Har just suttit och läst forum som skriver om mitt ofrivilliga liv i celibat. Där kan jag konstatera att jag inte är ensam. Både män och kvinnor som beskriver sina situationer. Tyvärr hjälper inte det heller. Jag kommer inte från mina förhoppningar som alltid förskjuts framåt.

Ikväll då? Nu kanske? På lördag?

En klok man skrev i ett av forumen: "För mig kanske sex är 20% av de viktiga faktorerna i ett lyckligt förhållande. Då är allting bra. Alla är nöjda. I ett olyckligt förhållande med avsaknad av sex blir faktorn plöstligt 80%".

Jag försöker med allt. Jag gör de där små sakerna som min sambo uppskattar så mycket, jag kommer med förslag på vad vi ska fylla våra helger med, eller vad vi ska göra om kvällen när jag kommer hem, jag är kärleksfull, omtänksam. Men den sexuella bekräftelsen uteblir ändå. Jag försöker piffa upp mig på helgen, sminka mig snyggt, klä mig snyggt. Men nej...När vi lade oss på lördag kväll efter en mysig kväll med lite vin och musik, låg vi så nära varann som vi brukar. Omslingrade. Smekandes lite lätt kärleksfullt. Han snosade på mig, vi kysstes och njöt av att ligga nära. Jag hör på min sambos andetag när han kommer "i stämning". Klockan var sent och jag vet att han var trött. DÅ sa han med ömsint röst "I morgon när vi vaknar, om jag känner som jag gör nu, kanske vi till och med kan älska".

Tyvärr så har det blivit så att jag inte vågar tro på såna ord längre. Såna ord blir aldrig till handling. Sån tur har inte jag. Jag började nästan gråta när han sa så, fast jag höll emot. Söndag morgon kom, och likt andra söndagar, ligger vi och håller om varann i sängen, jag ligger och hoppas, försiktigt försiktigt. Däremot var känslan han hade på natten som bortblåst och jag försökte heller ingenting. För jag visste ju redan att inget sånt intimt skulle ske. Jag visste ju det.

För så är det ju bara.

Vissa dagar känner jag sådan jäkla avsky för mig själv att när jag ska klä av mig för att gå och duscha, vill jag helst slippa se min kropp. Jag vill skyla mig i något jäkla plagg på natten så han slipper se eländet (även om jag alltid sover naken). När han kärleksfullt säger "Du är sååå vacker" eller "Du är såå fin och har den lenaste underbaraste huden" så vill jag bara sjunka genom marken.

Några gånger när jag brutit ihop har han sagt "du måste förstå att du är den sexigaste, underbaraste, finaste, härligaste människan jag mött, och jag mår skitdåligt av att göra så att du känner dig allt annat än det. Vem som helst skulle vilja ha sex med dig......" osv... Det där med "vem som helst" ger mig ingen tröst what so ever. För det första så är det inte sannolikt. För det andra, så spelar det väl ingen jävla roll, när den enda JAG vill ha är honom??!

Jag har ingenstans jag kan vända mig. Ingenstans. Jag lider i det tysta och jag är livrädd att han ska säga "jag klarar inte av att se dig må dåligt längre".

Jag vet att han mår piss över det här också. Det är lika viktigt för honom. Men tala då bara om för mig vad faan jag ska göra för att det ska blir bra???!!

Jag blir retroaktivt svartsjuk på allt han berättat om sina tidigare förhållanden. Alla jävla brudjävlar han legat med. Han lever ju med mig, varför kan inte jag få det då? Jag hatar vårat sovrum. Huset vi bor i köpte han med sitt ex. Ett alldeles nytt hus som hon inte bodde i särskilt länge. Vi har ännu kvar sängramen, som var hennes. Som jag hatar. Sängen alltså. Jag har ingen sinnesfrid där. Ingen alls.

Jag har slutat kunna titta på serier som anspelar på/ eller innehåller fragment av sex. Det kan vara Vänner eller Christine, eller vilken annan serie som helst. Eller film. Skämt om sex blir jag också ledsen av. Han vet det. Han tänker samma som jag. Han lider också - I know. Men det här är mitt sätt att få ut MIN frustration.

Andra dagar kan jag känna att jag fullkomligt skiter i hur jag ser ut- det spelar ju ändå ingen roll. Jag kan ändå inte trigga igång honom. Han vill ha igångtriggning på det mentala planet. Jag är smart, intelligent, men tydligen alldeles för dum i huvudet för att veta vilken jävla knapp jag behöver trycka på, som jag hittills har missat.

HUR länge ska jag behöva vara ledsen över det här? När ska min olycka vända och bli till lycka istället? Jag vill att han älskar mig fullt ut. Hela mig. Jag vill att han går över tröskeln. Att hans hjärnspärr släpper. Jag pressar honom inte, men jag vet heller inte hur lång tid man ska behöva ge?

Finns det någon högre makt som kan hjälpa mig därute?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...