Det är dem där små små gesterna av kärlek som gör hela skillnaden

Igår när jag gick från kontoret och var på väg ner till garaget, stack jag ned handen i fickan på min nya fina jacka för att fiska upp min mobil. Kände att det var en pappersbit där och funderade snabbt på vad det kunde vara för kvitto jag knölat ner – kunde inte erinra mig att jag gjort det heller.

Upp kommer en rosa post-it lapp med texten ”Jag älskar dig fina xxx. Du är så ljuvligt vacker och söt i denna jacka och utan. Ha en bra dag / Puss & Puss”

Så här gör min sambo ganska ofta. Om han går upp på natten, eller om han lägger sig lite senare än jag, kan han smyga ned till hallen och skriva en lapp och sätta fast på min nyckelknippa eller handväska, så att jag ska se den när jag åker på morgonen.  Några gånger har jag funnit en hel serie av söta lappar, en i badrummet, en på trappräcket till nedervåningen, en på kylen, en på väg till hallen osv. Från att ha varit lagom sur över den tidiga morgonen och det faktum att man måste kliva upp trots att allt i kroppen strejkar av trötthet, skiner humöret upp och dagen startar så bra så bra.

Jag ringde upp min sambo och sa hur glad jag blev över den senaste kärleks lappen och frågade när han lagt ned den i min ficka. I söndags. Jag har varit ovetandes i flera dagar, men han tänkte att jag hittar den väl där så småningom. Han är så fin min älskade!

Det är just såna här små saker som betyder så mycket för mig. Han är en stjärna på att registrera saker. Små detaljer som gör hela skillnaden. Han skulle tex aldrig glömma att jag tar mjölk i kaffet, eller att jag vill ha tomaten ovanpå skinkan om vi gör varma mackor (tvärtemot hans ordning), eller att jag vill ha en liten klick marmelad på osten och inte under på rostmackan. Han har gjort så att jag också blivit bättre på samma sak. Jag vet att om jag hämtar ett glas med vatten, så uppskattar han om inte glaset är blött på undersidan också (så slipper vi blött på bordet), jag vet att han föredrar nästan övermogna tomater, skurna tunnare än jag vill ha, att han tar en halv sockerbit i kaffet, att han vill ha smör i ett tunt lager som täcker precis varenda millimeter på mackan. Jag vet också hur mycket han ryser av vanlig lök, så vill jag ha det själv i maten ser jag till att hans del inte störs av det.

Det är inte jobbigt att minnas hur den andra vill ha saker, det är enkelt när man vet hur uppskattat det är av sin partner.

Allt han gör känns genuint och helhjärtat – kanske är det bitvis därför det är extra svårt för mig att förstå varför den där sista lilla pusselbiten saknas. Åtminstone hos honom. För min del är hela pusslet komplett. Alla bitar passar. Han har kanske tappat bort den där sista delen,  som man lätt gör med ett allt för stort pussel?

Jag fick två nya kommentarer igår, där jag fick rådet att ta initiativ. Och missförstå mig rätt nu, jag tog absolut inte illa vid mig – men det där med initiativ tycker jag redan att jag tar, på ett eller annat sätt. Men har man känt sig avvisad tillräckligt många gånger så är berg-och-dalbanan ett faktum. Ena dagen kan jag tycka att det får fanimig vara upp till honom, det är hans tur att göra något som visar om han vill eller inte – till att nästa dag tycka att gör inte jag någonting så kommer aldrig något hända. Då försöker jag på mitt sätt visa och göra något för att få igång honom, men det är ALLTID någonting som inte stämmer. Jag tycker att jag testat det mesta nu, så jag är ganska rådvill för tillfället. Det enda jag vet är att jag inte tänker ge upp än. Den kärleken vi har tillvarann är för stark för det.

Vi har snart en helg framför oss igen – och jag kommer fortsätta försöka visa vad jag vill. Tills jag lyckas.