Jobbet är min tillflykt - här kan jag begrava mig med saker så jag får

annat att tänka på..

Vilket jävla i-lands problem. Fast alla psykologer i världen säger ju att man

inte ska förringa något som en människa mår dåligt av. För en annan person kanske det är något annat. För en tredje något ännu banalare, men för det lika viktigt och stort och minst lika svårt.

Nää.. Denna helg förflöt också... Utan större intimitet. Jag håller andan varje gång han smeker mig. Vi sover båda två nakna och ligger tätt tillsammans om nätterna - när han rör vid mig, ligger så där nära och med en sådan känsla tar på mig, håller jag nästan andan - för jag vågar inte hoppas på mer....

Och lika bra det... För både lördag och söndag kom och gick, utan att jag fick känna mig sexig, fin eller åtrådd.

Och inte nog med det, hade dessutom värsta PMS rubbningen, så mitt humör var ännu mer lättantändligt än annars. Varje gång mensen kommer tänker jag "jaha, ännu en månad utan förbättring..." Varje gång jag börjat på en ny p-piller karta, tänker jag "är det under denna karta någonting kommer förändras?".

Nu har jag slut kartor. Och jag tänker i hellvete inte ringa efter nytt recept. Inte förrän jag har någonting att "skydda" mig från. Om det nu någonsin händer.

Dem där förbannade pillren hånar mig varje kväll. Vad ska jag med dem till?

Jag har tagit dem sedan jag var 16 och faktiskt haft en anledning, dem har varit till nytta. Fram till för ett år sedan ganska precis.

Det är ett år sedan jag senast hade ett något sånär regelbundet sex-liv. Ett år sedan jag kände mig åtrådd. Jag vill inte vara någon som bara delar på kostnaden av huset eller som tar ut hunden på morgonpromenad, eller som är mysig att krama på kvällen eller som alltid bara finns där. Jag vill inte vara den som alltid är redo och den som alltid väntar. Den dagen han hittar lusten till mig igen (om den dagen kommer) - ska jag bara vilja då?

I helgen hade jag piffat upp mig lite extra när vi skulle ut och shoppa lite.

Min sambo stannade upp och åt upp mig med blicken och sa "fy fan vad snygg du är". Där tändes åter ett litet hopp om att kanske kanske sen ikväll då.....

Varför är inte jag värd att vara i ett fullständigt perfekt förhållande?

Allting gick ju så himla bra förra sommaren? Jag har ju för hellsike inte ändrats ett dugg sedan dess? Hur länge ska jag vänta på att allt ska bli bra?

Jag är i mina allra bästa år, jag vill inte må så här pissigt och inte få njuta av livet. Jag vill inte komma till den dagen då vi bara bryter och så har jag gått och väntat tålmodigt hur länge som helst till ingen nytta.

Jag vill heller inte lämna honom, för jag hoppas ännu....

 

Linda

12 oktober 2010 20:21

Hej. Hittade din blogg via Familjeliv. Jag vill bara skriva att jag känner igen mig så väl det i som jag hitills har läst om din situation. Jag har pojkvän sedan 2½ år tillbaka och han är underbar på alla sätt - förutom i sängen. Det är katastrof. Han tar aldrig initiativ och när det väl händer något så är det samma, samma om jag inte gör något åt det. Nu har jag totalt tröttnat och då har det såklart inte blivit något alls.. Varje morgon känns som ett hån (precis som du skrev) att ta sitt piller. Jag har bråkat, skrikit och gud vet vad. Men INGET händer. Nu vet jag inte hur många veckor det gått sen vi sista hade sex.. man blir totalt nedstämd och humöret åker bergodalbana. Jag har börjat att tänka på andra även om jag vet att det är fel. Det känns som att jag är tillsammans med en kompis. Kram

sad-girl

13 oktober 2010 13:08

Hej Linda,
Tack för ditt avtryck. Det verkar ju inte direkt vara ovanligt det här. Men inte desto mindre så är det ju ändå asjobbigt. Jag har också tappat räkningen på hur länge sedan det var sist...Jag förstår precis vad du menar - jag tänker också att om inte jag försöker och ser vad som kanske händer, då lär ju ingenting gå i rätt riktning. Jag inbillar mig att om vi bara har sex ett fåtal ggr så skall allt släppa och kroppen kommer "minnas" hur det egentligen SKA vara hela tiden. För ju längre tid det går utan den här sexuella bekräftelsen, desto mer stänger ju kroppen av. Som att man raderar en hårddisk på en dator ungefär. Jag tror inte att det krävs särskilt mycket för att "minneskortet" skall vara på allerten igen, men det gäller ju också att man ska komma sig DIT, vilket känns fruktansvärt avlägset nu.
Vad får du för respons när du tar upp detta med din kille? Blir han stött? Sur? Irriterad? Eller förstår han och kan ge dig konkreta råd till vad som är fel och om det är någonting han vill ska bli annorlunda?
Min kille har ju sagt att detta absolut inte beror på mig, och att det är han som har "fel i huvudet".... Vilket ger mig noll och inget verktyg för att kunna hjälpa oss framåt. Allting hänger alltså på honom här..suck..
Förstår din kille att kärleken håller på att helt avsvalna?
Kramar till dig

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...