Jag önskar att jag var som Jonas Gardell...

Jag tycker såna människor är förebilder, som ALDRIG döljer hur de känner eller tycker.

Som alltid konfronterar om någonting inte känns okej.

Som aldrig talar skit bakom ryggen på någon annan, utan istället säger sin åsikt direkt till den person det gäller.

Som alltid reder ut trassel istället för att vänta.

Som talar om direkt om han/hon är irriterad och varför.

Jag önskar att jag var som Jonas Gardell – han är en riktig förebild. Han gör så.

En sån människa behöver man inte fundera på vart man har. En sån människa gör alla saker för att viljan finns där. Skulle aldrig göra sånt som inte känns rätt eller säga sånt han/hon inte menar.

Mitt nya löfte till mig själv (mmm.. vi får väl se hur det går, men ett försök skall jag åtminstone klara av) är att jobba mer på att bli just en sådan människa. I synnerhet inför min sambo.

Från och med nu, ska han få en heeelt öppen sambo tillbaka, som säger det hon tänker på och inte bara behandlar allt i sitt eget huvud, eller väntar tills kitteln kokar över nästa gång.

Starting today....

Det är dem där små små gesterna av kärlek som gör hela skillnaden

Igår när jag gick från kontoret och var på väg ner till garaget, stack jag ned handen i fickan på min nya fina jacka för att fiska upp min mobil. Kände att det var en pappersbit där och funderade snabbt på vad det kunde vara för kvitto jag knölat ner – kunde inte erinra mig att jag gjort det heller.

Upp kommer en rosa post-it lapp med texten ”Jag älskar dig fina xxx. Du är så ljuvligt vacker och söt i denna jacka och utan. Ha en bra dag / Puss & Puss”

Så här gör min sambo ganska ofta. Om han går upp på natten, eller om han lägger sig lite senare än jag, kan han smyga ned till hallen och skriva en lapp och sätta fast på min nyckelknippa eller handväska, så att jag ska se den när jag åker på morgonen.  Några gånger har jag funnit en hel serie av söta lappar, en i badrummet, en på trappräcket till nedervåningen, en på kylen, en på väg till hallen osv. Från att ha varit lagom sur över den tidiga morgonen och det faktum att man måste kliva upp trots att allt i kroppen strejkar av trötthet, skiner humöret upp och dagen startar så bra så bra.

Jag ringde upp min sambo och sa hur glad jag blev över den senaste kärleks lappen och frågade när han lagt ned den i min ficka. I söndags. Jag har varit ovetandes i flera dagar, men han tänkte att jag hittar den väl där så småningom. Han är så fin min älskade!

Det är just såna här små saker som betyder så mycket för mig. Han är en stjärna på att registrera saker. Små detaljer som gör hela skillnaden. Han skulle tex aldrig glömma att jag tar mjölk i kaffet, eller att jag vill ha tomaten ovanpå skinkan om vi gör varma mackor (tvärtemot hans ordning), eller att jag vill ha en liten klick marmelad på osten och inte under på rostmackan. Han har gjort så att jag också blivit bättre på samma sak. Jag vet att om jag hämtar ett glas med vatten, så uppskattar han om inte glaset är blött på undersidan också (så slipper vi blött på bordet), jag vet att han föredrar nästan övermogna tomater, skurna tunnare än jag vill ha, att han tar en halv sockerbit i kaffet, att han vill ha smör i ett tunt lager som täcker precis varenda millimeter på mackan. Jag vet också hur mycket han ryser av vanlig lök, så vill jag ha det själv i maten ser jag till att hans del inte störs av det.

Det är inte jobbigt att minnas hur den andra vill ha saker, det är enkelt när man vet hur uppskattat det är av sin partner.

Allt han gör känns genuint och helhjärtat – kanske är det bitvis därför det är extra svårt för mig att förstå varför den där sista lilla pusselbiten saknas. Åtminstone hos honom. För min del är hela pusslet komplett. Alla bitar passar. Han har kanske tappat bort den där sista delen,  som man lätt gör med ett allt för stort pussel?

Jag fick två nya kommentarer igår, där jag fick rådet att ta initiativ. Och missförstå mig rätt nu, jag tog absolut inte illa vid mig – men det där med initiativ tycker jag redan att jag tar, på ett eller annat sätt. Men har man känt sig avvisad tillräckligt många gånger så är berg-och-dalbanan ett faktum. Ena dagen kan jag tycka att det får fanimig vara upp till honom, det är hans tur att göra något som visar om han vill eller inte – till att nästa dag tycka att gör inte jag någonting så kommer aldrig något hända. Då försöker jag på mitt sätt visa och göra något för att få igång honom, men det är ALLTID någonting som inte stämmer. Jag tycker att jag testat det mesta nu, så jag är ganska rådvill för tillfället. Det enda jag vet är att jag inte tänker ge upp än. Den kärleken vi har tillvarann är för stark för det.

Vi har snart en helg framför oss igen – och jag kommer fortsätta försöka visa vad jag vill. Tills jag lyckas.

Allt handlar om tillfälligheter

Vad jag än bestämmer mig för, om det är av den jobbiga naturen, så är det i slutänden tillfälligheter som styr om det blir av eller inte.

Varenda gång jag suttit och ältat min situation och i stunden bestämt att ”nu jäklar ska jag se till att det blir ändring” så har någonting kommit emellan som gör att jag skjuter det på framtiden.

I söndags kväll när vi gick och lade oss, var jag ”enastående” bland annat. Genast ändrade jag mina planer och mitt tömma-systemet-behov blev minimalt. Så har det fortsatt in på den här veckan också. När jag suttit på jobbet, fast bestämd att jag MÅSTE ta upp det här eviga eländet IDAG, så har jag inte varit lika bestämd längre när jag kommit hem – och mötts av en sambo som gjort middagen klar, tänt ljus, erbjuder sig att själv ta ut hunden på kvällsrundan, tagit hand om disken och vattnat blommorna. Då är det inte lika enkelt att lägga fram ett klagomål kan jag lova!

Fast jaa, jag vet...Det får inte gå för länge heller. Förra helgen kom och for, liksom helgen före det, liksom helgen dessförinnan. I måndags var han extra mysig och de kyssarna jag fick...herregud. Knäsvag är bara förnamnet. Gjorde mig lite förväntansfull inför sängdags, men jag har inga gladare nyheter än så.

Jag ser fram emot en tidpunkt i mitt liv där jag kan se tillbaka på den här perioden och tänka så skall jag aldrig mer ha det! Jag tänker komma dit....

Går det att vara så här kluven som människa?

I fredags på väg hem från jobbet kände jag mig på ovanligt gott humör..

Som att vad som än händer, ska det inte få påverka mig negativt.

Jag kände mig peppad att ta saken i egna händer (bokstavligen) och smeka honom till hans intresse och lust inte kan få honom att låta bli mig.

Kvällen i fredags kändes lång. En kvällspromenad med hunden, middag, ett glas vin, Idol. Tror inte klockan var så mycket när vi väl gick och lade oss.

Lite tv-tittande från sängen och så somnade min sambo.

Jag låg vaken och stirrade i taket.

Häng inte läpp, tänkte jag, det kommer en morgondag.

Lördag morgon existerade inte. Jag vaknade ett par gånger och vägrade kolla vad klockan var. Helt dödstrött. Min sambo var den första att få en chock. Vi hade drönat till halv tolv. HALV TOLV! Minns inte när jag gjorde det sist. Så där rök den mysmorgonen och min förhoppning om en liten vändning i vårt moment 22.

Han flög upp ur sängen, kastnade på sig kläderna och tog ut hunden på en cykeltur. Därefter skulle vi på stan för att leta vinterjacka till honom, fast han var också övertygad om att jag skulle komma hem med en.

Efter lunch på stan, varsin inhandlad vinterjacka (han hade rätt), for vi till hans föräldrar. Han hade lovat sin pappa att hjälpa honom med någonting ute på gården. När vi kom dit var inte svärfar hemma, så de bestämde att de skulle ta i tu med det projektet idag istället. Jag blev jätteglad för min jacka. Egentligen hade jag inte råd med den, eftersom jag snart ska in med min bil på service (fy vilken astråkig utgift), men min sambo erbjöd sig att betala hälften, så då kunde jag inte motstå. På kvällen lagade jag en god middag, tände ljus, och så tog vi var sitt glas rött och tittade på Idol. Därefter en långfilm som visades på samma kanal. Jag hade tidigare i veckan hintat om att min sambo skulle få en massage i helgen, så jag erbjöd att han skulle få "kvittera in" det löftet, vilket han såklart ville. När jag masserat klart, låg vi som vanligt väldigt tätt. Nära. Nästan hoplimmade. Vid något tillfälle, tyckte jag nästan att det började "rycka till" där nere på honom, men det lilla ögonblicket jag fick känna det försvann ganska snabbt, eftersom han "blev varm" och lade sig utanför täcket, med täcket mellan benen. När han nästa gång kom inunder igen och lade sig sked bakom mig, kände jag det igen, men då var han på väg in i drömmarnas land. Moment gone.

På morgon sov vi länge igen, denna gång vaknade jag först och skyndade mig ut med hunden så inte sambon skulle gå upp och försvinna.

Vi låg och kramades en stund efter det. Inget mer. När jag gick ut med hunden, fick jag en sån där tanke - hunden förstör för mig. Hon förstör de där stunderna på morgonen, som jag hoppas så mycket på när det är helg. Och sedan fick jag jättedåligt samvete för att jag tänkte så. Det är ju inte hennes fel att husse har "fel i huvudet". Men jag undrar ändå... Hur länge till kommer jag att orka ha det så här? Igår kväll när vi satt och såg på film, strök min sambo mig över huvudet och håret och på kinderna och tittade kärleksfullt på mig. "Du är så hiiimla fin gumman, så fin med dina örhängen och gråa tröja och fint sminkad"

Tänk att jag inte kan säga "tack" på en sån komplimang längre...Jag blir nästan alltid ledsen istället. Jag känner mig inte fin någonstans.

Idag har jag varit gråtfärdig större delen av dagen. Höll på att bryta ihop när jag stod och smörade frukostmackorna..eller ja.. lunchmackorna. Jag får tänka tyst för mig själv "Lägg av, var cool. Du är en isdrottning. Du har inga känslor. Du blir inte berörd. Du kan inte känna". Det brukar hjälpa tillfälligt. Det brukar kunna tränga bort tårarna som annars vällt nedför kinderna.

Jag kan för mitt liv inte se mig utan min sambo. Inte utan den kärlek han ger mig. Jag vill inte börja om. Vill inte flytta. Men jag klarar inte av att leva så här heller. Det här är inte att leva för mig. Det här är inget liv.

Jag ger det den här kvällen också. Jag ska försöka få honom att vilja ha mig ikväll. Och om han inte visar något intresse, inte låter mig fortsätta.

DÅ får det svämma över bäst det vill. För jag tänker inte åka till jobbet en måndagsmorgon till, där jag sitter och gråter i bilen för att det inte var menat att bli bättre än så här för mig.

Tänk vad vänliga ord från en främmande människa kan göra gott för själen...

Jag tror inte att det är många som hittat till den här bloggen, och det gör ingenting alls. Jag skriver under pseudonym, ingen jag känner vet att jag skriver av mig här. Och lika gott det. Som jag sagt tidigare är det här min plats att tömma systemet på. Mitt sätt att ladda ur (och kanske ladda upp i vissa fall) batterierna. Hade jag inte kommit på att skriva ”dagbok” här, hade andra alternativet blivit en psykolog tids nog. Jag vet att jag är mentalt stark och har alltid varit det. Men jag har (kanske just därför) inte en aning om vart min gräns går. Hur mycket tål jag? Vad krävs för att jag ska sitta och spela på läppen med tom blick, med tvångströja, i ett rum med galler runt fönstren?

Tror inte att jag vill komma till den punkten då jag får insikt i den biten heller. Jag hoppas innerst inne att det liksom skall lösa sig av sig själv. Vi får väl se?

Men hursom helst, det finns två personer som regelbundet delar med sig av sin situation och skriver några rader om hur det går för dem, hur dem mår, hur dem känner sig. Och vilket värdefullt utbyte det har blivit för mig! Från att ha läst i otalet forum i hopp om att finna tröst av det faktum att jag inte är ensam, men istället blivit mer nedstämd av det jag läst – till att nu ha en sorts uppbackning av dessa två personer. Vi bollar tankar och förslag mellan varann och uppdaterar om sinnesstämningen nästan varje dag. Från att ha känt mig väldigt väldigt ynklig, har jag funnit styrka och kraft och de senaste dagarna har varit bra dagar. Bra därför att jag mentalt tagit mig upp ur hålet och börjat sega mig i den uppförsbacke som är framför mig. Ett varmt tack till DL och PH som finns där i bakgrunden, just för att ni finns och för att ni delar med er :)

Veckan i övrigt har inte innehålligt några större överraskningar.

Jag har inte nämnt vårat problem, som jag höll på att explodera av förra helgen. Istället har jag burit på dåligt samvete för att jag var på så dåligt humör då och försökt gottgöra det genom enkla men kärleksfulla gester. Tror att det har resulterat i en lite gladare sambo, för varenda natt den här veckan har vi båda varit ytterst kärleksfulla och ömsinta. Legat omslingrade hela natten och hållt om varann. Jag känner mig peppad och redo för ett nytt försök den här helgen. Blir jag avvisad så blir jag, men jag tänker inte ligga och vänta på att det är han som ska vara sugen innan vi lägger oss – för det får jag se mig i stjärnorna efter. Däremot ska jag försöka få hans kropp att minnas vad han går miste om. Lust. Passion. Mig.

Vi får väl se om det fungerar.....

”Jag har gett mig själv ett löfte – och det tänker jag hålla”

Jo pyttsan..!

Den där uppladdningen var då helt förgäves. Inte sjutton skalade jag någon het potatis med bara fingrarna. Istället fortsatte jag att vara på dåligt humör. Usch vilken helg. Vilken pissig helg.

Jag tycker synd om min sambo. Jag har knappt sagt flaskhals till honom på helga helgen. Han har ändå försökt göra mig glad. Kom med frukost på sängen på lördag och när jag blev sugen på något gott på söndag, erbjöd han sig att åka in och handla det till mig, frågade om jag blir glad om han gör det. På söndag morgon när vi vaknade , tog han ut hunden på promenad. När han kom tillbaka och kröp ner bredvid mig i sängen, föreslog han att vi inte går utanför dörren på hela dagen, vi skulle bara stanna inne och mysa. Tända en brasa och ligga under filt.

Nu blev det inte riktigt så. Vi åkte ut för en middagspromenad i det vackra höstvädret, till en av våra favoritplatser. Jag märkte på honom att han var låg, men vågade inte fråga hur han mår, för jag var rädd att han skulle säga ”Det känns inget bra längre..”. Det bara kändes i magen att han kunnat säga något sånt där och då. Jag skärpte tillfälligt till mig ute på promenaden, och stannade honom för att krama om honom rejält. Det var en besvarad och kärleksfull kram tillbaka, och såg nästan tacksamhet i hans ögon. Vi kysstes, men sa inget. Ändå såg han nästan lättad ut och lite gladare, efter det.

Vi hyrde en film till kvällen och jag som ska upp tidigt brukar föreslå att vi ser den från sängen, men det brukar sällan gå hem. Han föredrar stora projektorduken i biorummet. Men döm av min förvåning, när han frågar om vi inte ska se den i sovrummet istället. Inte mig emot.

När filmen är slut och han lägger sig bakom mig och håller om mig, säger han att dagen inte riktigt blev som han tänkte. Han sa att han tänkt att vi skulle ligga i soffan och i sängen och mysa hela dagen.....(?) Lite svårt att veta om han menade någonting annat än mysa. Men jag hade gärna gjort det... Tyvärr är jag lite för van vid ord  som inte blir handling när det gäller just sånt. Han menar det absolut säkert när han säger det, men sedan under dagens gång, får han lust att göra andra saker, och timmarna går och plötsligt är den dagen förbi också. Jag svarade att jag gärna har den idén innestående – men att föreslå att vi tar det nästa lördag eller söndag vore att hoppas på för mycket. När väl den helgen kommer, är hans tycke någonting annat.

Jag är jättebesviken på mig själv – att jag inte höll mitt löfte till mig själv. Jag som kände mig så cool i fredags....Jag är skyldig både mig och honom att säga vad jag tänker på och rensa luften. Det känns alltid så rent och fint mellan oss, när vi haft en genomkörare. Tårar eller ej. Som att vi kommit varann ännu närmare. Jag har dåligt samvete över att jag varit så jävla sur och tråkig i helgen.

När jag skulle lämna huset och åka till jobbet imorse, hade han skrivit en lapp och satt på min handväska. ”Godmorgon min ängel, det finns en färdig matlåda i kylen till dig. Ha en bra dag. Jag älskar Dig”. Ikväll när jag kommer hem, ska jag be honom om ursäkt för att jag varit så torr och tråkig i helgen, jag ska tacka honom för att han finns och för att han försöker göra mig glad på andra sätt. Sedan ska jag öppna fördämningen och låta resten forsa ut, även om han redan vet vad som trycker mig. Och sedan ska jag berätta hur innerligt jag älskar honom och säga att vi måste få bukt med vårat problem. NU.

Min uppladdning är oändligt laddad ännu..

..har fortfarande inte tagit i tu med löftet till mig själv

- Men än är kvällen ung...

Hur kommer det sig att när man just träffats, är det uppvaktning och parningsdans och putsa fjädrarna för hela slanten så att partnern ska tycka man är grann och blott och endast ha ögon för dig och dina underbara sidor?

Hur kommer det sig att alla anstränger sig till max (fast där och då är det ju ingen som upplever det ansträngande) för att få fram sina bästa sidor, med smicker och ord om guld och gröna skogar, överraskningar, presenter, utflykter, prat och drömmar om framtiden, planering, gester och omtanke, ännu fler komplimanger och kel - tills man har den där andra personen "på kroken" - och sedan är det liksom klart?? Det är väl lika jäkla viktigt HELA TIDEN? Allt det där som man faller för hos en person, vill man väl ha fortsättningsvis också eller? Man vill väl fortsätta att förundras och bli överraskad av sin partner även sedan?

Varför verkar det då som att det knappt existerar i något förhållande som varat över ett år och längre?

Jag kom att tänka på det, för att jag (som vanligt) rannsakat mig själv, för att försöka förstå vad jag gör annorlunda nu, mot då... Mot förra sommaren, eller till och med förra hösten, då faktiskt allt kändes bra. Då jag var lycklig. Då jag fortfarande kände mig åtrådd. Men jag kan ärligt talat inte komma på någonting.

Det enda jag kan komma på, är att jag inte är lika glad - vilket är ett direkt resultat av det uteblivna samlivet - och jag KAN bara inte vara genuint glad förrän jag fått tillbaka det jag saknar.

Förra sommaren, när vi var ett alldeles nytt par, tog min sambo mig ut på en massa utflykter, visade mig nya ställen, vi tog promenader och hade picknick. Han delar mitt enorma musikintresse och spelade massor av magisk musik för mig. Han kunde tappa upp bubbelbadet och tända ljus och hälla upp ett vinglas färdigt tills jag kom hem från jobbet på fredag kväll. Vi kunde ligga en hel kväll i soffan uppe i vårt biorum, nakna under täcket, och han kunde inte sluta ta på mig. Han sa så fantastiskt fina saker till mig - ord som var så innerligt fina och jag kunde se i hans ögon att dem kom rakt från hjärtat. Och naturligtvis kunde jag då också tro på dem orden. Den genuina kärlek han gav mig har jag aldrig upplevt innan.

Han kommer fortfarande med överraskningar, det kan vänta en present på mig, bara en helt vanlig tisdag. Bubbelbadet kan också vara upptappat, men jag får sällan sällskap och det vilar absolut ingen erotisk stämning runt den gesten.

Han säger dagligen någonting jättefint till mig - men skillnaden nu, är att jag inte kan ta till mig det på samma sätt. Klart att han menar det han säger..eller? Men å andra sidan, om jag är den vackraste människan på jorden, både insida och utsida, om jag har så sexig och fin kropp och är så len och underbar att ta på. Varför vill han inte ha mig då? Varför älskar inte han HELA mig, just för den jag är, och varför räcker det inte med det? Vad är det jag misslyckas med så totalt, även fast han kallar mig sitt livs stora kärlek? Han säger att felet ligger i huvudet hos honom. Från att inte ha funnits ett fel innan, till att ha blivit någon jävla lobotomi som raderat allt vi hade som fungerade.

Jag har varit på dåligt humör hela helgen. Jag har förstört även denna lördag och söndag. Och jag kan inte hjälpa det! Jag är arg och ledsen över att det här förbannade problemet ska ta upp så mycket tankekraft och tid hos mig. Och jag är arg och ledsen över att han inte GÖR någonting med sitt felande huvud.

Har jag förresten sagt att jag varje natt, sover i den säng som hans ex ägde när hon bodde här? Min sambo frågade vid bodelningen, om jag hade något emot att han behåller den - och det hade jag på riktigt inga problem med, DÅ. Nykär och inga moln på himlen. Vi hade ju sex så hur kunde jag veta bättre? Plus att det var en fin och lite smålyxig säng. Behöver jag säga att jag skulle vilja kräkas på den sängen nu? Behöver jag säga att det rum jag hatar mest av allt i hela huset, är sovrummet? Behöver jag säga att jag har ångest, svår jävla ångest, varje kväll när jag ska gå och lägga mig i den där helvetes sängen? Behöver jag säga att jag varenda jävla dag, blir påmind om att han till och med varit förlovad och haft SEX med sin förra tjej, i just den sängen?

Igår var vi på en lite dagstur till lite affärer. Jag hade några saker jag skulle vilja spana efter. På väg hem kom min sambo till tals och sa att han tyckte att det var lite tråkigt att han inte för tillfället behövde något, han skulle vilja köpa någonting.

En ny säng ska vi ha. Sa jag. Jodå, höll han med om. Men vi menar väl bara sängramen? Hela sängjäveln ska bort, förklarade jag. Allt som har med ditt jävla ex ska väck. Jamen hur går det då med resten av huset - det borde ju kännas likadant? trodde han. Huset är bara ett skal - sedan är det vad man fyller det med som har betydelse. sa jag. Vad jag skulle ha sagt är "Har du någon jävla aning om hur det känns för mig att ligga i en säng, där vi inte har sex, där du inte vill ha mig, där du inte åtrår mig som jag vill ha och åtrår dig, men där du har legat med ditt ex? Har du någon försåelse för hur det strör salt i såren för mig?"

Lätt att vara efterklok sägs det..

Jag har hursomhelst, officiellt, gått och blivit en jävla bitterfi**a.

Jag har gett mig själv ett löfte – och tänker hålla det

Sitter och laddar mentalt för ännu en helg, som i regel innebär oändliga förhoppningar om att det är NU vändningen kommer. Jag bestämde mig just för att jag inte ska låta det här sabba ännu en helg för mig. Det ska inte få ta all min energi. Det ska inte få bryta ner mig. Jag ska hinna före!

Missförstå mig inte, jag ska inte låta det bara vara. Jag kommer ta upp våran heta potatis, med båda händerna, och skala den förhand om jag så måste. Jag ska ta upp vårt bekymmer, INNAN jag bryter ihop, innan tårarna kommer och medan jag är i samma sinnesstämning som just nu, när jag känner mig helt cool. Jag ska fråga vad min älskade sambo har för planer. Hur han tänker sig att hans ”hjärnspärr” ska släppa och vad HAN ska göra åt det. För nu är jag så överjävligt leds på att vänta på en förändring som inte kommer..Så förbaskad trött på att inte räcka till.

Den här helgen ska bli en bra helg – det har jag lovat mig sjäv!

Whish me luck!