Varje gång antydningarna kommer eller frågorna ställs gör det ont i mig...

Jag har min egna familj långt ifrån där jag bor. Jag har långt hem till mamma.

Därför är det extra skönt att ha en utökad familj i form av min sambos mamma, pappa, bror och dennes familj - som jag blev välkomnad i med öppen famn, redan första stunden jag träffade dem. Vi umgås mycket med dem, äter ofta middagar ihop och åker på utflykter tillsammans. If they only knew....

Redan under vår första månad, började min svärmor säga meningar som "när ni gifter er" eller "när ni har små fotavtryck på gården" och det dröjde inte länge förrän hon till och med frågade NÄR vi skulle gå till prästen.

Just då, var det enbart smickrande, eftersom vi inte varit ett par så länge och det inte fanns ett orosmoln på himlen. Allt var underbart och jag var lyckligast i världen.

Men så uppstod vårt problem i samlivet och istället för att ta sig framåt i relationen var det som att allting slängdes bakåt.. Min gulliga svärmor har inte en aning.. Hon kommer rätt ofta med antydningar som "när ni får smått så, bla bla bla" eller "när ska ni gifta er då?". Jag har börjat bli mer och mer ledsen över detta, men kan samtidigt inte visa det - eftersom det här inte får avslöjas. Min sambo skulle dö då. Jag skulle vilja skrika ut "Din son vill inte ha mig, han tänder inte på mig, så några barnbarn kommer ni inte få och gifta oss lär vi heller inte göra!!" Men jag håller minen och byter samtalsämne istället.

Jag VILL ha barn. Det har jag velat sedan jag var 20. Men jag skulle aldrig skaffa barn bara för att. Jag vill ha barn med en man som kan ge mig all kärlek och styrka i världen, som älskar hela mig och vill samma sak som jag. Min sambo är rätt på så många sätt - men jag saknar den fulla vetskapen som man bara kan få när man klaffar på alla plan. Innan vi haft en period utan avbrott, där jag känner mig åtrådd och att han verkligen vill ha hela mig,  är alla de där stegen framåt i vår relation så väldigt avlägsna... och det smärtar mig enormt.