Jag har inte dött än...

Däremot så har jag inte så mycket nytt att tillföra. Mestadels beror det på att jag helt enkelt beslutat mig för att försöka strunta i allt det här tråkiga och istället koncentrera mig på jobb, njuta av december månaden och allt julmysigt som ramar in hela denna sista period av året, börja träna och jobba på att komma tillbaka till den där självständiga tjejen som var den som min sambo föll pladask för.

Jag har fått några frågor tidigare, om varför jag lägger så stor vikt på helgerna och hoppas så mycket på dem. Jo, det kan jag tala om igen (om jag inte redan gjort det). Det är så att redan i början av vårat förhållande, sa min sambo att han funkar bäst på morgonen, han är som mest sugen när man nyss vaknat och när natten "rensat" hjärnan på övriga tankar/funderingar/grubblerier. Som att batterierna laddats om över natten och att det inte finns några distraktioner som skulle kunna störa. Det är därför också nästan alltid på morgonen det har "hettat till" för oss. Även om jag mer än gärna helst fått den perfekta avslutningen på dagen genom skönt sex när vi går och lägger oss för kvällen. Och i och med att jag alltid är den som måste kliva upp ur sängen först på morgonen, då jag ska sitta i bilen i dryga timmen till jobbet, skulle det inte inträffa att någonting händer under arbetsveckorna. DÄRFÖR är det helgerna jag ber och sätter mitt hopp till.

Innan jag träffade min sambo, hade jag blivit lämnad av min ungdomskärlek (som jag i min tur lämnat MIN förra sambo för ett år tidigare) som fick mig att flytta hundra mil från min hemstad, som sa att vi skulle bygga våra liv här, som fick mig att säga upp mig från mitt förra jobb och lämna alla mina vänner, som bedyrade att han ville leva resten av sitt liv med mig. Om det inte varit så att jag pushade honom att söka hjälp för alla demoner han burit på sedan han var liten (då båda hans föräldrar dog i cancer). Alla i hans närhet har alltid behandlat honom som "han det är så synd om" pga vad han upplevt. Och han har därför inte behövt ta så mycket ansvar för sitt liv, bara kunnat göra precis vad han vill. Med mig slutade den banan-glidningen. Plötsligt var han redo att bli vuxen, påstod han. Jag visste vad jag gav mig in i, men tyckte att det var värt det. När jag på allvar manade honom att ta hjälp, blev det för mycket och han backade ur. Kvar stod jag, precis i den veva jag skulle flytta. Jag gjorde det ändå, eftersom jag ansåg att jag inte längre hade någon framtid på den platsen. Jag hade ingen riktig aptit på över ett halvår. Gick ner 10 kg på bara 2 månader, som jag hade väldigt svårt för att återfå sedan. Detta var hösten 2008.

När jag mådde som sämst, intalade jag mig själv, att inom ett år, ett fjuttigt år, kommer allting ha vänt. Jag kommer vara glad och lycklig igen och jag kommer befinna mig på en plats i livet som är härligare än någonsin tidigare.

Ett halvår senare har jag träffat min nuvarade sambo och känner total lycka. Glad för att jag orkade tänka som jag gjorde tidigare och att jag hade rätt.

Just nu försöker jag tänka på samma sätt - det har funkat flera gånger tidigare för mig, så jag är övertygad om att det blir så även denna gång.

Jag tänker mig att inom ett år från idag, kommer jag vara lycklig, precis som förr. Jag kommer att kunna se tillbaka med häpnad över den här tiden som varit. Tiden hela detta år kan jag lägga bakom mig. Min övertygelse är i första hand att jag och min sambo kommer förbi den här alltför höga tröskeln och möter varann halvvägs och får vårt icket existerande samliv att fungera till bådas förnöjsamhet. Skulle det mot förmodan inte bli så, så lever jag lyckligt ändå, på egen hand.

Inom ett år, alltså. Det är en trettiondel av hela mitt liv såhär långt. En piss i rymden. Den som lever får se...