Ett mentalt genombrott är nära nu – åtminstone för mig....
Sedan sist har jag mest försökt anamma det här nya löftet till mig själv – att verkligen inte spara på saker som jag reagerar på, utan släppa ut dem i ”friheten” på en gång. Först tänkte jag att jag nog kommer chocka min sambo med detta nya beteende, han kanske skulle tycka att jag blivit galen?
Det är en stor sak för mig, som alltid – så länge jag kan minnas – har bearbetat och vänt på allting inombords, funderat och tänkt om jag kanske överreagerar eller jämfört mig med andra och grunnat på hur hon eller han hade gjort i mitt ställe. Det tänker jag i fortsättningen inte återgå till. Jag ska strunta i hur omvärlden gör – varför skulle inte jag tillgodo se vad jag behöver, vill eller tycker?
Mitt största bekymmer är att jag är så förbannat känslig! Så fort en jobbig situation uppstår, har jag svårt att hitta dem där rätta orden och gråten kommer alltid ikapp mig. Vilket resulterar i ett halvdant ”samtal” eftersom min röst kvävs när jag både försöker andas och trycka tillbaka gråten samtidigt som jag ska prata. Tack och lov så har jag en sambo som är på precis rätt sätt för att ”hantera” mig i sådana lägen. Han är mjuk och öm och världens bästa på att trösta.
Så var också fallet igår kväll... Jag jobbade över en timme igår och kom hem runt 19-tiden. Det hade jag förvarnat om – så ingen överraskning där. Vi skulle se världens töntigaste bönder söker fru (allvarligt! Har alltid sett den serien, men var det där verkligen det bästa Tv4 kunde hitta??!), och eftersom vi båda haft en värdelös natt innan (tror jag sov 4 timmar, stötvis) var vi båda trötta. Jag avrundade kvart över tio och gick och lade mig. Min sambo gjorde samma sak 20 minuter senare när han vart ute med hunden en sista gång. Vi tycker båda två att den stunden på dygnet är den härligaste, när vi får lägga oss nära nära varann.
Då kommer min sambo på att han bara ska dubbelkolla sin agenda för morgondagen, då han och kollegorna skulle ha ett affärsledningsmöte, till vilket han förberett en analys och rapport. Han upptäcker att han missat en punkt, hämtar datorn och börjar knåpa med det i sängen. Jag tänkte inte att det skulle ta så lång tid, men han stängde ner datorn tio i ett. TIO I ETT!
När han pysslat med det där i en timme, frågade jag om han inte kunnat göra det på morgonen istället – det kunde han inte, för han hade massor av annat att göra också.
Jag kände mig rätt så irriterad, arg och besviken. Natten/kvällen innan, låg han och pillade med sin telefon och laddade hem applikationer hur länge som helst. Hursomhelst, han undrade om han störde och om jag tyckte att han skulle gå till ett annat rum och jobba klart. Nej, svarade jag, det var inte därför jag frågade – jag tycker bara det är så trist när du måste göra det där nu. ”Jag tycker också det är trist, men jag fick inte agendan för mötet förrän i eftermiddag. Det är ju inte bara du som har mycket på jobbet ibland” svarar han.
När han sedan äntligen är färdig, en bra bit efter midnatt, ligger jag och kokar. Jag är så jäkla irriterad. Och ledsen. På mig själv. Min sambo märker av att det är någonting (som vanligt) och frågar om han gjort mig ledsen igen. Vilket mysterium, jag som trodde att mina tysta tårar inte märktes av. Till skillnad från annars, då jag lika gärna kunnat säga ”nää.” och inget mer, tänkte jag på Jonas Gardell och sa som det var. ”Jag är irriterad på mig själv...för att jag inte är lika släng i käften som du, för att jag aldrig kan få ur mig exakt vad jag menar eller vill, som du är så bra på. För att jag alltid kommer på i efterhand vad jag skulle sagt från början som låtit bättre” Min sambo frågade om jag tyckte det var orättvist. ”Det är klart jag tycker, det är inget kul. Kommer du ihåg den där gången när jag för första gången skulle jobba med bokslutet själv, och du ringde mig på jobbet åtta på kvällen och var förbannad och tyckte att jag planerat dåligt som var tvungen att jobba så sent? Det HÄR är dålig planering för mig. Har du någon gång sett mig jobba efter vi har gått och lagt oss?” Jo, han kom ihåg att han sagt och gjort så, men han visste inte vad det innebar med bokslut och jag hade jobbat sent flera dagar på rad och inte sovit något om nätterna så han var orolig för mig, men NU visste han. Han hade heller ingen lust att jobba när vi gått och lagt oss, det är ju det bästa han vet, hade han vetat att han behövt göra något mer, så hade han skippat töntiga bönderna och gjort det då istället. Kvällarna när vi har tid för varann efter jobbet är det viktigaste för honom. Han sa också ”tror du verkligen att jag någonsin skulle vilja trycka ner dig?”.. Nää det tror jag väl inte.. Eller, det VET jag väl egentligen. Så där ja. Då vart man avväpnad igen. Det kändes så obeskrivligt skönt att få det ur systemet.
Ikväll ska jag fortsätta min övning och berätta om mitt Gardell påhitt och sedan fråga rakt ut om han tror att han någonsin kommer vilja ha mig igen.
Jag är beredd...
My
5 november 2010 19:05
Hej igen, jag råkade skicka iväg min kommentar efter bara ett hej :) sorry det kommer ju mer! Jag blev lite illamående när jag läste allt du skrivit. Jag kände mig så träffad så det blev jobbigt. Du skulle kunna skriva om mig! Jag har det precis som du. Jag väntar och väntar och blir bara mer och mer sur och arg och tar ut det på honom. Jag förstör vårat förhållande sakta med säkert, för jag vet att han tycker att det är jättejobbigt att vara ihop med en bitterfitta. MEN jag skulle inte vara det om han hade sex med mig. Jag har alltid haft bra sexliv med andra killar och jag har då varit glad, harmonisk och en bra flickvän. Nu känns det som att min kille förvandlat mig till en osäker arg elaking. Och jag blir så arg på honom för det! Detta var inte vad jag skrev på för när vi blev ett par!! Precis som du så gråter jag ofta, det kan komma helt plötsligt.. som inatt när jag låg ensam i sängen och kände att det bara vällde fram som en tornado. Jag måste berätta för dig att du formulerar dig så bra när du skriver och att tycker att det var skönt att läsa. Även om jag naturligtvis tycker att det är tråkigt att även du har det så här. Jag hoppas att du får en bra fredagskväll. Jag ska se idol, min kille kommer hem runt nio. Jag ska sätta på mig en urringad topp med min nya bh som ger en rejäl klyfta :) tyvärr kommer han inte att ge mig något för det. Kanske en "va fin du är gumman" men inget mer..
sad-girl
7 november 2010 19:18
Hej My,
Tack för att du lämnar en hälsning (eller två vart det ju faktiskt :)
Vad trist att du känner dig så träffad och att du upplever det jag gör. Den här situationen är verkligen inte någonting jag skulle önska någon annan, inte ens den värsta fienden (om man nu hade några såna).
Det är ruskigt påfrestande för självkänslan, även om våra partners absolut inte har för avsikt att sänka den till botten, blir det ju just vad dem gör. Att inte få känna sig attraktiv eller åtrådd när man lever ihop, rimmar ju inte med ett lyckligt förhållande. Och precis som du skriver - hade det bara varit så att vi faktiskt hade sex, så hade även min sambo fått lyckan att bo med en betydligt gladare och mer harmonisk tjej. Om jag är glad och lycklig så finns det inga gränser för vad jag kan uppnå, då är jag i mitt esse och den glädjen sprider jag runt mig, den glädjen speglar av sig på hela min omgivning. Men det är obeskrivligt länge sedan jag gjorde det sist. Jag har till och med krupit in i mig själv till den grad att jag tycker det är jobbigt att träffa och/eller prata med mina vänner, för att säga att "allt är bara såå bra!" kommer snart att låta ihåligt och alla kommer fatta att det inte alls är så himelskt - och att berätta varför vill jag inte heller göra. Den här "prefekta" fasaden utåt håller på att sakta men säkert vittra sönder. Liksom det lilla självförtroendet som finns kvar. Ändå kan jag inte bara skita i allting och gå härifrån - det är ju med honom jag vill leva!
Jag lever ännu på hoppet, för allt annat med oss är bättre än i en dröm. Bättre än i någon annan relation jag varit i.
Men jag, precis som du, åker i någon slags emotionell berg och dal-bana humörmässigt och vem drabbar det mest om inte min sambo. Tycker nästan synd om honom ibland.. Men samtidigt vet han ju vad det beror på, så det finns ju en lösning (åtminstone).
Hur länge har du och din kille varit ett par? Har ni haft det här bekymret länge? Finns barn med i bilden? Vi har ju inga barn, har varit tillsammans sedan juni förra året - vilket nästan gör att det här känns ännu värre, så här kort förhållande SKA inte ha ett sånt här problem.. Det känns så himla orättvist.
Hoppas du haft en härlig helg och att du fick fina komplimanger för din klyfta ;)
Kram kram
My
12 november 2010 13:45
Hej igen!
Tänkte svara på dina frågor: jag och min kille har varit ihop i lite över 2 år. Jag träffade honom medans jag hade en annan. Men han tog mig med storm och jag lämnade allt för honom. Vårat sex var så otroligt bra och passionerat så jag blev helt galen och tycket att jag hade det perfekta sexlivet (känns väldigt avlägset och ironiskt just nu) vi har inga barn. Vi har pratat om det, men det blir längre fram. MEN hur ska jag kunna skaffa barn med någon som jag knappt ligger med? Ska han då helt plötsligt börja ligga med mig flera ggr/veckan? Och jag vet ju att när man får barn så blir det mindre sex av naturliga skäl. Så att skaffa barn ser väldigt mörkt ut. Känner mig lurad eftersom att han inte var så här i början. Men för ett år sedan började jag märka att han blev mindre intresserad av sex. Han ger mig komplimanger och håller alltid om mig, pussar min på munnen (kysser mig aldrig med tunga, om inte jag tar initiativet till det) så varför vill han inte ha sex? Jag frågade honom rakt ut: vill du göra slut? Men han säger bara att nej det vill han inte. Men att han känner sig pressad av mig, för han vet att varje kväll vi lägger oss så ligger jag där och förväntar mig att vi ska ha sex och då får han panik. Jag fattar ingenting?? Andra killar jag varit med har tyckt att det bästa som fanns var när dom visste att jag ville ha sex, dom blev som galna av att jag visade att jag var sugen och ville ha dem. Men nu när jag visar det för min kille så mår han bara dåligt. Det rimmar så illa!!!!! Han borde bli glad. Som igår då jag låg tätt brevid honom i soffan och säger: jag är verkligen sugen på dig nu! Då säger han inget.. han bara tittar på mig och ler lite grann och fortsätter sedan att kolla på tv. Hade jag sagt så till min förra kille så hade hans ögon blivit eldiga och han hade rivit av mig mina kläder och tagit mig där på soffan. Ja bara så där.. och jag hade känt mig åtrådd, snygg och härlig. Det är så knäcknade att känna att man inte gör sin kille kåt, jag kan liksom inte få honom att bli galen och vild. Jag kan bara få honom att känna sig pressad. Får en stor klump i magen när jag skriver till dig nu, för jag tycker verkligen att vi båda ärvärda en massa sex och allt som hör därtill. Vi är båda unga och livet borde inte vara så här. Vi vet ju båda att det finns killar där ute som skulle vilja vara med oss, och tycker att vi är sexiga. Killar som gärna skulle sätta på oss både i köket och helt oväntat i hallen när vi kommer hem från jobbet. Så vi måste som du säger, prata ut om detta med dem och säga att nu får det bli en förändring, annars går vi. Ingen ska behöva må dåligt för att ens partner inte vill ligga med en. Det ska komma naturligt! Jag är så ledsen för din skull! Jag hoppas att din kille får sin sexlust tillbaka, för du verkar vara en bra tjej!
sad-girl
15 november 2010 09:48
Hej Myran,
Då kan jag verkligen relatera till din situation. Allt du beskriver skulle kunna vara jag som skrivit. Vi har ju inte varit tillsammas längre än 1 år och 4 månader. Ta då i beräkning att det där underbara galet härliga sexet som vi hade när vi träffades, började dala redan efter 5 månader av olika anledningar. Vi har vänt och vridit på allt, min sambo har haft sina teorier om vad han önskar av mig för att det ska bli bättre, när jag sedan gjort som han önskat så har det ändå inte blivit något bättre. Nu sist när vi pratade ordentligt - så kom han fram till att det överhuvud taget inte berodde på mig, utan att det var hos honom felet ligger. Han sa själv "jag har ju fel i huvudet". Och det är nästan värre. Där togs ju alla möjligheter bort för mig, om det är hans idé på vad problemet bottnar i, hur ska JAG då kunna göra någonting åt det?
Samma för mig, ingen av mina pojkvänner tidigare har någonsin upplevt någon press. Att jag har velat ha dem ofta, har bara varit tändande för dem och jag har aldrig behövt tjata mig till sex eller ifrågasätta varför han inte vill ha mig.
När jag om min sambo träffades, hade vi den där första sommaren (förra året) som var den bästa jag upplevt. Jag var hans gudinna och han sa då att han vill göra allt med mig, gifta sig, skaffa barn osv... Jag vill verkligen ha en familj med just honom, men det känns som att vi är ljusår från det idag. När hans mamma kommer med gliringar som "när ni får smått" eller "när ska ni gifta er?" så blir jag nästan ledsen, men måste dölja det för henne - eftersom hon inte har en aning om vad vi har för problem. Jag blir ledsen, för att allt det där, som vi förmodligen skulle vara så nära att göra om vi inte levde i celibat, är så förbannat avlägset nu.
Håller med dig, det är verkligen så jäkla knäckande att inte få känna sig åtrådd, och veta att man inte kan tända sin kille.
Sedan är ju inte sex allt. Men det blir så förbaskat mycket större, när man helt avsaknar den delen. Plötsligt är det hela världen. Om jag åtminstone skulle få känna mig kvinnlig och sexig en dag på en hel vecka, så skulle jag vara så mycket lyckligare...
Jag vill ju leva med honom, mer än någonting annat, han är mitt allt..Men det är sant som du skriver - ingen vill väl att partnern bara "ställer upp" någon gång, det ska komma naturligt.
Jag är ledsen för din skull också och hoppas att det för din del också vänder, att din kille vaknar upp ur sin koma och blir den han var när ni träffades....
Har du någon gång frågat din kille "Vad är det som jag gjorde annorlunda när vi träffades, mot nu?" om han frågar vad du menar så säger du "På vilket sätt är jag annorlunda idag? Jag vill bara försöka förstå, om det är någonting jag inte tänker på själv för något måste det ju vara eftersom du inte vill ha mig längre?"
Såna här saker är ju så himla känsliga att ta upp, det är så lätt att det uppfattas som kritik hos den andra. Men om man låter bli att ställa ja & nej- frågor så att partnern måste utveckla sitt svar, kanske han rent utav måste rannsaka sig själv för att hitta ett svar, om det nu är vad som krävs.. Om man försöker tänka på det, när man ställer dem mot väggen, minskar risken av "taggarna utåt-effekten" Du har säkert testat det redan och vet vad jag menar... Det var bara en liten tanke :)
Det jag tycker är tråkigt i vår situation, är att inte MIN sambo tar upp vårt problem någon gång. Det är alltid jag som påvisar att det är dags. I 99 fall av 100, är jag ledsen och gråter och då MÅSTE vi liksom ta i det där jobbiga igen. Men tänk om han bara skulle överraska mig en helt vanlig tisdag, när vi sitter i soffan och ser på tv, genom att börja prata om "det" och visa att han vill hitta en lösning och att han är beredd att göra vad som helst för att komma över tröskeln...
Usch vad det här är orättvist!
Kram på dig!