Tänk vad vänliga ord från en främmande människa kan göra gott för själen...

Jag tror inte att det är många som hittat till den här bloggen, och det gör ingenting alls. Jag skriver under pseudonym, ingen jag känner vet att jag skriver av mig här. Och lika gott det. Som jag sagt tidigare är det här min plats att tömma systemet på. Mitt sätt att ladda ur (och kanske ladda upp i vissa fall) batterierna. Hade jag inte kommit på att skriva ”dagbok” här, hade andra alternativet blivit en psykolog tids nog. Jag vet att jag är mentalt stark och har alltid varit det. Men jag har (kanske just därför) inte en aning om vart min gräns går. Hur mycket tål jag? Vad krävs för att jag ska sitta och spela på läppen med tom blick, med tvångströja, i ett rum med galler runt fönstren?

Tror inte att jag vill komma till den punkten då jag får insikt i den biten heller. Jag hoppas innerst inne att det liksom skall lösa sig av sig själv. Vi får väl se?

Men hursom helst, det finns två personer som regelbundet delar med sig av sin situation och skriver några rader om hur det går för dem, hur dem mår, hur dem känner sig. Och vilket värdefullt utbyte det har blivit för mig! Från att ha läst i otalet forum i hopp om att finna tröst av det faktum att jag inte är ensam, men istället blivit mer nedstämd av det jag läst – till att nu ha en sorts uppbackning av dessa två personer. Vi bollar tankar och förslag mellan varann och uppdaterar om sinnesstämningen nästan varje dag. Från att ha känt mig väldigt väldigt ynklig, har jag funnit styrka och kraft och de senaste dagarna har varit bra dagar. Bra därför att jag mentalt tagit mig upp ur hålet och börjat sega mig i den uppförsbacke som är framför mig. Ett varmt tack till DL och PH som finns där i bakgrunden, just för att ni finns och för att ni delar med er :)

Veckan i övrigt har inte innehålligt några större överraskningar.

Jag har inte nämnt vårat problem, som jag höll på att explodera av förra helgen. Istället har jag burit på dåligt samvete för att jag var på så dåligt humör då och försökt gottgöra det genom enkla men kärleksfulla gester. Tror att det har resulterat i en lite gladare sambo, för varenda natt den här veckan har vi båda varit ytterst kärleksfulla och ömsinta. Legat omslingrade hela natten och hållt om varann. Jag känner mig peppad och redo för ett nytt försök den här helgen. Blir jag avvisad så blir jag, men jag tänker inte ligga och vänta på att det är han som ska vara sugen innan vi lägger oss – för det får jag se mig i stjärnorna efter. Däremot ska jag försöka få hans kropp att minnas vad han går miste om. Lust. Passion. Mig.

Vi får väl se om det fungerar.....