Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar!

Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!

Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och det har känts som att vi aldrig mer kommer göra det heller. Jag har gått och väntat på att HAN ska ta upp ämnet eller att HAN ska ta initiativ till att prata ut, men det har inte hänt.

En längre tid, har jag gått och haft en stor tung klump i magen. En klump av oro. När jag har såna klumpar (andra kallar det intuition) blir jag oftast vettskrämd. Skrämd för att den där klumpen som försöker tala om någonting för mig, försöker få mig att förstå – sällan eller aldrig har fel.

Jag har varit uppgiven och less på att känna mig ointressant. Frustrerad och ledsen över att sambon hellre väljer att sätta sig framför sitt dataspel, än att lägga sig bredvid mig i sängen när jag lagt mig, för att hålla om mig och försöka vårda och reparera våran relation. Bitter och besviken för att jag inte ser att han på något vis har tänkt göra sitt yttersta för att få oss på banan igen.

Alla dessa tumultartade känslor har stormat inombords, samtidigt som jag har haft den mest hektiska perioden på jobbet på hela året. Jag har stundvis suttit och tittat på blocket på lägenhets annonser, som att mentalt förbereda mig på det värsta. Jag har också blivit blockerad från att vilja köpa saker till vårt gemensamma hem, eftersom känslan jag haft är att det skulle kunna gå åt helvete imorgon.

Jag tror att jag kom till en punkt där jag känner att nu är det ”All or Nothing”. Jag vet precis vad jag har att förlora – men om jag inte gör någonting nu så kan det vara försent imorgon.

Jag har inte velat ta upp vårt obefintliga sexliv igen, och med ta upp så menar jag diskutera. Sist vi gjorde det, kunde jag inte – likväl som sååå många gånger innan – hindra mina tårar från att rinna. Den gången kallade min sambo mig för patetisk.

Igår däremot, kände jag en slags likgiltighets känsla och satt och skrev på ett brev som jag först hade tänkt överräcka till min sambo. Jag memorerade vad jag skrivit och de känslor jag försökt fånga. Just för att rädda mig själv från att köra fast om vi skulle stranda i vårt samtal igen. Jag behövde inte ge något brev – jag kom ihåg exakt vad det var jag ville säga – och jag fick sagt allting också.

När vi lagt oss igår sa jag till min sambo att han inte ser glad ut och att han inte gjort det på ett tag. Han tyckte att inte heller jag gjort det. Jag berättade då för honom om min klump i magen och när han frågade varför jag har en sådan svarade jag att det inte känns som att det går vidare bra för oss. Lugnt och sansat.

Nej, det tyckte inte han heller och sa att det är så jäkla konstigt. Han menade att allting finns där, han sa igen att jag är den finaste människan på jorden; omtänksam, vacker, snygg, otroligt sexig men ändå connectar vi inte sista biten.  Han tycker att vi har en nära relation på ett sätt, med det är en annan typ av närhet som fattas för att vi ska klicka sexuellt och han sa att han vet att han är speciell som behöver också den biten. Han fortsatte ”Det känns också helt fel att jag gör att du inte känner dig sexig, när jag vet att med vem som helst annan så skulle du inte ha det så här..”

Jag sa att då måste vi jobba med att hitta den där andra typen av närhet också och inte bara sitta och vänta och vänta och vänta på att någonting ska lösa sig själv – för det kommer inte att hända. Det höll han med om. Han sa också att det inte är något fel på mig, att jag aldrig ska tro att jag behöver ändra på mig, att han är glad att vi pratar om detta nu och att han velat ta upp det, men är rädd för att jag ska bli ledsen (och tillade även att det är fel av honom att tänka så när det här är så viktigt för oss) och att det inte gick så bra för honom sist. Det sista han vill är att göra illa mig. Jag svarade ”Jag fattar att det inte är kul att jag gråter, men jag HAR ALDRIG kunnat och KOMMER ALDRIG kunna styra över mina tårar. Om jag är superledsen, frustrerad eller sårad över någonting, så finns tårarna där och rinner över när bägaren är full. Det är mitt sätt att få tömma systemet. Det är bara vatten fyllda med känslor – och det tar jag tusen gånger om, hellre än att ha en alltför kort stubin som brinner av och gör att jag slänger ur mig ord som bara sårar.” Det höll han ju med om och erkände att han ju tyvärr hör till den skaran med korta stubinen.

Sedan sa han också att han vill att vi pratar och är helt öppna med varann, att det inte får gå ett halvår utan att vi pratar med varann. Han ville heller inte att jag någonsin ska gå och ha en klump i magen, utan ville att jag säger när det är någonting. Det lovade jag att göra. Under förutsättning att han inte opponerar sig i det fall jag skulle gråta. Sedan fortsatte jag och tala om alla mina oroskänslor. Att det känns som att han har gett upp oss redan, att jag inte minns senast jag fick någon slags bekräftelse på att jag finns med i hans framtidsplaner. Som exempel tog jag det faktum att han förut ganska ofta sa saker som ”Jag vill leva mitt liv med dig” eller att han skrev någonting liknande i ett sms. Han förklarade att han också blivit rädd, i hans värld kommer det vara jag som lämnar honom/gör slut och han tänker tankar som ”blir hon samma kalla person som mitt ex och försöker lura av mig saker, eller kommer hon vara samma fina xxxx”. Han har känt att om vi tar upp problemet till ytan igen, så kommer det vara ”do or die”. Han förstod mina tankar och jag förstod hans. Han sa att han visst hade mig i sina framtidsplaner, att han - om det hade funkat med den här sista biten också – hade velat att vi redan var i nästa steg i vår relation, med barn och giftemål osv.

Att höra det där sista, även om det inte löste någonting, var så obeskrivligt befriande. Han sa att han är så rädd att förstöra någonting för mig, att han vet att jag känner mig lite stressad över hela den här familje-grejen med barn och så. Att han är rädd för att vi ska misslyckas, att det går ett år eller två och sedan bryter vi upp och att han då sabbat mina möjligheter. Men även sina egna. Han sa att han mår dåligt över att han monterar ned mitt självförtroende, ”vilket är helt onödigt eftersom det inte finns en finare människa i världen med finare egenskaper eller personlighet”

Vi pratade på en lång stund. Jag har ingen aning om vad klockan var när vi sedan sa godnatt....

Men jag kan skriva under på att klumpen i magen åtminstone har minskat till grusformat nu, även om jag ännu är rädd att förlora det vi har, rädd att förlora honom, rädd att vi inte ska lyckas, så är känslan att vi nu har öppnat en stängd byrålåda och låtit den vara öppen – enormt skön, och större än ett gruskorn. Så den känslan vinner för nu. För nu vet jag att han är lika rädd om mig som jag om honom. Och inte en tår fälldes!

Han sa att han var glad för att jag tog initiativet till att prata om det här med honom och att han vill samma saker som jag.

Nu får tiden utvisa resten, men nu har vi båda åtminstone ventillerat tankar och känslor, vi vet vart vi står och vad vi vill och att det finns en outtalad deadline.

Så summa summarum – hoppet jag hade, som sedan minskat och nästan kommit att bli obefintligt, har  återigen fått en skjuts uppåt. Nu orkar jag hoppas lite till....

//S

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Länge sedan sist, jag vet.   Mest beror det på att jag helt enkelt inte haft någon som helst inspiration och inte heller någon ork. Hela december månad har jag haft ruskigt mycket på jobbet och nu är det ännu värre, med allt vad bokföring heter. ...