Min uppladdning är oändligt laddad ännu..

..har fortfarande inte tagit i tu med löftet till mig själv

- Men än är kvällen ung...

Hur kommer det sig att när man just träffats, är det uppvaktning och parningsdans och putsa fjädrarna för hela slanten så att partnern ska tycka man är grann och blott och endast ha ögon för dig och dina underbara sidor?

Hur kommer det sig att alla anstränger sig till max (fast där och då är det ju ingen som upplever det ansträngande) för att få fram sina bästa sidor, med smicker och ord om guld och gröna skogar, överraskningar, presenter, utflykter, prat och drömmar om framtiden, planering, gester och omtanke, ännu fler komplimanger och kel - tills man har den där andra personen "på kroken" - och sedan är det liksom klart?? Det är väl lika jäkla viktigt HELA TIDEN? Allt det där som man faller för hos en person, vill man väl ha fortsättningsvis också eller? Man vill väl fortsätta att förundras och bli överraskad av sin partner även sedan?

Varför verkar det då som att det knappt existerar i något förhållande som varat över ett år och längre?

Jag kom att tänka på det, för att jag (som vanligt) rannsakat mig själv, för att försöka förstå vad jag gör annorlunda nu, mot då... Mot förra sommaren, eller till och med förra hösten, då faktiskt allt kändes bra. Då jag var lycklig. Då jag fortfarande kände mig åtrådd. Men jag kan ärligt talat inte komma på någonting.

Det enda jag kan komma på, är att jag inte är lika glad - vilket är ett direkt resultat av det uteblivna samlivet - och jag KAN bara inte vara genuint glad förrän jag fått tillbaka det jag saknar.

Förra sommaren, när vi var ett alldeles nytt par, tog min sambo mig ut på en massa utflykter, visade mig nya ställen, vi tog promenader och hade picknick. Han delar mitt enorma musikintresse och spelade massor av magisk musik för mig. Han kunde tappa upp bubbelbadet och tända ljus och hälla upp ett vinglas färdigt tills jag kom hem från jobbet på fredag kväll. Vi kunde ligga en hel kväll i soffan uppe i vårt biorum, nakna under täcket, och han kunde inte sluta ta på mig. Han sa så fantastiskt fina saker till mig - ord som var så innerligt fina och jag kunde se i hans ögon att dem kom rakt från hjärtat. Och naturligtvis kunde jag då också tro på dem orden. Den genuina kärlek han gav mig har jag aldrig upplevt innan.

Han kommer fortfarande med överraskningar, det kan vänta en present på mig, bara en helt vanlig tisdag. Bubbelbadet kan också vara upptappat, men jag får sällan sällskap och det vilar absolut ingen erotisk stämning runt den gesten.

Han säger dagligen någonting jättefint till mig - men skillnaden nu, är att jag inte kan ta till mig det på samma sätt. Klart att han menar det han säger..eller? Men å andra sidan, om jag är den vackraste människan på jorden, både insida och utsida, om jag har så sexig och fin kropp och är så len och underbar att ta på. Varför vill han inte ha mig då? Varför älskar inte han HELA mig, just för den jag är, och varför räcker det inte med det? Vad är det jag misslyckas med så totalt, även fast han kallar mig sitt livs stora kärlek? Han säger att felet ligger i huvudet hos honom. Från att inte ha funnits ett fel innan, till att ha blivit någon jävla lobotomi som raderat allt vi hade som fungerade.

Jag har varit på dåligt humör hela helgen. Jag har förstört även denna lördag och söndag. Och jag kan inte hjälpa det! Jag är arg och ledsen över att det här förbannade problemet ska ta upp så mycket tankekraft och tid hos mig. Och jag är arg och ledsen över att han inte GÖR någonting med sitt felande huvud.

Har jag förresten sagt att jag varje natt, sover i den säng som hans ex ägde när hon bodde här? Min sambo frågade vid bodelningen, om jag hade något emot att han behåller den - och det hade jag på riktigt inga problem med, DÅ. Nykär och inga moln på himlen. Vi hade ju sex så hur kunde jag veta bättre? Plus att det var en fin och lite smålyxig säng. Behöver jag säga att jag skulle vilja kräkas på den sängen nu? Behöver jag säga att det rum jag hatar mest av allt i hela huset, är sovrummet? Behöver jag säga att jag har ångest, svår jävla ångest, varje kväll när jag ska gå och lägga mig i den där helvetes sängen? Behöver jag säga att jag varenda jävla dag, blir påmind om att han till och med varit förlovad och haft SEX med sin förra tjej, i just den sängen?

Igår var vi på en lite dagstur till lite affärer. Jag hade några saker jag skulle vilja spana efter. På väg hem kom min sambo till tals och sa att han tyckte att det var lite tråkigt att han inte för tillfället behövde något, han skulle vilja köpa någonting.

En ny säng ska vi ha. Sa jag. Jodå, höll han med om. Men vi menar väl bara sängramen? Hela sängjäveln ska bort, förklarade jag. Allt som har med ditt jävla ex ska väck. Jamen hur går det då med resten av huset - det borde ju kännas likadant? trodde han. Huset är bara ett skal - sedan är det vad man fyller det med som har betydelse. sa jag. Vad jag skulle ha sagt är "Har du någon jävla aning om hur det känns för mig att ligga i en säng, där vi inte har sex, där du inte vill ha mig, där du inte åtrår mig som jag vill ha och åtrår dig, men där du har legat med ditt ex? Har du någon försåelse för hur det strör salt i såren för mig?"

Lätt att vara efterklok sägs det..

Jag har hursomhelst, officiellt, gått och blivit en jävla bitterfi**a.