Inatt och natten innan hade jag sex.....

Men inte med min sambo.....utan med en kollega, eller rättare sagt en nyanställd på det företaget jag jobbar. Han är rätt snygg, ett år äldre än mig och ursprungligen från Tyskland. Vi kunde inte hålla tassarna borta från varann.

Detta har inte hänt på riktigt, utan jag drömde alltså detta två nätter på rad. Helskumt och när jag vaknade var jag tvungen att titta om jag faktiskt fortfarande låg bredvid min sambo - och jag fylldes av dåligt samvete.

Men det är också så nära riktigt sex jag kommit på......3.....eller 4 månader nu. Kanske till och med längre - jag har faktiskt ingen aning mer. Har tappat räkningen helt och hållet - och varför i Helsingland skulle jag vilja hålla koll på det? Det är ju patetiskt! Jag har nollställt mig och räknar inte längre veckor eller månader, det har gått alldeles för lång tid och det är inte värt det helt enkelt. Jag minns inte hur det var. Om vi någonsin har sex igen (jag och sambon då, hehe) så kommer jag inte veta hur man gör känns det som.

Yes- jag är officiellt inne i någon slags PMS vända, så jag förväntar mig inte att allt ska vara peachy peachy de närmaste två veckorna, utan en sån där period där jag äter Polly, inte är överdrivet glad och förmodligen kommer muttra en hel del åt min sambo - och svära över små skitsaker.

Som exempelvis garagedörren som svällt och frusit, så att jag när jag skulle dra ned handtaget gjorde illa handen två gånger och höll på att få psykbryt och gormade och svor så hunden blev rädd.

Men förutom det är det stabilt..Eller ja.. som vanligt.

Hur är det för er andra som brukar läsa och skriva här, har någonting ovanligt hänt er? Några framsteg?

Jag har inte dött än...

Däremot så har jag inte så mycket nytt att tillföra. Mestadels beror det på att jag helt enkelt beslutat mig för att försöka strunta i allt det här tråkiga och istället koncentrera mig på jobb, njuta av december månaden och allt julmysigt som ramar in hela denna sista period av året, börja träna och jobba på att komma tillbaka till den där självständiga tjejen som var den som min sambo föll pladask för.

Jag har fått några frågor tidigare, om varför jag lägger så stor vikt på helgerna och hoppas så mycket på dem. Jo, det kan jag tala om igen (om jag inte redan gjort det). Det är så att redan i början av vårat förhållande, sa min sambo att han funkar bäst på morgonen, han är som mest sugen när man nyss vaknat och när natten "rensat" hjärnan på övriga tankar/funderingar/grubblerier. Som att batterierna laddats om över natten och att det inte finns några distraktioner som skulle kunna störa. Det är därför också nästan alltid på morgonen det har "hettat till" för oss. Även om jag mer än gärna helst fått den perfekta avslutningen på dagen genom skönt sex när vi går och lägger oss för kvällen. Och i och med att jag alltid är den som måste kliva upp ur sängen först på morgonen, då jag ska sitta i bilen i dryga timmen till jobbet, skulle det inte inträffa att någonting händer under arbetsveckorna. DÄRFÖR är det helgerna jag ber och sätter mitt hopp till.

Innan jag träffade min sambo, hade jag blivit lämnad av min ungdomskärlek (som jag i min tur lämnat MIN förra sambo för ett år tidigare) som fick mig att flytta hundra mil från min hemstad, som sa att vi skulle bygga våra liv här, som fick mig att säga upp mig från mitt förra jobb och lämna alla mina vänner, som bedyrade att han ville leva resten av sitt liv med mig. Om det inte varit så att jag pushade honom att söka hjälp för alla demoner han burit på sedan han var liten (då båda hans föräldrar dog i cancer). Alla i hans närhet har alltid behandlat honom som "han det är så synd om" pga vad han upplevt. Och han har därför inte behövt ta så mycket ansvar för sitt liv, bara kunnat göra precis vad han vill. Med mig slutade den banan-glidningen. Plötsligt var han redo att bli vuxen, påstod han. Jag visste vad jag gav mig in i, men tyckte att det var värt det. När jag på allvar manade honom att ta hjälp, blev det för mycket och han backade ur. Kvar stod jag, precis i den veva jag skulle flytta. Jag gjorde det ändå, eftersom jag ansåg att jag inte längre hade någon framtid på den platsen. Jag hade ingen riktig aptit på över ett halvår. Gick ner 10 kg på bara 2 månader, som jag hade väldigt svårt för att återfå sedan. Detta var hösten 2008.

När jag mådde som sämst, intalade jag mig själv, att inom ett år, ett fjuttigt år, kommer allting ha vänt. Jag kommer vara glad och lycklig igen och jag kommer befinna mig på en plats i livet som är härligare än någonsin tidigare.

Ett halvår senare har jag träffat min nuvarade sambo och känner total lycka. Glad för att jag orkade tänka som jag gjorde tidigare och att jag hade rätt.

Just nu försöker jag tänka på samma sätt - det har funkat flera gånger tidigare för mig, så jag är övertygad om att det blir så även denna gång.

Jag tänker mig att inom ett år från idag, kommer jag vara lycklig, precis som förr. Jag kommer att kunna se tillbaka med häpnad över den här tiden som varit. Tiden hela detta år kan jag lägga bakom mig. Min övertygelse är i första hand att jag och min sambo kommer förbi den här alltför höga tröskeln och möter varann halvvägs och får vårt icket existerande samliv att fungera till bådas förnöjsamhet. Skulle det mot förmodan inte bli så, så lever jag lyckligt ändå, på egen hand.

Inom ett år, alltså. Det är en trettiondel av hela mitt liv såhär långt. En piss i rymden. Den som lever får se...

Jag har länge känt en saknad av att öppna mig för någon vän..

Berätta det där som jag inte vill att någon skall veta...

Igår träffade jag min vän på stan efter jobbet. Som jag kanske nämt tidigare ses vi inte ofta, då jag alltid känner mig så trött efter dagens slut och skall sitta och köra i mer än en timma innan jag är hemma. Vädret till trots hade vi bestämt att ses igår och jag ville verkligen att det skulle bli av. Under dagen hade tanken mognat och jag hade bestämt mig för att hon skulle få veta hur det egentligen står till. Varje gång jag pratar med tjejkompisarna på telefon, och frågan ställs ”Hur är det annars då?” och med ”annars” menas förstås kärleken generellt, har jag kännt mig som värsta lögnaren, bedragaren som ljugit dem rätt upp i ansiktet med mitt ”Jomen det är bara bra, som vanligt ungefär” och sedan lyckats prata bort ämnet. Om de bara visste!

Jag har alltid varit väldigt öppen mot mina kompisar, de har vetat allt som finns att veta, på detaljnivå. Dem är ju likadana och det är underbart att få dela detta med dem.. Fast jag gör ju inte så längre. Jag har aldrig någonsin upplevt ett sånt här problem med någon av mina tidigare killar, och jag vill verkligen inte berätta av rädsla för att någon ska säga ”lämna honom” eller att den här misslyckade känslan skall förstärkas ytterligare.

Men så igår, strosade vi omkring i affärer och jag skulle köpa lite julklappar till min brorsdotter. Jag kommenterade hur fina barnkläder det finns och att man önskar att man hade någon närmare till hands som man fick skämma bort med alla dessa häftiga kläder. Min vän sa då att jag fick väl se till att skaffa några själv då så är ju problemet löst (med glimten i ögat). Mitt svar blev automatiskt ”om det någonsin inträffar ja..” såg att hon utforskade mig med blicken så jag tillade ”det är en lång historia, jag tar den när vi äter”. Hon hade också saker att berätta.

När vi sedan satte oss och käkade på ett mysigt hak, tog hon upp tråden igen och jag började berätta. Jag hade väl pratat en mening ungefär, när hon säger ”fy vad obehagligt, jag har det precis som du”.

Hon har heller inte velat prata med någon om detta. Så där sitter vi och som i en stafett avlöser vi meningarna mellan varann. Hon träffade sin nuvarande kille i våras, efter att ha varit singel i ett par år. Allt var underbart i början och sedan började problemen dyka upp. De vill båda hitta tillbaka till så som det var förut och har planerat en helg för bara mys. Möjligen på annan ort. Liksom jag, kände hon sig oattraktiv, okvinnlig, ofin, otillräcklig. Men inte heller hon är redo att strunta i allt och gå vidare, för allt det där ”andra” finns ju redan där, även för henne.

Det var såå skööönt att få berätta för henne, även om jag absolut inte önskar att hon befann sig i samma situation, var det befriande att få en så fullkomlig förståelse från någon som vet vad man pratar om. Någon som känner precis samma saker och som kan sätta sig in i alla mina tankar och funderingar. Någon som inte säger ”men vännen du är ju värd någon bättre än honom”. Någon som man känner. Som vet hur jag fungerar och hur jag är, på riktigt.

I övrigt har ingenting nytt hänt. I början av veckan hade min sambo köpt med sig ett nytt spel till PS3. Ett rallyspel som han hoppades att jag också skulle gilla. Jag har verkligen saknat någonting att göra tillsammans med honom om kvällarna, förutom att se på tv och pissa hunden. Förra vintern hade vi dille på Tiger Woods golfspel. Jag var i början väldigt skeptisk, då jag tyckte att terminologin, reglerna och spelet i sig var rena grekiskan. Men under tidens gång, blev jag skitbra på allt det. Så bra att jag drog ifrån min sambo, och han tappade suget att spela mot mig, för att jag var FÖR bra :)

Så testade jag det här nya spelet.. och faasen vad häftigt det var! Vi har en sån där ratt och gaspedal som man kopplar in och det var som att köra på riktigt. Vid vår bioduk i filmrummet satt vi ett par timmar och spelade och verklighetskänslan var så cool. Min sambo frågade om jag tyckte att det var kul och när jag då svarade att jaaa det var det så blev han superglad. Då såg han på mig med en sån där blick som han ger mig, då vi delar någonting. En upplevelse eller ett ögonblick. Som att vi där och då kom varann lite lite närmare. En sån liten löjlig sak, kändes såå skönt. Jag har saknat såna blickar och sån kemi mellan oss.....

Igår kväll hann jag inte med mycket, efter min vän träff på stan, så när jag kom hem varvade jag ner en stund och sedan var det sängen som hägrade. Kunde ändå inte somna. Sambon kom och lade sig efter en stund med spelet och låg och smekte min kropp med sina härliga händer. Igen, sa han att jag har världens härligaste kropp och kort därpå snarkade han. Snarkandet höll mig vaken större delen av natten, men någonstans hittade jag ändå orken med tanke på att det var fredag idag. Innan han somnade frågade han om jag var trött, vilket bara var förnamnet egentligen. Han försökte väl peppa mig lite genom att säga att jag nu bara hade några timmars jobb framför mig under fredagen och sedan fick jag vila upp mig i helgen.

Vi får väl se vad detta veckoslut har att erbjuda, förutom advents utsmyckning av mitt vackra hem.. och kanske några droppar glögg.

Hoppas ni som läser får en bra helg fylld av mys!

En liten rosa elefant smög sig äntligen fram från sitt gömställe igår...

Nu har jag gjort det....

Vi kan egentligen strunta i allt annat ”vanligt” som min gårdagskväll bestod i och hoppa fram till natten...

Jag gick och lade mig senare än jag tänkt igår, sambon kom lite efter. I vanlig ordning ligger vi och tittar på lite tv, mest för att han kan somna bättre då – för min del kunde det kvitta. Han är ömsint och stryker med sin sköna hand över hela min kropp och ger mig kyssar som jag skulle kunna dö för.

Trött som få, somnar jag till en stund, men vaknar av att det känns tomt i rummet. Han har tassat ned till köket och tagit någon nattmacka, sedan kommer han upp igen och går direkt till vårt gästrum dit hunden gått och lagt sig. Då är klockan strax före två. Jag går upp och dricker vatten och frågar varför han inte kan sova. Det visste han inte, men han skulle vara vaken en stund, för han hade tagit en snus, kommer strax. Natten innan hade vi inte heller sovit bra, så eftermiddagen denna måndag hade han sovit en stund – för att inte ”vara så tråkig” på kvällen. När han kom och lade sig igen, var han ännu inte redo att somna men tyckte att jag skulle försöka sova nu, som skulle upp klockan sex för att hinna till ett viktigt möte på jobbet. En liten stund låg jag och stirrade i taket, sedan tar jag tjuren vid hornen och ställer frågan  som jag är så rädd för att få svar på.....

Jag frågar honom på vilket sätt jag var annorlunda förra sommaren, mot för ett år sedan? (dvs november 2009 då vårt samliv började dala redan efter bara ett par månader tillsammans)

Vad menar du? Svarade han

Ja, vad är det jag är eller gör annorlunda nu och hela vägen sedan ett år tillbaka, som jag inte var eller gjorde förra sommaren? Jag försöker bara förstå vad det är jag kan göra så du vill ha mig igen?

Lång paus...Djupt andetag...Sedan kommer det....Hans svar...

”Det är inget sexuellt problem...Du är så super fin, otroligt vacker och sexig, så den biten finns redan.  Men det här är ingenting jag kan styra själv. Vi klickar inte den sista biten..Jag vill kunna prata med dig om allt, om det här, men det sista jag vill är att göra dig ledsen och du gråter alltid när vi pratar om det här, även om jag skulle vilja prata om det oftare så väljer jag att inte göra det just på grund av det. Det är för känsligt. ”

”Passa på nu då, för jag gråter inte (än)” försökte jag

”Det finns ingen passion hos dig, du brinner inte för någonting, du tycker allt är bra eller lagom, spelar ingen roll om det är varmt, kallt eller ljummet  (förutom när du kör bil då du kan hetta till) och det är absolut inget fel i det,  men du måste väl tycka saker? Det känns som att det är jag som bestämmer och tycker allt själv och så vill jag inte ha det” fortsatte han

Jag kände att tårarna började bränna under ögonlocken, men gjorde mitt bästa för att pressa undan dem, så att jag skulle kunna fortsätta ”prata”. Att höra att jag inte brinner för någonting kändes som ett slag i magen, att det inte finns någon passion likaså. Jag har alltid tidigare fått höra hur passionerad som människa jag är. Till honom sa jag att jag tycker det är synd att han inte har märkt hur jag visst försöker komma med förslag och hur jag visst tycker saker om sånt som jag bryr mig om. Nää, jag kanske inte bryr mig om det är två eller tre skedar oboy i mjölken, och nää jag kanske struntar i om jag ena gången får ketchup på hamburgaren men den andra inte.

”Jag måste läsa din blogg för att veta vad du tänker och tycker – för DÄR finns det ju, men jag önskar att du kunde säga och tycka sånt till mig också” säger han sedan. Jag har alltså en annan ”offentlig” blogg, där jag inte skriver under pseudonym, som mina vänner och min familj kan läsa om mitt liv. Det perfekta livet. Inga fläckar på solen där inte.

Jag frågade honom om ett exempel, för enligt min uppfattning så är där inga nyheter, utan sånt som jag oftast pratat med honom om, eller som jag ”tyckt”. Sedan förklarade jag också att ett inlägg går att redigera, att det inte bara tar en minut för mig att skriva, utan jag formulerar mig noga, ändrar, lägger till, ända tills jag är nöjd. Det funkar inte så när man pratar. Och inspirationen till inlägget kan komma på en sekund – ska jag då hitta honom först och deklarera min just påkomna tanke, innan jag skriver ner den?

Han svarade att då hade väl han inte uppfattad dem sakerna. Men han tyckte ändå att jag skulle kunna stärka mitt tyckande. Sedan sa han också ”gumman, du ska inte ändra på någonting, att vi ska klicka måste ju båda hjälpa till med, vi måste hitta en balans som vi inte har idag och mötas på halva vägen var” Efter några sekunders betänktetid kom jag fram till och sa till honom att jag inte fick ihop logiken. Hur kan jag INTE vara den som ska ändra på något, hur kan det INTE vara fel på mig, när det är HAN som tycker att det fattas en viktig del innan han ens är i närheten av att närma sig mig sexuellt???! Sedan frågade jag också honom hur det här mötas halvvägs exakt skulle gå till, jag behöver någon form av handledning, eftersom allt jag gjort hittills också varit fel.

Den frågan tyckte han var besvärlig, svår och det kunde man ju inte bara klä i ord. Det skulle komma naturligt. ... Jag svarade ”SÅ svårt kan det väl inte vara, om vi älskar varann och vill samma saker?! Om du fortfarande vill förstås...” Han sa att han älskar mig och att han vill att allt ska funka.

”Jag känner mig inte rolig och inte sexig” säger han också ”De två saker jag är som mest förknippad med, det finns inte. Humor är jätteviktigt för mig, vi skrattar inte åt samma skämt. Jag vill kunna se en sak och få ögonkontakt med dig och så skrattar vi tillsammans för vi vet outtalat vad den andra menar.. DEN typen av närhet vill jag ha...”

Och enligt mig då, så anser jag att vi visst skrattar tillsammans. Inte varenda grej, men vi skrattar tillsammans. Och självklart är humor jätteviktigt. Visst, han har en speciell humor och nää jag garvar inte ihjäl mig varje gång, men det är inte så att han ensam drar på skrattmusklerna heller, som han fick det att låta. Jag förstår inte hur vi kan ha så olika uppfattningar om hur det är....?

Jag orkar inte mer... Det här gav mig ingenting av värde, jag blev bara ännu mer ledsen, sorgsen och fick väl veta att jag egentligen är totalt bortom allt hopp (min egen slutsats). Hur ska jag kunna ändra på den jag är? Den personen han först blev kär i? Vi kom inte längre än så. Jag blev inget klokare. Det här var samma som sagts förut och jag vet fortfarande inte hur JAG ska få vänt skeppet. Jag vet inte hur vi går halva vägen var. Tydligen inte han heller...

Efter knappt två timmars sömn, var det dags att kliva upp imorse och bege sig till viktiga mötet. Hela vägen i bilen till jobbet, rann tårarna och jag fick anstränga mig för att se presentabel ut när gästerna anlände till kontoret.

Jag ser förjävlig ut, svullna ögon och gråten är nära hela tiden. Förtvivlad. Ledsen. Arg. Fast mest sorgsen.

Ett är då säkert – finns inga preparat eller mediciner i världen som kan hjälpa oss. Jag känner mig hemsk, som nästan önskar att det hade varit ett sånt problem vi hade istället. Men att ha en fysiskt fungerande man i sitt liv, som hävdar att du är världens vackraste, sexigaste kvinna, som han älskar över allt annat, men sedan inte kan styra sin lust längre än så... Det känns som ett outhärdligt straff.

Hur kan han då älska mig? Om jag inte tillför de viktigaste bitarna för honom?

Hur skulle jag kunna lämna den man som vänt upp och ner på min värld, som har ALLT jag vill att MIN livskamrat ska ha, alla de där viktiga egenskaperna och egenheterna  som jag inte funnit tidigare?

Jag är totalt nedbruten...vi får se hur den här dagen slutar...

Varje gång antydningarna kommer eller frågorna ställs gör det ont i mig...

Jag har min egna familj långt ifrån där jag bor. Jag har långt hem till mamma.

Därför är det extra skönt att ha en utökad familj i form av min sambos mamma, pappa, bror och dennes familj - som jag blev välkomnad i med öppen famn, redan första stunden jag träffade dem. Vi umgås mycket med dem, äter ofta middagar ihop och åker på utflykter tillsammans. If they only knew....

Redan under vår första månad, började min svärmor säga meningar som "när ni gifter er" eller "när ni har små fotavtryck på gården" och det dröjde inte länge förrän hon till och med frågade NÄR vi skulle gå till prästen.

Just då, var det enbart smickrande, eftersom vi inte varit ett par så länge och det inte fanns ett orosmoln på himlen. Allt var underbart och jag var lyckligast i världen.

Men så uppstod vårt problem i samlivet och istället för att ta sig framåt i relationen var det som att allting slängdes bakåt.. Min gulliga svärmor har inte en aning.. Hon kommer rätt ofta med antydningar som "när ni får smått så, bla bla bla" eller "när ska ni gifta er då?". Jag har börjat bli mer och mer ledsen över detta, men kan samtidigt inte visa det - eftersom det här inte får avslöjas. Min sambo skulle dö då. Jag skulle vilja skrika ut "Din son vill inte ha mig, han tänder inte på mig, så några barnbarn kommer ni inte få och gifta oss lär vi heller inte göra!!" Men jag håller minen och byter samtalsämne istället.

Jag VILL ha barn. Det har jag velat sedan jag var 20. Men jag skulle aldrig skaffa barn bara för att. Jag vill ha barn med en man som kan ge mig all kärlek och styrka i världen, som älskar hela mig och vill samma sak som jag. Min sambo är rätt på så många sätt - men jag saknar den fulla vetskapen som man bara kan få när man klaffar på alla plan. Innan vi haft en period utan avbrott, där jag känner mig åtrådd och att han verkligen vill ha hela mig,  är alla de där stegen framåt i vår relation så väldigt avlägsna... och det smärtar mig enormt.

Det börjar nästan bli ironiskt....

Jag är mitt i ”kärringveckan” så just dessa dagar har jag inga ouppnåeliga förhoppningar. Däremot så är jag kanske extra bräcklig under den här tiden, extra känslig, extra allt. Som om det inte skulle räcka att jag är det annars. Innan jag åkte från jobbet igår, ringde jag som vanligt hem och sa att jag var på väg. Sambon brukar oftast svara med något gulligt, men nu var det rätt trist ton. Det visade sig att han somnat och att jag då väckte honom. Fine. Mina överjävliga hormoner intalade mig att jag nu när jag kom hem, skulle strunta i allt vad omständigheter är och bara säga att när vi kommer hem från svärfolket (svärmor fyllde år och vi skulle dit och fira henne och äta middag) vill jag prata. Om oss, om vår situation. Vi måste göra det.

Vi skulle åka till födelsedags ”barnet” direkt jag kom hem. Väl hemma satt mitt hjärta och redigerade ett egenhändigt gjort presentkort som vi skulle ge i present. När han var klar, reste han sig upp och sa plötsligt ”Jag måste ta tag i mitt liv, på riktigt, så jag börjar må bra igen. Jag är less på att må dåligt och vara så här fysiskt trött hela tiden. Jag vill må bra igen.” Lite oförberedd detta frågade jag hur han då tänkte att han skulle ta tag i saken och vad han tänkte göra. Han visste inte riktigt, men något måste han hitta på. ”Det går inte bara att sitta still, jag förfaller och jag märker att jag inte orkar lika mycket som förut” sa han. Jag föreslog någon form av träning, men tänkte att han aldrig nappar på det, eftersom jag försökt så många gånger innan.

Döm av min förvåning när han instämmer ”Jaa. Kanske badminton eller nåt?” föreslog han. Jag passade på att smida medan järnet var varmt och sa att jag tycker att vi MÅSTE träna på något sätt. Vi har en lång vinter framför oss, och löpträning är inte ett alternativ utomhus längre, åtminstone. Det finns bara positiva följder av det, sa jag. Vi kommer bli piggare, få bättre sömn, mer ork och bli lite gladare. Plus att forma kroppen inte är helt dumt. Det höll han med om. Nu vet jag inte om badminton är mitt första hands val, men om det är vad som krävs för att få med honom på lite aktivitet som innefattar att svettas och röra på sig, då kör vi på det. Jag föreslog också gymträning som alternativ och han sa inte emot (!!!!).

När vi så småningom lade oss för kvällen, frågade jag om det var någonting jag kunde göra för att han skulle må bra ”Gör bara som du alltid gör, var som du är – så där fin och omtänksam” var hans svar.

Innan han somnade, sa jag att vi måste bestämma ett datum, en exakt tidpunkt att rätta oss efter om vi ska komma igång med träning av något slag. Annars kommer det bara vara ännu en sån sak som vi säger att vi ska göra å så rinner det ut i sanden. Det är ju just att komma igång som är det svåra, när man väl bara hurtat två eller tre gånger så går det ju såååå mycket lättare!

Kort därpå snarkade han och jag låg klarvaken. Jag tänkte i vanlig ordning på hur nästan ironiskt det börjat bli – jag tänker bestämt säga eller göra något när jag kommer hem, det SKA bara bli av, å sen dyker något annat upp som ska ha fokus. Är det normalt? Ikväll är det min tur. Nu har jag så många dörröppningar så jag vet knappt vilken tröskel jag ska kliva över. Sitter han vid datorn och spelar sitt kära spel, så kommer jag avbryta det. Sitter vi och ser något på tv, så får vi avbryta det.

Jag saknar att höra honom säga det han sa så ofta och mycket förra sommaren och hösten. Jag saknar orden ”Jag vill leva mitt liv med dig, jag vill dela allting med dig, jag vill ha en liten familj med dig, du är mitt livs kärlek”. Jag behöver veta att dessa framtidsplaner fortfarande är aktuella för honom. Och kanske kanske att jag till och med sätter en tidsstämpel på när mitt bäst-före-datum går ut, dvs ger honom ett perspektiv på hur länge till jag går med på att inte känna mig hel. Talar om för honom att jag vill känna mig som hans lilla fina tjej igen och inte bara en rumskompis som delar allt det ekonomiska med honom. Jag ska få fram att det inte är min avsikt att pressa honom, men att det är min avsikt att få en förändring. Om den förändringen sedan inte kommer inom rimlig tid, så kommer jag faktiskt inte att kunna stanna kvar. Så är det bara.

Jag önskar att jag kunde trolla...

Helgen startade ganska bra. Slutade redan halv fyra på fredag för att sedan åka och hämta upp min bil som varit inne på första servicen. Därefter var jag bjuden på middag hos svärfolket, där jag stannade i ett par timmar. Sambon skulle på någon kick-off grej med jobbet (igen) så jag passade på att vara lite social med min extra familj. Just innan åtta åker jag därifrån och ringer mitt hjärta, som då visar sig ha kommit hem redan – och jag som räknade med att han skulle bli sen. En trevlig överraskning. Vi kikade på Idol och när det sedan var läggdags sa min sambo att jag skulle ligga kvar i sängen imorgon bitti, för jag skulle inte behöva kliva upp och gå ut med hunden även på helgdagsmorgnarna – den uppgiften ägde han tyckte han själv. Glad över omtanken tänkte jag att det kanske går att somna gott denna natt. Vi låg och tittade på någon film på tv:n i sovrummet, när min sambo lade sitt huvud på min mage och sa ”Vad jag önskar att jag fick vakna upp imorgon bitti och ha fått tillbaka min sexlust” .. Dessa rakt-på-sak orden gjorde mig stum i flera sekunder, innan jag svarade ”Jag önskar också det...” Helt oberedd på hans yttring. Och jag blev helt mållös. Jag sa ingenting mer än så. ”Jag önskar också det...” Och det där med att somna gott, blev istället att jag låg och stirrade i taket och funderade vidare, grävde ner mig i mitt oroliga inre medan jag lyssnade på min sambos allt tyngre och tröttare andetag – tills han somnade, och jag låg vaken kvar.

Lördagen bjöd på en väldigt vacker höstdag, med lite lagom kylig luft och strålande sol. Frukost på sängen serverades av Herr Omtänksam och vi bestämde oss för att åka ut till en av favoritställena för att promenera med hunden. Efter utflykten tog vi oss en sväng förbi svärfolket och hälsade på sambons bror med familj som alltid kommer till vår stad över helgerna. När vi var hemma igen, tände jag en brasa i kaminen och började planera middagen. Kvällen kom och gick. Jag förstår inte varför jag känner mig så fysiskt trött hela tiden. Kanske är det egentligen psykist trötthet jag känner av, men det speglar av sig och känns som att det är kroppsligt?

Sambon somnade före mig som vanligt och när vi vaknade till igår morse, blev det lite av en chock igen. Klockan var halv elva och ingen av oss hade vaknat till för att ta ut hunden. Så blev det panik återigen, fort på med kläderna (han fick ta ut henne), fort ut med hunden . Och medan han är ute med fyrbentingen, känner jag hur tungt det blir över bröstkorgen. Och guess what? Där ligger jag och gråter som den stackars lilla tjej som tycker att hennes liv är så orättvist, som inte förstår varför det ska vara så svårt att vilja ha henne, eller varför hon inte räcker till, eller varför hon övertalade sin pojkvän att skaffa hund (fast hon gjorde det mest för hans skull eftersom han så länge drömt om just den rasen) när det ofta känns som att det blir ett hinder för dem båda då hon lägger så stort hopp till morgonstunden i sängen (och sedan får hon dåligt samvete för att hon tänker så och gråter lite till), som lite grann i taget hatar sig själv lite mer för att hon är så misslyckad.

Dörren slår igen och sambo och hund är tillbaka. Jag skyndar mig att torka bort tårarna med täcket och vet att om några få minuter kommer han tillbaka och lägger sig igen. När han gör det, tar det inte lång stund innan han frågar hur jag mår. ”Som jag brukar” svarar jag. Det går en liten stund till och han undrar om jag gråtit. ”Jo, det har jag”. Jag hör hans suck och han säger ”Vi kan inte ha det såhär längre” och jag blir livrädd. Panikslagen. Och Gardell har helt lämnat mig åt mitt öde. Hans filosofi överger mig och jag blir tvärlåst och får inte fram ett enda ljud. Inte en enda bokstav eller stavelse. Tiden går och så är det dags att stiga upp. Ingenting mer sägs om detta. På hela dagen. Jag vet att det var jag som skulle tagit upp bollen och fortsatt jonglera med den för att sedan slänga den i famnen på min sambo – men jag KUNDE bara inte! Totalt tvärstopp!

Idag har jag svår ångest över det. Jag klandrar mig själv så inni hel***** för det. Om jag kunde vrida tillbaka klockan så hade jag gjort det. Men ännu mer, om jag hade kunnat trolla så hade jag gjort det också. Viftat med någon magisk trollstav så jag hade sagt de rätta orden och placerat den där förbaskade rosa lilla elefanten mitt i rummet, upplyst av den starkaste av strålkastare – så den hade kunnat försvinna för gott, eller åtminstone funnits kvar tills vi hade tagit hand om vårat problem och dissekerat det till atomer. Jag vet att min sambo lider sååå mycket när han ser hur dåligt jag mår, och jag vet också att han skulle kunna avsluta vårat förhållande pga av det. ”För min skull”. Han vet att jag inte klarar av att bryta upp och att jag inte vill det. Jag kan inte hindra honom från det, om han skulle vilja. Men jag önskar att han inte avslutar oss för någon annan orsak än att han inte älskar mig längre. Det är den enda anledningen jag (motvilligt) skulle kunna acceptera.

Jag är i grunden en ”fixare”. Jag fixar saker. Jag löser problem. Jag hittar svaren på frågor. Det här är det enda som jag går bet på och det håller på att äta upp mig inifrån. Jag vill lösa det här också. Jag vill fixa det. Men jag klarar inte av att göra det på egen hand. Inte den här gången.

Ett mentalt genombrott är nära nu – åtminstone för mig....

Sedan sist har jag mest försökt anamma det här nya löftet till mig själv – att verkligen inte spara på  saker som jag reagerar på, utan släppa ut dem i ”friheten” på en gång. Först tänkte jag att jag nog kommer chocka min sambo med detta nya beteende, han kanske skulle tycka att jag blivit galen?

Det är en stor sak för mig, som alltid – så länge jag kan minnas – har bearbetat och vänt på allting inombords, funderat och tänkt om jag kanske överreagerar eller jämfört mig med andra och grunnat på hur hon eller han hade gjort i mitt ställe. Det tänker jag i fortsättningen inte återgå till. Jag ska strunta i hur omvärlden gör – varför skulle inte jag tillgodo se vad jag behöver, vill eller tycker?

Mitt största bekymmer är att jag är så förbannat känslig! Så fort en jobbig situation uppstår, har jag svårt att hitta dem där rätta orden och gråten kommer alltid ikapp mig. Vilket resulterar i ett halvdant ”samtal” eftersom min röst kvävs när jag både försöker andas och trycka tillbaka gråten samtidigt som jag ska prata. Tack och lov så har jag en sambo som är på precis rätt sätt för att ”hantera” mig i sådana lägen. Han är mjuk och öm och världens bästa på att trösta.

Så var också fallet igår kväll... Jag jobbade över en timme igår och kom hem runt 19-tiden. Det hade jag förvarnat om – så ingen överraskning där. Vi skulle se världens töntigaste bönder söker fru (allvarligt! Har alltid sett den serien, men var det där verkligen det bästa Tv4 kunde hitta??!), och eftersom vi båda haft en värdelös natt innan (tror jag sov 4 timmar, stötvis) var vi båda trötta. Jag avrundade kvart över tio och gick och lade mig. Min sambo gjorde samma sak 20 minuter senare när han vart ute med hunden en sista gång. Vi tycker båda två att den stunden på dygnet är den härligaste, när vi får lägga oss nära nära varann.

Då kommer min sambo på att han bara ska dubbelkolla sin agenda för morgondagen, då han och kollegorna skulle ha ett affärsledningsmöte, till vilket han förberett en analys och rapport. Han upptäcker att han missat en punkt, hämtar datorn och börjar knåpa med det i sängen.  Jag tänkte inte att det skulle ta så lång tid, men han stängde ner datorn tio i ett. TIO I ETT!

När han pysslat med det där i en timme, frågade jag om han inte kunnat göra det på morgonen istället – det kunde han inte, för han hade massor av annat att göra också.

Jag kände mig rätt så irriterad, arg och besviken. Natten/kvällen innan, låg han och pillade med sin telefon och laddade hem applikationer hur länge som helst. Hursomhelst, han undrade om han störde och om jag tyckte att han skulle gå till ett annat rum och jobba klart. Nej, svarade jag, det var inte därför jag frågade – jag tycker bara det är så trist när du måste göra det där nu. ”Jag tycker också det är trist, men jag fick inte agendan för mötet förrän i eftermiddag. Det är ju inte bara du som har mycket på jobbet ibland” svarar han.

När han sedan äntligen är färdig, en bra bit efter midnatt, ligger jag och kokar. Jag är så jäkla irriterad. Och ledsen. På mig själv. Min sambo märker av att det är någonting (som vanligt) och frågar om han gjort mig ledsen igen. Vilket mysterium, jag som trodde att mina tysta tårar inte märktes av. Till skillnad från annars, då jag lika gärna kunnat säga ”nää.” och inget mer, tänkte jag på Jonas Gardell och sa som det var. ”Jag är irriterad på mig själv...för att jag inte är lika släng i käften som du, för att jag aldrig kan få ur mig exakt vad jag menar eller vill, som du är så bra på. För att jag alltid kommer på i efterhand vad jag skulle sagt från början som låtit bättre” Min sambo frågade om jag tyckte det var orättvist. ”Det är klart jag tycker, det är inget kul. Kommer du ihåg den där gången när jag för första gången skulle jobba med bokslutet själv, och du ringde mig på jobbet åtta på kvällen och var förbannad och tyckte att jag planerat dåligt som var tvungen att jobba så sent? Det HÄR är dålig planering för mig. Har du någon gång sett mig jobba efter vi har gått och lagt oss?” Jo, han kom ihåg att han sagt och gjort så, men han visste inte vad det innebar med bokslut och jag hade jobbat sent flera dagar på rad och inte sovit något om nätterna så han var orolig för mig, men NU visste han. Han hade heller ingen lust att jobba när vi gått och lagt oss, det är ju det bästa han vet, hade han vetat att han behövt göra något mer, så hade han skippat töntiga bönderna och gjort det då istället. Kvällarna när vi har tid för varann efter jobbet är det viktigaste för honom. Han sa också ”tror du verkligen att jag någonsin skulle vilja trycka ner dig?”.. Nää det tror jag väl inte.. Eller, det VET jag väl egentligen. Så där ja. Då vart man avväpnad igen. Det kändes så obeskrivligt skönt att få det ur systemet.

Ikväll ska jag fortsätta min övning och berätta om mitt Gardell påhitt och sedan fråga rakt ut om han tror att han någonsin kommer vilja ha mig igen.

Jag är beredd...