tala om för mig, är jag helt dum i huvudet som tyckte att biljetterna var en bra idé, eller är det min sambo som är liiiiite för trångsynt?

Inatt och natten innan hade jag sex.....

Men inte med min sambo.....utan med en kollega, eller rättare sagt en nyanställd på det företaget jag jobbar. Han är rätt snygg, ett år äldre än mig och ursprungligen från Tyskland. Vi kunde inte hålla tassarna borta från varann.

Detta har inte hänt på riktigt, utan jag drömde alltså detta två nätter på rad. Helskumt och när jag vaknade var jag tvungen att titta om jag faktiskt fortfarande låg bredvid min sambo - och jag fylldes av dåligt samvete.

Men det är också så nära riktigt sex jag kommit på......3.....eller 4 månader nu. Kanske till och med längre - jag har faktiskt ingen aning mer. Har tappat räkningen helt och hållet - och varför i Helsingland skulle jag vilja hålla koll på det? Det är ju patetiskt! Jag har nollställt mig och räknar inte längre veckor eller månader, det har gått alldeles för lång tid och det är inte värt det helt enkelt. Jag minns inte hur det var. Om vi någonsin har sex igen (jag och sambon då, hehe) så kommer jag inte veta hur man gör känns det som.

Yes- jag är officiellt inne i någon slags PMS vända, så jag förväntar mig inte att allt ska vara peachy peachy de närmaste två veckorna, utan en sån där period där jag äter Polly, inte är överdrivet glad och förmodligen kommer muttra en hel del åt min sambo - och svära över små skitsaker.

Som exempelvis garagedörren som svällt och frusit, så att jag när jag skulle dra ned handtaget gjorde illa handen två gånger och höll på att få psykbryt och gormade och svor så hunden blev rädd.

Men förutom det är det stabilt..Eller ja.. som vanligt.

Hur är det för er andra som brukar läsa och skriva här, har någonting ovanligt hänt er? Några framsteg?

Jag har inte dött än...

Däremot så har jag inte så mycket nytt att tillföra. Mestadels beror det på att jag helt enkelt beslutat mig för att försöka strunta i allt det här tråkiga och istället koncentrera mig på jobb, njuta av december månaden och allt julmysigt som ramar in hela denna sista period av året, börja träna och jobba på att komma tillbaka till den där självständiga tjejen som var den som min sambo föll pladask för.

Jag har fått några frågor tidigare, om varför jag lägger så stor vikt på helgerna och hoppas så mycket på dem. Jo, det kan jag tala om igen (om jag inte redan gjort det). Det är så att redan i början av vårat förhållande, sa min sambo att han funkar bäst på morgonen, han är som mest sugen när man nyss vaknat och när natten "rensat" hjärnan på övriga tankar/funderingar/grubblerier. Som att batterierna laddats om över natten och att det inte finns några distraktioner som skulle kunna störa. Det är därför också nästan alltid på morgonen det har "hettat till" för oss. Även om jag mer än gärna helst fått den perfekta avslutningen på dagen genom skönt sex när vi går och lägger oss för kvällen. Och i och med att jag alltid är den som måste kliva upp ur sängen först på morgonen, då jag ska sitta i bilen i dryga timmen till jobbet, skulle det inte inträffa att någonting händer under arbetsveckorna. DÄRFÖR är det helgerna jag ber och sätter mitt hopp till.

Innan jag träffade min sambo, hade jag blivit lämnad av min ungdomskärlek (som jag i min tur lämnat MIN förra sambo för ett år tidigare) som fick mig att flytta hundra mil från min hemstad, som sa att vi skulle bygga våra liv här, som fick mig att säga upp mig från mitt förra jobb och lämna alla mina vänner, som bedyrade att han ville leva resten av sitt liv med mig. Om det inte varit så att jag pushade honom att söka hjälp för alla demoner han burit på sedan han var liten (då båda hans föräldrar dog i cancer). Alla i hans närhet har alltid behandlat honom som "han det är så synd om" pga vad han upplevt. Och han har därför inte behövt ta så mycket ansvar för sitt liv, bara kunnat göra precis vad han vill. Med mig slutade den banan-glidningen. Plötsligt var han redo att bli vuxen, påstod han. Jag visste vad jag gav mig in i, men tyckte att det var värt det. När jag på allvar manade honom att ta hjälp, blev det för mycket och han backade ur. Kvar stod jag, precis i den veva jag skulle flytta. Jag gjorde det ändå, eftersom jag ansåg att jag inte längre hade någon framtid på den platsen. Jag hade ingen riktig aptit på över ett halvår. Gick ner 10 kg på bara 2 månader, som jag hade väldigt svårt för att återfå sedan. Detta var hösten 2008.

När jag mådde som sämst, intalade jag mig själv, att inom ett år, ett fjuttigt år, kommer allting ha vänt. Jag kommer vara glad och lycklig igen och jag kommer befinna mig på en plats i livet som är härligare än någonsin tidigare.

Ett halvår senare har jag träffat min nuvarade sambo och känner total lycka. Glad för att jag orkade tänka som jag gjorde tidigare och att jag hade rätt.

Just nu försöker jag tänka på samma sätt - det har funkat flera gånger tidigare för mig, så jag är övertygad om att det blir så även denna gång.

Jag tänker mig att inom ett år från idag, kommer jag vara lycklig, precis som förr. Jag kommer att kunna se tillbaka med häpnad över den här tiden som varit. Tiden hela detta år kan jag lägga bakom mig. Min övertygelse är i första hand att jag och min sambo kommer förbi den här alltför höga tröskeln och möter varann halvvägs och får vårt icket existerande samliv att fungera till bådas förnöjsamhet. Skulle det mot förmodan inte bli så, så lever jag lyckligt ändå, på egen hand.

Inom ett år, alltså. Det är en trettiondel av hela mitt liv såhär långt. En piss i rymden. Den som lever får se...