Kroppen är som en hårddisk - med ett ömtåligt minneskort.

Om man inte har tillräckligt bra antivirus, kraschar systemet.

Kanske en banal liknelse, men ändå ganska bra.

Kroppen glömmer bort hur det är när alla sinnen blir sexuellt stimulerade, om avsaknaden är för stor.

Allt positivt som blir en kedjereaktion av en stunds intimitet, raderas sakta men säkert från minneskortet. Jag måste ha bränt de flesta kretsarna på min hårddisk, med tanke på hur länge sedan sist det var.

Enligt forskare på ämnet, krävs det inte mycket för att kroppen ska minnas igen.

Jag saknar den där känslan av total harmoni. Känslan i relationen då man är ETT med varann. Känslan av att det är VI och vi fixar allt. Känslan av att man aldrig varit så lycklig som just nu.

Jag har börjat tänka jobbiga tankar. Ibland funderar jag på om det bästa vore att jag flyttar bort ett tag tills han längtar efter och vill ha HELA mig igen.

Men det är lite för dramatiskt för mig än, jag törs inte. Jag är så vansinnigt rädd för att förlora honom - men jag vill samtidigt att han ska vara rädd att förlora mig!

Jag har hittat en klen men ack så hjärtevarm tröst i att jag är långt i från ensam om att vara i den här situationen. Jag blir samtidigt tokig och arg när jag frågat andra i olika forum, hur partnern reagerar när denna fråga tas upp, och då svaren är långt ifrån tillfredsställande. Det kan vara allt från "varför ska du alltid bråka?" och "jag vill samma som du" eller "jag vill också ha en förändring men vet inte hur?".

Det är väl inte bara upp till en partner (den som tar upp det jämt) att komma med en lösning?? Man är väl två om det här? Ska det sitta så långt inne att ta det på allvar och sitta ned och lugnt och sansat prata igenom situationen och försöka söka svar på vart problemet ligger egentligen? Självrannsakan kallas det och jag uppmanar ALLA som tvingats in i ofrivillig celibat, att få sin partner att göra detta! Och GE ER INTE förrän ni är nöjda och har en liten "handlingsplan" där ni båda vet vad som förväntas av den andra.

För min del hjälpte det inte mycket iofs. Jag kan bara vänta tills min sambos "hjärnspärr" släpper (som är det senaste resultatet av hans självrannsakan).

Krav, förväntningar och löften. Förvillande lika, men ändå så olika.

Du kan ge ett löfte att du ska göra någonting, som i sin tur skapar en förväntning hos den andra. När handling sedan uteblir eller inte når upp till förväntningarna, står man oftast med ett krav i slutänden. Varför lova saker man ändå inte kan hålla? Om man vill vara på det klara att båda i relationen har samma FÖRVÄNTNING, går det inte att vara för tydlig.

Mina egna förväntningar är helt åt helvete för tillfället. Det är snart dags för samtal 852 i ordningen i det här ämnet. I helgen var jag nära gråt igen, men lyckades pressa undan det. Samtidigt vet jag.

Förra gången sa min sambo att han mår så dåligt av att veta att han får mig att känna mig osexig och allt sånt och att han inte visste hur många helger till med dåligt samvete han pallar.....Så.. Med risk för att han inte pallar mer efter det... Men den risken tar jag. Det måste ut ur mig innan jag kvävs - igen.

Hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks....

Mitt nya mantra.

I går kväll, efter ytterligare en hel dag med sprängande huvudvärk, satt min sambo i vanlig ordning framför sin dator med sitt spel.

Han hojtade "orkar du vara vaken en kvart till"

Jaa, tror jag väl - svarade jag, vaddå då?

"Jag ville bara hinna få ha dig en stund innan det blir för sent"

Ojdå tänkte jag. Hade han läst mina tankar igen?

Den där kvarten kom och gick, efter 45 minuter eller närmare en timme, kom han och lade sig. Först hade jag tänkt gå på och säga att det var världens längsta kvart, men ångrade mig. Bara för att jag har mens behöver jag inte bete mig som en häxa. Men samtidigt, tid är viktigt för mig, även om vi är hemma. För mig är en kvart 15 minuter och inte mer. En halvtimme är 30 minuter. En timma 60 minuter. Om vi har bestämt någonting med en tid, då gäller den tiden. För JAG planerar efter det och är alltid klar tills dess. Och oftast oftast är det också jag som sitter och väntar...

Men hursomhelst. Det var nog kanske tur att jag inte sa någonting där och då, för när han lade sig brevid mig, puttad han undan täcket. Jag låg halvvägs på mage, vänd bort från honom. Sedan började han med sina magiska händer, smeka min rygg, mina ben, lirka in fingrarna i mitt hår, snosa i nacken, kyssa längs ryggen.... och gjorde det ett bra tag.

Jag höll andan.

Han smeker mig försiktigt och lätt överallt. ÖVERALLT. Ett par gånger..

"Du behöver inte vara orolig, jag är inte klar än på långa vägar" säger han.

Det är väl ändå själva faan att jag ska ha mens precis just nu!!!???!!

Jag vågar inte röra mig, jag vill inte att han ska sluta... Sen känner jag plötsligt hur hans hand blir tung på min rygg. Han somnade. Bara så där.

Jag knuffar i honom och frågar honom om det var nu han var klar på långa vägar? Oj, somnade jag.... Mmm det gjorde du.

Sedan blir det min tur, jag lägger mig bakom honom och börjar smeka hans rygg, mage, lår, skinkor och kommer åt hans känsligare delar. Han njuter, det hör jag... men är alldeles för trött.

Min huvudvärk var som bortblåst för ett par minuter, men när jag hör hans tyngre och tyngre andetag och inser att han somnat, vänder jag mig bort och känner värken komma smygandes igen.

Hoppet tändes - hoppet släcktes.