Jag är en erkänt positiv person. Egentligen. Jag ser lösningar på hinder som dyker upp, gräver sällan ner mig i problem - utan försöker hitta en väg ut ur vad det än må vara. Jag brukar vara den som peppar andra som är deppade eller som snöar in sig på trubbliga vägar. Det kan man inte tro när man läser det jag skriver. Annars, det JAGET som alla känner, skulle jag kunna hitta någonting positiv i nästan allt. Utan att vara överdriven på något sätt...Men jag kan verkligen inte för mitt liv, hitta någonting bra i den detalj av min situation som bara blir värre och värre, åtminstone mentalt.  Jag är en otroligt stark person - men jag blir rädd för att jag inte vet var min gräns går..

Hur stor påfrestning klarar jag av? Vad krävs för att bubblan ska spricka? Tänk om jag blir skvatt galen? Alltså på riktigt?!

Helgen har kommit och farit - igen. Helgen, som är den tid på veckan som jag lägger mitt största hopp till. Förgäves. Varken min sambo eller jag uppskattar kroglivet längre, vilket är skönt. Båda gillar att vara hemma lika mycket. Men i fredags var det dags för afterwork igen för honom. Jag satt hemma, efter att ha jobbat hela dagen -fortsatte jag med det på kvällen.  Sedan hämtade jag honom. Gårdagen var så trist. Solen sken, men han var bakis och förbannade hela grejen med att gå ut och supa, han avskyr berusningskänslan och tycker den är obehaglig. Motivationen att hitta på något var därför minst sagt mild. Givetvis förstog jag snabbt att nää då, inte sjutton händer det någonting idag heller - men imorgon kanske?

Sure...

Inatt drömde jag hela natten - vaknade tusen gånger och hade tungt att andas. Det jag drömde var inte något behagligt, tvärtom. I drömmen, befinner vi oss bland annat folk, vart vet jag inte, men där avvisar han mig helt öppet inför alla andra, och jag känner mig bara som världens minsta männsiska, helt värdelös, maktlös. Jag kan bara stå och se på hur andra tjejer sliter i honom och han gör ingenting för att sätta ned foten, ta med mig in i gemensamheten och visa att jag är hans.

Inte helt svårt att fatta att detta avspeglar mina innersta känslor. Projicerade i en dröm. Känslan av att inte räcka till, av att inte duga, av att vara någon slags nyttig funktion som delar kostnader, lite av en hund som bara troget finns där vid husses sida som sällskap och inget annat. Hela dagen idag, har jag kännt mig låg. Nere. Ledsen. Gråten har bara varit runt hörnet hela tiden och jag har fått kämpa för att inte börja lipa.

Jag vet inte vad jag ska göra.. fortfarande samma känsla av...att jag inte vet vad jag gjort som inte förtjänar fullständig lycka. Det är en varm potatis, hela alltet, en het potatis som man inte vill ta i, som man bränner sig på om man håller i den för länge.