Går det att vara så här kluven som människa?

I fredags på väg hem från jobbet kände jag mig på ovanligt gott humör..

Som att vad som än händer, ska det inte få påverka mig negativt.

Jag kände mig peppad att ta saken i egna händer (bokstavligen) och smeka honom till hans intresse och lust inte kan få honom att låta bli mig.

Kvällen i fredags kändes lång. En kvällspromenad med hunden, middag, ett glas vin, Idol. Tror inte klockan var så mycket när vi väl gick och lade oss.

Lite tv-tittande från sängen och så somnade min sambo.

Jag låg vaken och stirrade i taket.

Häng inte läpp, tänkte jag, det kommer en morgondag.

Lördag morgon existerade inte. Jag vaknade ett par gånger och vägrade kolla vad klockan var. Helt dödstrött. Min sambo var den första att få en chock. Vi hade drönat till halv tolv. HALV TOLV! Minns inte när jag gjorde det sist. Så där rök den mysmorgonen och min förhoppning om en liten vändning i vårt moment 22.

Han flög upp ur sängen, kastnade på sig kläderna och tog ut hunden på en cykeltur. Därefter skulle vi på stan för att leta vinterjacka till honom, fast han var också övertygad om att jag skulle komma hem med en.

Efter lunch på stan, varsin inhandlad vinterjacka (han hade rätt), for vi till hans föräldrar. Han hade lovat sin pappa att hjälpa honom med någonting ute på gården. När vi kom dit var inte svärfar hemma, så de bestämde att de skulle ta i tu med det projektet idag istället. Jag blev jätteglad för min jacka. Egentligen hade jag inte råd med den, eftersom jag snart ska in med min bil på service (fy vilken astråkig utgift), men min sambo erbjöd sig att betala hälften, så då kunde jag inte motstå. På kvällen lagade jag en god middag, tände ljus, och så tog vi var sitt glas rött och tittade på Idol. Därefter en långfilm som visades på samma kanal. Jag hade tidigare i veckan hintat om att min sambo skulle få en massage i helgen, så jag erbjöd att han skulle få "kvittera in" det löftet, vilket han såklart ville. När jag masserat klart, låg vi som vanligt väldigt tätt. Nära. Nästan hoplimmade. Vid något tillfälle, tyckte jag nästan att det började "rycka till" där nere på honom, men det lilla ögonblicket jag fick känna det försvann ganska snabbt, eftersom han "blev varm" och lade sig utanför täcket, med täcket mellan benen. När han nästa gång kom inunder igen och lade sig sked bakom mig, kände jag det igen, men då var han på väg in i drömmarnas land. Moment gone.

På morgon sov vi länge igen, denna gång vaknade jag först och skyndade mig ut med hunden så inte sambon skulle gå upp och försvinna.

Vi låg och kramades en stund efter det. Inget mer. När jag gick ut med hunden, fick jag en sån där tanke - hunden förstör för mig. Hon förstör de där stunderna på morgonen, som jag hoppas så mycket på när det är helg. Och sedan fick jag jättedåligt samvete för att jag tänkte så. Det är ju inte hennes fel att husse har "fel i huvudet". Men jag undrar ändå... Hur länge till kommer jag att orka ha det så här? Igår kväll när vi satt och såg på film, strök min sambo mig över huvudet och håret och på kinderna och tittade kärleksfullt på mig. "Du är så hiiimla fin gumman, så fin med dina örhängen och gråa tröja och fint sminkad"

Tänk att jag inte kan säga "tack" på en sån komplimang längre...Jag blir nästan alltid ledsen istället. Jag känner mig inte fin någonstans.

Idag har jag varit gråtfärdig större delen av dagen. Höll på att bryta ihop när jag stod och smörade frukostmackorna..eller ja.. lunchmackorna. Jag får tänka tyst för mig själv "Lägg av, var cool. Du är en isdrottning. Du har inga känslor. Du blir inte berörd. Du kan inte känna". Det brukar hjälpa tillfälligt. Det brukar kunna tränga bort tårarna som annars vällt nedför kinderna.

Jag kan för mitt liv inte se mig utan min sambo. Inte utan den kärlek han ger mig. Jag vill inte börja om. Vill inte flytta. Men jag klarar inte av att leva så här heller. Det här är inte att leva för mig. Det här är inget liv.

Jag ger det den här kvällen också. Jag ska försöka få honom att vilja ha mig ikväll. Och om han inte visar något intresse, inte låter mig fortsätta.

DÅ får det svämma över bäst det vill. För jag tänker inte åka till jobbet en måndagsmorgon till, där jag sitter och gråter i bilen för att det inte var menat att bli bättre än så här för mig.