Kroppen är som en hårddisk - med ett ömtåligt minneskort.

Om man inte har tillräckligt bra antivirus, kraschar systemet.

Kanske en banal liknelse, men ändå ganska bra.

Kroppen glömmer bort hur det är när alla sinnen blir sexuellt stimulerade, om avsaknaden är för stor.

Allt positivt som blir en kedjereaktion av en stunds intimitet, raderas sakta men säkert från minneskortet. Jag måste ha bränt de flesta kretsarna på min hårddisk, med tanke på hur länge sedan sist det var.

Enligt forskare på ämnet, krävs det inte mycket för att kroppen ska minnas igen.

Jag saknar den där känslan av total harmoni. Känslan i relationen då man är ETT med varann. Känslan av att det är VI och vi fixar allt. Känslan av att man aldrig varit så lycklig som just nu.

Jag har börjat tänka jobbiga tankar. Ibland funderar jag på om det bästa vore att jag flyttar bort ett tag tills han längtar efter och vill ha HELA mig igen.

Men det är lite för dramatiskt för mig än, jag törs inte. Jag är så vansinnigt rädd för att förlora honom - men jag vill samtidigt att han ska vara rädd att förlora mig!

Jag har hittat en klen men ack så hjärtevarm tröst i att jag är långt i från ensam om att vara i den här situationen. Jag blir samtidigt tokig och arg när jag frågat andra i olika forum, hur partnern reagerar när denna fråga tas upp, och då svaren är långt ifrån tillfredsställande. Det kan vara allt från "varför ska du alltid bråka?" och "jag vill samma som du" eller "jag vill också ha en förändring men vet inte hur?".

Det är väl inte bara upp till en partner (den som tar upp det jämt) att komma med en lösning?? Man är väl två om det här? Ska det sitta så långt inne att ta det på allvar och sitta ned och lugnt och sansat prata igenom situationen och försöka söka svar på vart problemet ligger egentligen? Självrannsakan kallas det och jag uppmanar ALLA som tvingats in i ofrivillig celibat, att få sin partner att göra detta! Och GE ER INTE förrän ni är nöjda och har en liten "handlingsplan" där ni båda vet vad som förväntas av den andra.

För min del hjälpte det inte mycket iofs. Jag kan bara vänta tills min sambos "hjärnspärr" släpper (som är det senaste resultatet av hans självrannsakan).

Krav, förväntningar och löften. Förvillande lika, men ändå så olika.

Du kan ge ett löfte att du ska göra någonting, som i sin tur skapar en förväntning hos den andra. När handling sedan uteblir eller inte når upp till förväntningarna, står man oftast med ett krav i slutänden. Varför lova saker man ändå inte kan hålla? Om man vill vara på det klara att båda i relationen har samma FÖRVÄNTNING, går det inte att vara för tydlig.

Mina egna förväntningar är helt åt helvete för tillfället. Det är snart dags för samtal 852 i ordningen i det här ämnet. I helgen var jag nära gråt igen, men lyckades pressa undan det. Samtidigt vet jag.

Förra gången sa min sambo att han mår så dåligt av att veta att han får mig att känna mig osexig och allt sånt och att han inte visste hur många helger till med dåligt samvete han pallar.....Så.. Med risk för att han inte pallar mer efter det... Men den risken tar jag. Det måste ut ur mig innan jag kvävs - igen.

Hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks....

Mitt nya mantra.

I går kväll, efter ytterligare en hel dag med sprängande huvudvärk, satt min sambo i vanlig ordning framför sin dator med sitt spel.

Han hojtade "orkar du vara vaken en kvart till"

Jaa, tror jag väl - svarade jag, vaddå då?

"Jag ville bara hinna få ha dig en stund innan det blir för sent"

Ojdå tänkte jag. Hade han läst mina tankar igen?

Den där kvarten kom och gick, efter 45 minuter eller närmare en timme, kom han och lade sig. Först hade jag tänkt gå på och säga att det var världens längsta kvart, men ångrade mig. Bara för att jag har mens behöver jag inte bete mig som en häxa. Men samtidigt, tid är viktigt för mig, även om vi är hemma. För mig är en kvart 15 minuter och inte mer. En halvtimme är 30 minuter. En timma 60 minuter. Om vi har bestämt någonting med en tid, då gäller den tiden. För JAG planerar efter det och är alltid klar tills dess. Och oftast oftast är det också jag som sitter och väntar...

Men hursomhelst. Det var nog kanske tur att jag inte sa någonting där och då, för när han lade sig brevid mig, puttad han undan täcket. Jag låg halvvägs på mage, vänd bort från honom. Sedan började han med sina magiska händer, smeka min rygg, mina ben, lirka in fingrarna i mitt hår, snosa i nacken, kyssa längs ryggen.... och gjorde det ett bra tag.

Jag höll andan.

Han smeker mig försiktigt och lätt överallt. ÖVERALLT. Ett par gånger..

"Du behöver inte vara orolig, jag är inte klar än på långa vägar" säger han.

Det är väl ändå själva faan att jag ska ha mens precis just nu!!!???!!

Jag vågar inte röra mig, jag vill inte att han ska sluta... Sen känner jag plötsligt hur hans hand blir tung på min rygg. Han somnade. Bara så där.

Jag knuffar i honom och frågar honom om det var nu han var klar på långa vägar? Oj, somnade jag.... Mmm det gjorde du.

Sedan blir det min tur, jag lägger mig bakom honom och börjar smeka hans rygg, mage, lår, skinkor och kommer åt hans känsligare delar. Han njuter, det hör jag... men är alldeles för trött.

Min huvudvärk var som bortblåst för ett par minuter, men när jag hör hans tyngre och tyngre andetag och inser att han somnat, vänder jag mig bort och känner värken komma smygandes igen.

Hoppet tändes - hoppet släcktes.

Jobbet är min tillflykt - här kan jag begrava mig med saker så jag får

annat att tänka på..

Vilket jävla i-lands problem. Fast alla psykologer i världen säger ju att man

inte ska förringa något som en människa mår dåligt av. För en annan person kanske det är något annat. För en tredje något ännu banalare, men för det lika viktigt och stort och minst lika svårt.

Nää.. Denna helg förflöt också... Utan större intimitet. Jag håller andan varje gång han smeker mig. Vi sover båda två nakna och ligger tätt tillsammans om nätterna - när han rör vid mig, ligger så där nära och med en sådan känsla tar på mig, håller jag nästan andan - för jag vågar inte hoppas på mer....

Och lika bra det... För både lördag och söndag kom och gick, utan att jag fick känna mig sexig, fin eller åtrådd.

Och inte nog med det, hade dessutom värsta PMS rubbningen, så mitt humör var ännu mer lättantändligt än annars. Varje gång mensen kommer tänker jag "jaha, ännu en månad utan förbättring..." Varje gång jag börjat på en ny p-piller karta, tänker jag "är det under denna karta någonting kommer förändras?".

Nu har jag slut kartor. Och jag tänker i hellvete inte ringa efter nytt recept. Inte förrän jag har någonting att "skydda" mig från. Om det nu någonsin händer.

Dem där förbannade pillren hånar mig varje kväll. Vad ska jag med dem till?

Jag har tagit dem sedan jag var 16 och faktiskt haft en anledning, dem har varit till nytta. Fram till för ett år sedan ganska precis.

Det är ett år sedan jag senast hade ett något sånär regelbundet sex-liv. Ett år sedan jag kände mig åtrådd. Jag vill inte vara någon som bara delar på kostnaden av huset eller som tar ut hunden på morgonpromenad, eller som är mysig att krama på kvällen eller som alltid bara finns där. Jag vill inte vara den som alltid är redo och den som alltid väntar. Den dagen han hittar lusten till mig igen (om den dagen kommer) - ska jag bara vilja då?

I helgen hade jag piffat upp mig lite extra när vi skulle ut och shoppa lite.

Min sambo stannade upp och åt upp mig med blicken och sa "fy fan vad snygg du är". Där tändes åter ett litet hopp om att kanske kanske sen ikväll då.....

Varför är inte jag värd att vara i ett fullständigt perfekt förhållande?

Allting gick ju så himla bra förra sommaren? Jag har ju för hellsike inte ändrats ett dugg sedan dess? Hur länge ska jag vänta på att allt ska bli bra?

Jag är i mina allra bästa år, jag vill inte må så här pissigt och inte få njuta av livet. Jag vill inte komma till den dagen då vi bara bryter och så har jag gått och väntat tålmodigt hur länge som helst till ingen nytta.

Jag vill heller inte lämna honom, för jag hoppas ännu....

Jag är en erkänt positiv person. Egentligen. Jag ser lösningar på hinder som dyker upp, gräver sällan ner mig i problem - utan försöker hitta en väg ut ur vad det än må vara. Jag brukar vara den som peppar andra som är deppade eller som snöar in sig på trubbliga vägar. Det kan man inte tro när man läser det jag skriver. Annars, det JAGET som alla känner, skulle jag kunna hitta någonting positiv i nästan allt. Utan att vara överdriven på något sätt...Men jag kan verkligen inte för mitt liv, hitta någonting bra i den detalj av min situation som bara blir värre och värre, åtminstone mentalt.  Jag är en otroligt stark person - men jag blir rädd för att jag inte vet var min gräns går..

Hur stor påfrestning klarar jag av? Vad krävs för att bubblan ska spricka? Tänk om jag blir skvatt galen? Alltså på riktigt?!

Helgen har kommit och farit - igen. Helgen, som är den tid på veckan som jag lägger mitt största hopp till. Förgäves. Varken min sambo eller jag uppskattar kroglivet längre, vilket är skönt. Båda gillar att vara hemma lika mycket. Men i fredags var det dags för afterwork igen för honom. Jag satt hemma, efter att ha jobbat hela dagen -fortsatte jag med det på kvällen.  Sedan hämtade jag honom. Gårdagen var så trist. Solen sken, men han var bakis och förbannade hela grejen med att gå ut och supa, han avskyr berusningskänslan och tycker den är obehaglig. Motivationen att hitta på något var därför minst sagt mild. Givetvis förstog jag snabbt att nää då, inte sjutton händer det någonting idag heller - men imorgon kanske?

Sure...

Inatt drömde jag hela natten - vaknade tusen gånger och hade tungt att andas. Det jag drömde var inte något behagligt, tvärtom. I drömmen, befinner vi oss bland annat folk, vart vet jag inte, men där avvisar han mig helt öppet inför alla andra, och jag känner mig bara som världens minsta männsiska, helt värdelös, maktlös. Jag kan bara stå och se på hur andra tjejer sliter i honom och han gör ingenting för att sätta ned foten, ta med mig in i gemensamheten och visa att jag är hans.

Inte helt svårt att fatta att detta avspeglar mina innersta känslor. Projicerade i en dröm. Känslan av att inte räcka till, av att inte duga, av att vara någon slags nyttig funktion som delar kostnader, lite av en hund som bara troget finns där vid husses sida som sällskap och inget annat. Hela dagen idag, har jag kännt mig låg. Nere. Ledsen. Gråten har bara varit runt hörnet hela tiden och jag har fått kämpa för att inte börja lipa.

Jag vet inte vad jag ska göra.. fortfarande samma känsla av...att jag inte vet vad jag gjort som inte förtjänar fullständig lycka. Det är en varm potatis, hela alltet, en het potatis som man inte vill ta i, som man bränner sig på om man håller i den för länge.

Har just suttit och läst forum som skriver om mitt ofrivilliga liv i celibat. Där kan jag konstatera att jag inte är ensam. Både män och kvinnor som beskriver sina situationer. Tyvärr hjälper inte det heller. Jag kommer inte från mina förhoppningar som alltid förskjuts framåt.

Ikväll då? Nu kanske? På lördag?

En klok man skrev i ett av forumen: "För mig kanske sex är 20% av de viktiga faktorerna i ett lyckligt förhållande. Då är allting bra. Alla är nöjda. I ett olyckligt förhållande med avsaknad av sex blir faktorn plöstligt 80%".

Jag försöker med allt. Jag gör de där små sakerna som min sambo uppskattar så mycket, jag kommer med förslag på vad vi ska fylla våra helger med, eller vad vi ska göra om kvällen när jag kommer hem, jag är kärleksfull, omtänksam. Men den sexuella bekräftelsen uteblir ändå. Jag försöker piffa upp mig på helgen, sminka mig snyggt, klä mig snyggt. Men nej...När vi lade oss på lördag kväll efter en mysig kväll med lite vin och musik, låg vi så nära varann som vi brukar. Omslingrade. Smekandes lite lätt kärleksfullt. Han snosade på mig, vi kysstes och njöt av att ligga nära. Jag hör på min sambos andetag när han kommer "i stämning". Klockan var sent och jag vet att han var trött. DÅ sa han med ömsint röst "I morgon när vi vaknar, om jag känner som jag gör nu, kanske vi till och med kan älska".

Tyvärr så har det blivit så att jag inte vågar tro på såna ord längre. Såna ord blir aldrig till handling. Sån tur har inte jag. Jag började nästan gråta när han sa så, fast jag höll emot. Söndag morgon kom, och likt andra söndagar, ligger vi och håller om varann i sängen, jag ligger och hoppas, försiktigt försiktigt. Däremot var känslan han hade på natten som bortblåst och jag försökte heller ingenting. För jag visste ju redan att inget sånt intimt skulle ske. Jag visste ju det.

För så är det ju bara.

Vissa dagar känner jag sådan jäkla avsky för mig själv att när jag ska klä av mig för att gå och duscha, vill jag helst slippa se min kropp. Jag vill skyla mig i något jäkla plagg på natten så han slipper se eländet (även om jag alltid sover naken). När han kärleksfullt säger "Du är sååå vacker" eller "Du är såå fin och har den lenaste underbaraste huden" så vill jag bara sjunka genom marken.

Några gånger när jag brutit ihop har han sagt "du måste förstå att du är den sexigaste, underbaraste, finaste, härligaste människan jag mött, och jag mår skitdåligt av att göra så att du känner dig allt annat än det. Vem som helst skulle vilja ha sex med dig......" osv... Det där med "vem som helst" ger mig ingen tröst what so ever. För det första så är det inte sannolikt. För det andra, så spelar det väl ingen jävla roll, när den enda JAG vill ha är honom??!

Jag har ingenstans jag kan vända mig. Ingenstans. Jag lider i det tysta och jag är livrädd att han ska säga "jag klarar inte av att se dig må dåligt längre".

Jag vet att han mår piss över det här också. Det är lika viktigt för honom. Men tala då bara om för mig vad faan jag ska göra för att det ska blir bra???!!

Jag blir retroaktivt svartsjuk på allt han berättat om sina tidigare förhållanden. Alla jävla brudjävlar han legat med. Han lever ju med mig, varför kan inte jag få det då? Jag hatar vårat sovrum. Huset vi bor i köpte han med sitt ex. Ett alldeles nytt hus som hon inte bodde i särskilt länge. Vi har ännu kvar sängramen, som var hennes. Som jag hatar. Sängen alltså. Jag har ingen sinnesfrid där. Ingen alls.

Jag har slutat kunna titta på serier som anspelar på/ eller innehåller fragment av sex. Det kan vara Vänner eller Christine, eller vilken annan serie som helst. Eller film. Skämt om sex blir jag också ledsen av. Han vet det. Han tänker samma som jag. Han lider också - I know. Men det här är mitt sätt att få ut MIN frustration.

Andra dagar kan jag känna att jag fullkomligt skiter i hur jag ser ut- det spelar ju ändå ingen roll. Jag kan ändå inte trigga igång honom. Han vill ha igångtriggning på det mentala planet. Jag är smart, intelligent, men tydligen alldeles för dum i huvudet för att veta vilken jävla knapp jag behöver trycka på, som jag hittills har missat.

HUR länge ska jag behöva vara ledsen över det här? När ska min olycka vända och bli till lycka istället? Jag vill att han älskar mig fullt ut. Hela mig. Jag vill att han går över tröskeln. Att hans hjärnspärr släpper. Jag pressar honom inte, men jag vet heller inte hur lång tid man ska behöva ge?

Finns det någon högre makt som kan hjälpa mig därute?

Jag hade helt vansinnig jobbångest sista veckan på semestern. Bara en vecka kvar av ledighet, och sedan ska jag tillbaka till ett jobb jag helst skulle byta bort. Dessutom tändes hoppet vid ett enda tillfälle, då vi en morgon äntligen hade härligt sex. Inte helt problemfritt dock, för när vi är som mest uppe i det, hoppar hunden upp i sängen, orolig för att hon inte sett detta skådespel tidigare och förmodligen undrade varför vi lät så konstigt. Det var nästan så att vi inte kunde slutföra det vi påbörjat – innan hunden övertalats att hoppa ner och gå ut ur rummet. Suck. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Var nog närmare gråt än skratt förresten, när jag tänker efter. Ändå trodde jag att vi nu kommit över någon slags mental tröskel och att allt skulle bli bra hädanefter. Jag hade fel....

Redan första dagen på jobbet efter semestern ändrades min inställning till jobbet. Nu blev det plötsligt roligt, mina uppgifter skulle ändras och dagarna bara flög förbi. Jag kände mig upprymd på ett sätt jag inte varit på väldigt länge och jag märkte att min sambo började närma sig mig lite mer än innan.

Nu har hela augusti passerat också, och molnen på min himmel är fortfarande kvar. Ingen vet hur många kvällar och nätter jag ligger sömnlös, där jag stilla gråter och försöker andas så tyst jag kan för att inte min sambo ska höra att jag gör just det. Gråter. Igen.

Den sista melt-downen jag hade var för två veckor sedan. Jag vill att vi ska ligga kvar i sängen på morgonen under helgen, för att möjligheten till action är större då. Han vet vad jag ligger och väntar på och han ser på mig hur besviken jag är varje morgon jag uppgiven kliver upp och klär på mig istället. Han mår jättedåligt över att han gör mig ledsen.

I helgen var vi på promenad som vanligt, med hunden. Mitt i allt kramar han om mig hårt och säger att han hoppas att vi kan titta tillbaka på den här perioden med ett skratt och säga ”tänk att vi inte hade sex”. Förutsättningen för att vi ska kunna göra det, är ju dock att hans mentala spärr släpper och att han kommer tillbaka till det vi hade.

”Det har ingenting med dig att göra – det är jag som har fel i huvudet” säger han.

Happ....Och vad ska JAG göra åt det då??

Anledningen till att jag inte berättat om det här till någon av mina vänner är att jag inte vill utlämna honom på något sätt. Jag älskar honom över allt annat på jorden – och hade det inte varit för att jag känner ett litet litet hopp om att det ska lösa sig – så hade jag inte stannat kvar. Inte han heller för den delen, eftersom han (som jag nämnde tidigare) anser att sex är bland det viktigaste i ett förhållande. Jag har inte berättat detta för en annan anledning också. Ibland tror jag att han kan läsa mina tankar. På riktigt. Han läser mig som en öppen bok. Han vet hur jag fungerar. Han vet på vad jag tänker. Ibland skrämmer det mig. Av den anledningen har jag valt att skriva om det här istället. Jag måste få detta ur mitt system. Även om ingen läser det så har jag formulerat min sorg och min ångest i ord. Klätt mina känslor och gett avtryck någonstans.

Jag är inte beredd att lämna honom. Inte än. Jag vill leva med honom och han vill detsamma. Det är ”bara” sexet som inte finns, som gör mig så obeskrivligt ledsen.

Det här är min fristad – här ska jag skriva av mig. Be för mig. Be att det löser sig och att allting blir bra!

Jag är inte troende, men ändå händer det att jag frågar Gud ”Varför händer detta just mig?”

Varför händer detta just mig????!

Vi skulle ha 4 veckors semester tillsammans. En härlig sommar. Fylld av möjligheter att få tillbaka känslan av total lycka.

När halva semestern gått är läget oförändrat. Inga såna närmanden görs. Hela min dag går åt att tänka på vad jag gö r för fel och vad i helvete jag gjort för ont för att förtjäna att INTE vara lycklig?

Jag tycker inte om att bli fotograferad. Det har jag aldrig gjort. Jag vänder mig bort så fort en kamera tas fram, oavsett vem var och hur. Min sambo gillar att ta bilder. Fantastiska bilder i naturen, vackra vyer. Han märkte snabbt att jag inte var särskilt intresserad, snarare besvärad när han ville fota mig. Detta har han blivit irriterad på. Vid ett tillfälle i våras sa han ”ja, vi kommer då inte att börja ha sex förrän du börjar tycka om dig själv, det kan jag svära på!”. I hans ögon, är det så att jag inte gillar mig själv, att jag är så osäker på hur ”fin” jag är och att jag därför inte ställer upp på foton. Han menar att jag på det sättet underminerar det faktum att han tycker att jag är världens finaste – varför litar inte du på att jag älskar det jag ser?

Tja.......Ska jag kommentera det mer?

Jag har sagt till honom att för mig börjar det med sex. Just nu känner jag mig så långt under marken att det kommer kräva obeskrivliga mängder bekräftelse innan jag får tillabaka tillstymmelsen av självkänslan jag hade innan. För mig börjar det med sex. Om jag känner mig uppskattad, åtrådd, attraktiv i hans ögon. Då kommer resten sedan. Stegvis kan han då börja känna att jag slappnar av mer, om det nu var ursprungsproblemet, jag återfår min inre styrka, min inspiration blir större, jag vågar mer, jag blir gladare, men framför allt lycklig. Om jag är lycklig finns det inga gränser på vad jag kan åstadkomma.

Under våren och sommaren har jag tvingat mig själv att inte vända bort ansiktet när en kamera dyker upp. Alla som känner mig vet min inställning till att bli fotad. Det krävdes att en släkting påtalade min förändring, hans kommentar var ”men herregud, du är ju med på flera bilder – vad har hänt?”. Först då reagerade min sambo. Det hade inte han tänkt på...

Min älskade har också sagt att han behöver lite tuggmotstånd, han behöver någon som går på lika mycket som honom och menar att jag behöver bli bättre på det. Han tycker att jag finner mig i allt, att allting alltid ”duger” fast saker kunde vara bättre. Jag vet inte hur jag ska kunna ändra på det – jag blev uppfostrad så. I ett underbart kärleksfullt hem, med min mamma som ensamstående, där vi inte hade gott om pengar, men ändå var lyckliga. För mig har allting sin tid. Goda saker händer goda människor. Oftast.

Vi är väldigt öppna med varann – det finns ingenting vi döljer för den andra. Om han känner eller tycker någonting så säger han det. Och det är underbart. Jag har inte behövt fundera på hans sinnesstämning många gånger.

Jag skulle också bli bättre på att komma med förslag – ta initiativ till aktiviteter. Saker jag vill göra. Det har jag också gjort. Ingen förändring. Ingenting – INGENTING jag gör förändrar det faktum att jag är (enligt han) världens vackraste, sexigaste, underbaraste människa på denna jord – men ändå lever i ett förhållande utan tillstymmelse till sex.

Jag går under!

Sex är jätteviktigt för mig i ett förhållande. Det är så jäkla viktigt för min självkänsla, mitt självförtroende och för mitt välmående. I mina tidigare förhållanden har detta aldrig någonsin varit ett problem, jag har aldrig behövt gnata eller ifråga sätta någonting – Vi har haft sex varje dag, ibland flera gånger om dagen när andan fallit på. Och att man är trött har varit den sista ursäkten, jag är ALDRIG för trött för det. Däremot behöver jag inte ha en massa attiraljer för att jag ska bli upphetsad, det räcker gott och väl med att se min partners kropp, få känna på honom, ta på honom, kyssa honom. That´s it. Sen är jag där. Och det har varit samma för killarna. Fram tills nu, till och med nuvarande förhållande.

Han är ett par år äldre än mig, en riktig man. Han är vansinnigt maskulin, välformade muskulösa ben och armar, de finaste stora manliga händerna jag någonsin sett – som han är gudomlig på att använda. När han rör vid mig går det rysningar hela vägen upp till hjärnan. Han är kärleksfull på ett sätt jag bara läst om tidigare i romaner, omtänksam, generös...När vi träffades berättade han att han i ungdomsåren varit lite tuffare, slagits en del, haft gud vet hur många brudar och att sex var ett väldigt stort intresse för honom – vilket också visade sig vara stämma när vi älskade med varann.

Däremot fungerar inte han på samma sätt som jag. Han vill att den sexiga stämningen ska byggas upp och liksom ligga i luften under dagen, han älskar mina fötter och händer och kan ligga och smeka dem och bli sugen av det. Det räcker inte för honom att vi lägger oss i sängen på kvällen, nära och omslingrade. Även om jag rör vid honom och jag känner att någonting händer – så är inte det tillräckligt. Vid något tillfälle i början av vår historia, skulle han göra det skönt för mig. Jag är väl rätt blyg av mig i början och har aldrig kunnat låta någon vara ”där nere” alltför länge, jag har aldrig kunnat släppa loss helt, för jag vill inte komma innan själva akten sätter igång på riktigt. Även om det är underbart.

Hursomhelst, på något sätt visade jag att jag ville att han skulle avbryta och ”köra på” istället. Det här tog han hårt och efter det har det inte alls varit samma sak. Från att vi hade sex ett par gånger i veckan, blev det plötsligt helgerna jag satte tilltron till. När helger också passerade en efter en, började jag bli riktigt ledsen.

Jag ifrågasatte om han inte kommit över sitt ex ännu, om han hade någon annan. Jag sa att jag aldrig känt mig så okvinnlig, så oattraktiv, osexig, o-allt! Någon gång tidigare. Jag har gråtit så många tårar och känt mig så jävla olycklig över det här så ingen kan förstå eller ana. Självklart svarade han att han absolut är över sitt ex, det har inte med det att göra överhuvudtaget, inte heller har han någon annan – han fungerar inte så. Sex är komplicerat för honom med en ny partner, det tar tid innan man känner varann och vet exakt vad den andra går igång på och vad det där lilla extra man kan göra för varann skulle vara. Han menar på att jag inte är avslappnad tillsammans med honom och att han vill att vi ska komma till det där euforiska stället där båda kan släppa hämningarna totalt.

Han säger nästan daligen hur vacker han tycker att jag är, hur otroligt fin kropp han tycker att jag har – och att han inte vill att jag ska ge upp på honom.

Jag älskar honom så fullt och totalt och jag kan inte se mig själv utan honom – men jag håller på att förlora mig själv. Det är 10 månader sedan jag kände mig åtrådd. 10 månader av sorg.

Och jag vet inte vad jag kan göra åt saken...