Helgen har kommit och gått. Den går inte till historien som den bästa. Har nog aldrig fått så lite kärlek av min sambo som just i helgen.

I fredags betedde han sig något så när normalt när jag kom hem från jobbet. Jag fick en ganska lång kram, men det är ungefär vad som bjöds på från närhetskontot. Vi såg Idol, som vanligt och gick och lade oss samtidigt. Men kvällen kändes inte mysig på något sätt.

Som jag berättat i frågespalten, tog sambon upp vårt bråk igen på lördagen, helt appropå. Jag blev bara tok irriterad på honom och vägrade stranda i en diskution som vi inte kommer någon vart med. Det kröp fram att han både talat om detta brännheta ämne för sin närmaste vän, men även för sin mamma. Enligt honom hade båda dessa hållt med honom och tyckt som honom. Vilket jag tror på också, eftersom jag är helt säker på att han inte berättat all fakta för dem.

Skitsamma - på söndagen var min svärmor förbi och när vi fick vara ensamma en stund fick jag höra en helt annan version av hennes ståndpunkt. Hon förstod MIG och hon stod på MIN sida och tyckte att han var obeskrivligt egotrippad. Det har jag inte idas säga till min sambo - jag tänker inte sjunka till hans nivå. Jag är bättre än så.

Han var dock lite mer som vanligt i söndags. Och när sedan måndagen kom, var det som att torsdagen aldrig hänt. Han kramades, såg med den där varma kärleksfulla blicken på mig - vet inte om det beror på att jag var extra fin igår då jag varit hos frisören. Till och med kyssar. Precis som vanligt. När vi sedan gick och lade oss för kvällen, drog han undan mitt täcke. Jag låg som vanligt på sida, och nu med ryggen mot honom. Han strök med sin hand över hela mig och sa "Du har så fin kropp". Vart var all den kärleken hela helgen??

Nej, JAG kommer inte få någon ursäkt - han anser ju uppenbarligen inte att det var han som handlade på ett felaktigt sätt.

Jag har bara så svårt att förstå hur någon kan förvandlas på ett ögonblick, från en varm och kärleksfull person - till en helt likgiltig, iskall människa som kan häva ur sig precis vad som helst, en människa som är så långt ifrån den man i första taget föll för. HELT obegripligt!

Jag tycker också synd om min svåger. Vi träffade dem som allra hastigast i söndags, när vi var i närheten och letade julgran. Min sambo var kort och snäv och hälsade precis på honom, men stannade inte kvar för att prata. Jag såg på min sambos bror att han var besviken.

Jag kan bara hoppas att han tinar upp mot sin bror också, till nästa helg. Det är ju så löjligt och onödigt hela grejen. Ska det få bli en sån konstig spänning dem emellan bara för det här? Suck, nää han får fanken skärpa sig!

// S