Jobbet är min tillflykt - här kan jag begrava mig med saker så jag får

annat att tänka på..

Vilket jävla i-lands problem. Fast alla psykologer i världen säger ju att man

inte ska förringa något som en människa mår dåligt av. För en annan person kanske det är något annat. För en tredje något ännu banalare, men för det lika viktigt och stort och minst lika svårt.

Nää.. Denna helg förflöt också... Utan större intimitet. Jag håller andan varje gång han smeker mig. Vi sover båda två nakna och ligger tätt tillsammans om nätterna - när han rör vid mig, ligger så där nära och med en sådan känsla tar på mig, håller jag nästan andan - för jag vågar inte hoppas på mer....

Och lika bra det... För både lördag och söndag kom och gick, utan att jag fick känna mig sexig, fin eller åtrådd.

Och inte nog med det, hade dessutom värsta PMS rubbningen, så mitt humör var ännu mer lättantändligt än annars. Varje gång mensen kommer tänker jag "jaha, ännu en månad utan förbättring..." Varje gång jag börjat på en ny p-piller karta, tänker jag "är det under denna karta någonting kommer förändras?".

Nu har jag slut kartor. Och jag tänker i hellvete inte ringa efter nytt recept. Inte förrän jag har någonting att "skydda" mig från. Om det nu någonsin händer.

Dem där förbannade pillren hånar mig varje kväll. Vad ska jag med dem till?

Jag har tagit dem sedan jag var 16 och faktiskt haft en anledning, dem har varit till nytta. Fram till för ett år sedan ganska precis.

Det är ett år sedan jag senast hade ett något sånär regelbundet sex-liv. Ett år sedan jag kände mig åtrådd. Jag vill inte vara någon som bara delar på kostnaden av huset eller som tar ut hunden på morgonpromenad, eller som är mysig att krama på kvällen eller som alltid bara finns där. Jag vill inte vara den som alltid är redo och den som alltid väntar. Den dagen han hittar lusten till mig igen (om den dagen kommer) - ska jag bara vilja då?

I helgen hade jag piffat upp mig lite extra när vi skulle ut och shoppa lite.

Min sambo stannade upp och åt upp mig med blicken och sa "fy fan vad snygg du är". Där tändes åter ett litet hopp om att kanske kanske sen ikväll då.....

Varför är inte jag värd att vara i ett fullständigt perfekt förhållande?

Allting gick ju så himla bra förra sommaren? Jag har ju för hellsike inte ändrats ett dugg sedan dess? Hur länge ska jag vänta på att allt ska bli bra?

Jag är i mina allra bästa år, jag vill inte må så här pissigt och inte få njuta av livet. Jag vill inte komma till den dagen då vi bara bryter och så har jag gått och väntat tålmodigt hur länge som helst till ingen nytta.

Jag vill heller inte lämna honom, för jag hoppas ännu....