Kroppen är som en hårddisk - med ett ömtåligt minneskort.

Om man inte har tillräckligt bra antivirus, kraschar systemet.

Kanske en banal liknelse, men ändå ganska bra.

Kroppen glömmer bort hur det är när alla sinnen blir sexuellt stimulerade, om avsaknaden är för stor.

Allt positivt som blir en kedjereaktion av en stunds intimitet, raderas sakta men säkert från minneskortet. Jag måste ha bränt de flesta kretsarna på min hårddisk, med tanke på hur länge sedan sist det var.

Enligt forskare på ämnet, krävs det inte mycket för att kroppen ska minnas igen.

Jag saknar den där känslan av total harmoni. Känslan i relationen då man är ETT med varann. Känslan av att det är VI och vi fixar allt. Känslan av att man aldrig varit så lycklig som just nu.

Jag har börjat tänka jobbiga tankar. Ibland funderar jag på om det bästa vore att jag flyttar bort ett tag tills han längtar efter och vill ha HELA mig igen.

Men det är lite för dramatiskt för mig än, jag törs inte. Jag är så vansinnigt rädd för att förlora honom - men jag vill samtidigt att han ska vara rädd att förlora mig!

Jag har hittat en klen men ack så hjärtevarm tröst i att jag är långt i från ensam om att vara i den här situationen. Jag blir samtidigt tokig och arg när jag frågat andra i olika forum, hur partnern reagerar när denna fråga tas upp, och då svaren är långt ifrån tillfredsställande. Det kan vara allt från "varför ska du alltid bråka?" och "jag vill samma som du" eller "jag vill också ha en förändring men vet inte hur?".

Det är väl inte bara upp till en partner (den som tar upp det jämt) att komma med en lösning?? Man är väl två om det här? Ska det sitta så långt inne att ta det på allvar och sitta ned och lugnt och sansat prata igenom situationen och försöka söka svar på vart problemet ligger egentligen? Självrannsakan kallas det och jag uppmanar ALLA som tvingats in i ofrivillig celibat, att få sin partner att göra detta! Och GE ER INTE förrän ni är nöjda och har en liten "handlingsplan" där ni båda vet vad som förväntas av den andra.

För min del hjälpte det inte mycket iofs. Jag kan bara vänta tills min sambos "hjärnspärr" släpper (som är det senaste resultatet av hans självrannsakan).

Krav, förväntningar och löften. Förvillande lika, men ändå så olika.

Du kan ge ett löfte att du ska göra någonting, som i sin tur skapar en förväntning hos den andra. När handling sedan uteblir eller inte når upp till förväntningarna, står man oftast med ett krav i slutänden. Varför lova saker man ändå inte kan hålla? Om man vill vara på det klara att båda i relationen har samma FÖRVÄNTNING, går det inte att vara för tydlig.

Mina egna förväntningar är helt åt helvete för tillfället. Det är snart dags för samtal 852 i ordningen i det här ämnet. I helgen var jag nära gråt igen, men lyckades pressa undan det. Samtidigt vet jag.

Förra gången sa min sambo att han mår så dåligt av att veta att han får mig att känna mig osexig och allt sånt och att han inte visste hur många helger till med dåligt samvete han pallar.....Så.. Med risk för att han inte pallar mer efter det... Men den risken tar jag. Det måste ut ur mig innan jag kvävs - igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Mina batterier är laddade. Helgen uppe i norr gjorde mig gott!   Veckorna går ju som bekant fortare än blixten, men min "long-weekend" hos min familj tar nog priset ändå. Jag hann ändå göra allt möjligt, äta mammas goda middagar enligt den sedvan...

Så har ytterligare en månad passerat – Februari är förbi. Och fortfarande är det dött. Stendött.   Jag har däremot kommit igång med träningen nu, efter många om och men. Hann bli sjuk också, när min kropp fick stå ut med ett tufft träningsp...

Det såg ut att bli en bra dag...   Måndagar är för mig ingen lek. Jag har otroligt svårt att tvinga mig upp på morgonen, alltid dödstrött och en aning för medveten om att ännu en helg passerat utan intimitet. Det är egentligen för mig helt obegri...

Oj vad jag är glad för en mans skull just idag! Du vet vem du är :) Att någon med samma dilemma som jag verkar nått någon slags vändning, förändring glädjer mig enormt! Jag ser att det är fler som tittar in här efter helgerna, vilket ju säkert...

Tro det eller ej – men igår lyckades jag...UTAN tårar! Ja, alltså jag lyckades ta i vår heta potatis, utan att lipa....Helt otroligt!   Efter vårt praktgräl senast, som jag också berättade om, har vi inte berört vårat olösta problem och d...