PH

14 oktober 2010 07:41

Godmorgon S:-)

Min morgon känns väl sådär, har i flera dagar kännt mig låg:-(. Ibland har jag perioder med annat i livet att tänka på och då glömmer/tränger jag undan de deppiga tankarna om vårt "misslyckade" samliv men sen så plötsligt är de ledsna tankarna tillbaka igen.
Igår kväll så pratade vi om våra husdjur som börjar bli till åren , sambon var lite orolig för de. Då sa jag att de kanske bara behöver mera uppmärksamhet , precis som jag gör. Det räckte för att han skulle bli sur! Frågade varför han måste storma ut ur rummet så fort jag försöker prata om något som är viktigt för mig, då sa han " ja förstårinte du att du gör bort dig inför barnen". De var inte i rummet utan i sina respektive rum och båda hade hyfsat hög musik på så de hade inte kunnat höra om vi hade pratat lite i vanlig samtalston. Igår så kommenterade jag inte detta mer , har liksom gett upp att försöka prata med honom, orkar inte längre då de flesta samtal bara spårar ur och gör mig i slutändan ännu mer deppig! Det är ju illavarslande minst sagt!Påminde honom dock att det var 5 veckor sen vi hade nån sorts sexuell samvaro,då iofs han som blev omhändertagen i duschen på morgonen, då han gav mig ett "löfte" att vi skulle göra mer mysiga saker på kvällen som ju självklart inte blev av för då var han "sjuk"!!!! Min kommentar besvarade han inte ens och det kanske var onödigt sagt av mig men allt går inte bara att hålla inne , saker vill ut ur mig för att diskuteras.
Känns som att vi är "vänner" som håller ihop pga tex ekonomin som ju är väldigt god när vi är två, för att han gillar att visa upp en "perfekt" fasad inför familj och vänner,för att slippa bo ensam osv...
Det som gör honom riktigt glad är när vi ska köpa ngt eller åka på resa!!! Det borde ju vara när jag vill vara nära och trivs med vår samvaro men så är det tyvärr inte.
Jaja förlåt att jag är så gnällig men behövde skriva av mig lite av mina förvirrade tankar!

Stor kram fr PH till dig!

sad-girl

14 oktober 2010 10:06

Godmorgon PH – Du var mig en riktigt early bird :-)

Först och främst: Här får du skriva av dig precis och just så mycket som du känner att du har lust med – jag skulle aldrig döma dig eller säga/tycka att du är gnällig! Tvärtom..

BRA att du tog upp dina tankar med din gubbe igår – oavsett om hans respons var alltifrån tillfredsställande, så gjorde du HELT RÄTT! Jag förstår att du har gett upp om att få den där kvalitativa diskutionen som kanske skulle kunna leda till att nå fram till kärnan av problemet. Om hans svar alltid är så där försvarsmekaniserade – vilket ju inte heller är särskilt ovanligt. Det är ett tydligt tecken på osäkerhet. Väldigt tydligt tecken.

Jag har alltid varit intresserad av människor och hur vi fungerar, jag är långt ifrån en expert och skulle gärna vilja utbilda mig djupare på ämnet beteendevetenskap. Men vissa saker går inte att blunda för. Min sambo är tack och lov väldigt samarbetsvillig när det gäller att prata när jag är ledsen. Oftast är det han som får mig att börja prata, för att jag annars hade valt att tiga. Men han ser och vet att jag är ledsen, och eftersom vi sagt från första stund att vi ska ha ett ”rent” förhållande, dvs vi ska inte dölja någonting för den andra oavsett vad det är, vi ska säga sånt vi tänker på och grubblar över så den andra får en chans att stötta och följa med och kanske hjälpa den andra att må bättre. Han har inte en enda gång tyckt att jag är tjatig eller gnällig, han pratar med den mjukaste rösten (så man börjar gråta ännu mer iofs) och är den som mest av allt ger förslag på vart ”problemet” kan bottna. Nu har hans idéer vart alltifrån att han inte känner att jag kan slappna av och hänge mig helt, eller att jag måste blir mer ”rivig” dvs delta i diskutioner i vardagen, vara ett bollplank, eller att jag ska lita på att han tycker att jag är världens finaste (som det där jag skrev i bloggen om att inte tycka om att bli fotad – vilket jag försöker att lära mig och vänder mig inte bort mer).. Allt det har jag försökt att göra – men det har ändå inte skett någon förändring. Han har velat att jag ska stå på mig mer och inse mitt egenvärde. Exempelvis startade jag en enskild firma för ett år sedan och har haft alldeles för låg timtaxa, vilket han försökt pusha mig till att höja. Jag har inte känt mig bekväm med att ta upp ämnet ens, hos min kund där jag jobbar på heltid. För jag vet hur de resonerar och jag har inte haft modet.

Men nu efter sommaren fick jag större ansvarsområden, seriösa saker att ta hand om och därmed kom tillfället att höja mitt pris- och det fick jag också igenom, i två etapper. Han blev jättestolt över mig, men ändå har inte det heller genererat i någon bättring av vår situation. Sist vi pratade om problemet, har han insett att det är han som citat ”har fel i huvudet”. Och det, min vän, är inte precis någonting som jag kan göra något åt. Nästa gång vi pratar, kommer jag fråga vad HAN ska göra åt det....DET är ett löfte!

Jag tycker inte att din kommentar var onödig alls – om inte du ska kunna säga sånt du vill få fram till din sambo, vad är då meningen? Att bara gilla läget?
Jag känner igen mig i din beskrivning om fasaden. Jag känner mig älskad, det gör jag, men när jag är som mest låg och deppig tänker jag precis som du. Har han bara kvar mig för att kunna bo kvar i huset? För att hans familj tycker så mycket om mig? För att han inte heller vilja börja om från noll?

Min sambo blir också otroligt glad när vi åker och ska köpa något! Det är väl den där känslan av att ha någonting nytt och han kan till och med säga ”åh.. det var så länge sedan vi köpte någonting, jag vill köpa nåt, men jag kommer inte på vad det skulle vara!”
Jag har samma syndrom som du. Ibland tänker man mindre på det här, men då tack vare att det råkar vara någonting i vardagen som gör att de tankarna sjuts åt sidan. Men hips vips så är man nere i den där dalen igen och då är det svårt att ta sig upp igen.

När du tar upp dina känslor och tankar med din sambo – har du tänkt på HUR du gör det? Alltså hur tonläget är? Låter det provocerande, anklagande eller kommer det rakt från hjärtat så din sambo inte skulle kunna göra annat än sitta nära dig och lyssna? Är det du som är den drivande i frågan, eller har han någon gång kommit med ett förslag på vad ni borde göra för att hitta tillbaka?
Jag vet att när jag tänker på såna detaljer själv, så har jag varit mest framgångsrik när jag inte låtit anklagande – detta pjåskande, men icket desto mindre givande psykologiska övertaget :-)
Skriv av dig hur mycket du vill – jag läser varje dag och det är så roligt och väldigt skönt att ha dig som bollplank

PH

13 oktober 2010 13:52

Jag tror också att det är ett slags försvar att alltid undvika samtalen med påståendet att det är jag som bråkar osv. Det gör ju att det blir bara en ond cirkel där det är ett ämne som ju liksom aldrig får beröras.
Han precis som din sambo hade många "lösa" förhållanden tom med kvinnor/tjejer som han inte ens tyckte var så attraktiva men han ville ändå ha sex med de. Det känns ju väldigt orättvist då han påstår att jag är det bästa som hänt honom och att jag är såå sexig enligt honom!
Han berättade häromdan att tidigare i förhållanden så har han tappat känslor för tjejer efter bråk och de har inte kommit tillbaka men med mig så håller det oavsett bråk eller inte?! Liten tröst då man inte får ut kärlekshandlingar och sex av honom.
Jag är 40 och han likaså vi har redan de barn vi vill ha och de är alla o tonåren/vuxna. Vi borde ju kunna lägga ner massor med tid på att älska och gosa , men inte!
Vet inte heller hur länge jag orkar med detta!!
Kram PH

sad-girl

13 oktober 2010 16:40

Ja, visst rimmar det illa? OM man nu är så himla sexig och vacker och fin osv, hur kommer det sig då att inte det räcker?
Min sambo säger eller gör hela tiden någonting som får mig att hoppas, men lika fort som hoppet kommer - försvinner det också.
Han är också 40, så det är tio år som skiljer oss i ålder. Ingen av oss har barn, men båda vill ha. Fast det känns ju mer avlägset än någonting annat på världskartan, när vi inte ens "övat" mer än så här under vårt första år tillsammans. Det känns orättvist, precis som du skrev. Orättvist för att vi blev snuvade på den där första "rosa" perioden i vårt förhållande, när allt var så upp och ner i början, men jobbsök, huslån och allmän ångest. Det där första året (åtminstone) då man ska vara helt galna i varann och inte ha ett bekymmer i sikte - det fick aldrig vi. Ändå har jag aldrig varit i en relation med så genuin och ren kärlek tidigare. Vilket gör att man känner sig ännu mer förtvivlad!
Vi städade i garaget för några veckor sedan, och skulle slänga ut en del bråte, bland annat ett skåp han haft i en tidigare lägenhet. Där fanns en skokartong med gud vet hur många brev, kärleksbrev, som han fortfarande har kvar sedan lumpen. Jag sa att han själv får städa bort alla spöken och han svarade att det inte var några farliga spöken och att han tyckte att det var lite gulligt eftersom det var så länge sedan.
Jag tycker inte att det är ett dugg gulligt. han var 18-19 när han fick dem där. Varför ska han envisas med att ha kvar dem?? Gulligt hade det vart om det var från förskolan - inte som någon jävla memory lane back to the days. Har ingen aning om vart de tog vägen, han kanske slängde dem i alla fall.
Han tycker att det är jobbigt att jag är så "känslig" på det området. Jag hade förmodligen inte brytt mig ett dyft om det vore så att vi hade ett problemfritt förhållande heller- men nu är det inte så. Jag blev bara jättestött.
Det är inte heller kul att känna sig som en repig skiva, att måsta känna så här och ta upp samma sak hela jäkla tiden, för att det inte blir bättre. Jag har fått mig en ordentlig törn på självkänslan och det är dessutom skitjobbigt att ljuga till vänner som frågar hur det är med "allt".
Du är också värd att vara lycklig PH.
Ibland tänker jag om jag ska säga att jag åker iväg och så får han höra av sig om och när han saknar mig och vill ha HELA mig igen...Men det törs jag inte. Jag är jätterädd att förlora honom - men jag behöver känna att han också är rädd att förlora mig...
Kram kram S

PH

13 oktober 2010 10:10

Jo i början var det definitivt han som var den mest romantiske, överöste mig med både sex och kärlek! Han är förmodligen fortfarande den som är mest känslig av oss. Har försökt att prata m honom många många ggr om det och då får jag svar som " vill oxå ha det som förr , älskar ju dig", "ska bättra mig", "vill men vet inte hur", allt sånt eller "nu när du tog upp det så här vid fel tillfälle så kommer det att ta ännu längre tid innan allt blir bar", "varför ska du alltid bråka" mm mm!
Det är moment 22, vad jag än gör eller säger så står vi på ruta ett. Han försöker väl visa sin kärlek genom att fixa saker, laga mat osv men det räcker ju knappast. Blir ju att vi båda drar oss in i våra skal, jag för att jag inte orkar med hans avståndstagande och han kanske tycker det är skönt att slippa mig?
Så länge allt är neutralt så fungerar vårt förhållande bra. Vi gör massor av saker ihop som träning, resa mm. Han vet dock vad jag tycker och jag har sagt till honom att han kommer att förrlora mig om detta fortsätter.Han vet om att sex och allt som hör till är viktigt för mig och om jag inte känner att jag får det så kommer min kärlek att dö ut.
Kram PH

sad-girl

13 oktober 2010 13:21

De där sista två exemplen på svar du får av honom, låter som en ren försvarsmekanism tycker jag. För att han inte kommit med någon riktig konkret lösning eller förslag på vad som ska till för att ni ska "få till det".
Självklart måste ju du få säga till och ta upp det här precis när som helst, varför ska du hålla det inne? Ni är ju två om det här, och jag betvivlar inte att din kille också tycker att det är jobbigt, men (kan ju dra paraleller till min egen sambo här)han är nog högst medveten om att det är hos honom bollen ligger, och vet hur besviken och ledsen du är vilket gör det ännu svårare, och när det väl "är dags" kanske han är rädd att det blir fiasko.
Jag håller med dig, det är ett enda moment 22.
När det gått tillräckligt lång tid och man känner att det är dags att ta upp problemet igen, blir det återigen press på partnern. Men säger man inte till, är jag rädd för vad som händer med en psykiskt. På riktigt.. Jag har inte en aning om vart min gräns går, tänk om bubblan bara spricker en dag?
Får man fråga hur gammal du är?
Har du funderat på hur länge du är beredd att vänta?
Jag är själv 30 och livrädd för att ens tänka "jag ger det ett halvår till". Jag vill VERKLIGEN inte börja om IGEN, jag vill leva med min sambo och jag vill ha barn och allt sånt, men jag är ta mig tusan i mina gyllene år nu, så det är inte riktigt läge för sånt här jäkla strul. Det finns nog inte någon annan som kan hjälpa oss, med att berätta vad som är rimlig "väntetid". Man får helt enkelt bestämma att jag tar detta så länge jag pallar, till den dagen kommer då det får vara nog. Jag hoppas innerligt att både du och jag slipper komma till den punkten.
Stor kram / S

PH

12 oktober 2010 16:02

Oj vad gripanpe läsning din blogg är!
Du skriver det jag känner förutom att vi har inte längre kramar , mys och kyssar kvar:-(.
Vi har varit ihop i ca 3 år och det första året var rent sexuellt underbart sen i stort sett ingenting!! Har provat allt och är just nu i ung samma läge som du , lider i tysthet.
Vad ska man göra ? Vet inte! Är sååå otroligt avundsjuk på alla kärleksfulla par så att jag håller på att gå sönder.
Ett stort kram från mig till dig

sad-girl

12 oktober 2010 19:36

Tack snälla PH,
Jag är ledsen för din skull..I din situation då, är det du som är den mest kärleksfulla? Har det varit så jämt? I ett par är det oftast en som ger mer än den andra, så har det varit för mig i alla förhållanden tidigare, tills nu. Här ger vi båda två lika mycket, men tyvärr har min sambo någon spärr sedan ett år tillbaka på det mentala planet som gör att det inte alls fungerar som det brukade. Om det vore så att jag inte heller hade fått de där välbehövda kramarna och kyssarna så hade jag inte varit kvar här - Kärleken finns ju.. Men det räcker inte hela vägen... Vad får du för gensvar när du pratar om det här med din kärlek?
Stor varm kram tillbaka till dig