DL ♂

18 oktober 2010 12:38

Du har en suverän kille - den saken är klar. Han visar verkligen att han älskar dig på olika sätt och genom små överraskningar, som matlådan. Jag tror nog att han funderar mycket om hur du känner och mår just nu.

Jag förstår dig verkligen att du saknar den sista biten också. Den intima delen. Det är ju där som skiljer er från "bara" vara vänner till ett kärlekspar. Det ger dig självkänslan och bekräftelse. Det kan inga presenter ersätta. Inga blommor eller lappar. Ditt välmående kommer från att han kan älska med dig utan en massa spärrar. Ärligt talat, som kille, vet jag inte vad som hindrar honom från det. Psykiskt och mentalt? Kanske. Men jag förstår att du funderar. Av det jag läser så är allt annat så bra mellan er, men en viktig del saknas - du känner dig inte åtrådd.

Själv så passerade min helg väldigt snabbt. Jag blev väldigt glad redan på fredagen då min fru ville lägga sig tidigt med mig, redan efter att barnen hade somnat, runt 20:30 tiden. Då barnen hade somnat tog jag en snabb dusch. Vi lade oss och vi låg och pratade om lite allt möjligt. Först ville jag inte ta några initiativ utan bara vänta ut lite men tillslut så började jag sakta stryka henne över ryggen och krypa lite närmare. Då blev det ridå. "Du, jag orkar inget extra ikväll.." Luften försvann totalt. Jag hade inte tänkt något mer denna kväll. Inte mer än att få ligga nära, krama om - hålla om, höra andetag. Det jag kan sakna mest ibland är just bara att få hålla om - länge, värma en frusen kropp, höra andetag. Att få somna nära nära - hud mot hud. Det kan jag sakna så otroligt mycket. Men att höra direkt "Du, jag orkar inget mer ikväll" gjorde att den känslan kom av sig. Vi somnade snabbt. Lördagen kom och försvann - på kvällen var min fru snabb med att lägga sig före mig. Hon sov när jag kom in i sovrummet en timma senare. Eller jag vet inte, det kändes att hon låtsades sova. Jag sa ingenting. För mig tog det över 3 timmar innan jag somnade, klockan var nästan halv tre tror jag. På söndagen bestämde jag mig att vara superglad. Gick upp o gjorde frukost till hela familjen. Hade ett leende hela dagen - som en clown. På något sätt blev dagen då bättre.

Jag har en underbar fru, jag älskar henne så otroligt mycket - kommer inte kunna lämna henne pga att det intima/erotiska saknas, men ibland känns det som man blir till ett tomt skal när det inte fylls på. Självkänslan får sig en törn. När jag tänker framåt så kan jag ibland få panik, bli arg inombords, nervös, otålig, förtvivlad. Ibland har jag lust att direkt ringa upp min fru från jobbet och fråga rent ut varför i h-e hon inte vill ha sex med mig. Varför!!?!? Vad är det för fel? Vad är det för fel på mig? - men det har aldrig hänt. Kanske det skulle funka, det skulle röra om i alla fall. Min fru säger ofta att hon har den bästa man hon kan tänka sig.... jag är helt förvirrad.

Hoppas det går bra ikväll och hoppas du får några bra svar från honom Ditt problem borde ju vara också hans problem. DU får inte den närhet som du så gärna vill ha - i ett förhållande borde ju detta vara ett problem för båda inte bara ditt, det tycker jag du skall tänka på ikväll. Sedan tycker jag det är bra att du berättar först hur mycket du älskar honom. Sedan hade jag nog sagt: -"Du sa i helgen att du hade tänkt att vi skulle ligga i soffan och i sängen och mysa hela dagen, det hade jag verkligen tyckt om, jag saknar det. VAD var det som hindrade dig från att göra det? Varför gjorde du inte det? Vad var det som störde/hindrade?"

Svaret på den frågan måste ju vara svaret på en större fråga. Det kan ju inte räcka med att han säger att det sitter i huvudet på honom. Att ligga och mysa sitter inte i huvudet.

Lycka till!

sad-girl

18 oktober 2010 13:44

Hej DL,

Jaa. Jag har en helt suverän kille. Han är fantastisk, på så himla många sätt. Jag skulle inte vilja byta ut honom för allt i världen! Han är känslig och kärleksfull, det är bara så synd att det inte räcker hela vägen.

Tack igen, för att du delar med dig. Tror du att det hade blivit en annorlunda reaktion från din fru om du föregått ditt kärleksfulla sätt med "Tror du att du kan somna även om jag smeker dig lite? Jag vill bara ligga nära dig och hålla om dig" Vet hon om att det du behöver som mest just nu är känslan av närhet? Hon kanske tror att du "försöker" något, och är frågan ett känsligt ämne (vilket det ju såklart måste vara) finns risk för att hon tror att dina förväntningar är på ett sätt, medan dem faktiskt kan vara på ett helt annat...

Jag tycker att du gjorde helt rätt i att närma dig. Varför skulle du låta bli? Jag kan känna igen mig i att ligga sömnlös och stirra upp i taket, då hjärnan vägrar sluta snurra. Hur många gånger har man inte funderat på vad det är som jag gör fel? Jag beundrar ditt sätt, att försöka att vara glad är åtminstone ett slag för laget. Ibland orkar man, andra gånger not so much...Men trots allt så kan lite positivitet generera fler positiva händelser som en kedjereaktion.

Du verkar också vara väldigt kärlkesfull i dina gester, och bära på en innerlig kärlek till din fru. Det tycker ju jag ska räcka för att framkalla den där lusten hos sin partner.
Jag gissar att du testat det mesta, men vet inte om du har testat "allt". Hur tror du till exempel att hon skulle reagera om hon fick ett brev, skrivet av dig, där du beskriver så fint som ovan, allt som rör sig i ditt huvud. Känslor, tankar, vilken underbar fru du har osv..? Du formulerar dig väldigt väl, har gåvan att beskriva på ett sätt som griper. Jag har läst om andra par som gjort detta, skrivit brev och suttit bredvid varann när den andra läst. Det enda farliga är att man får se upp så brevet inte låter så anklagande, utan det ska framgå att detta är de innersta känslorna och önskningarna.. Det skulle också vara ett sätt att röra om lite i grytan, utan att den nödvändigtvis kokar över.

Tack för ditt tips, jag ska ta till mig det och jag ska absolut börja med att säga till min sambo, hur mycket jag uppskattar honom och hur mycket jag älskar honom!

Jag hoppas verkligen att du snart får den närhet du behöver och längtar så efter...

Skriv gärna fler gånger så jag får höra hur det går för dig/er!

/ S

DL

19 oktober 2010 14:44

Hej S,

Naturligtvis är jag nyfiken på hur det gick igår? Fick du möjlighet att fråga och prata med din kille? Ett par gånger igår kväll poppade du upp – där jag började fundera på hur det gick eller om du berättar just nu.

Jag har läst igenom allt du har skrivit på denna blogg och jag känner igen mig så otroligt mycket i det du beskriver. Jag är strax över 30, gift sen 7 år tillbaka och har tre barn, där den äldsta är 7 år. Min fru är 35+ och vi lever i en ”småstad” på 25 000+ inv.

När vi träffades för över 10 år sedan hade hon inte haft någon sexuell relation tidigare. Vi tog det försiktigt i början och det dröjde nästan ett år innan vi hade sex för första gången. Efter det så hade vi mycket mys och sex i över ett år. Sedan började det sakta minska. Jag märke eller tänkte inte så mycket på det först utan det tog ytterligare något år innan jag började reagera på att hon inte ville lika mycket längre. Det första jag märkte var att pussarna och kyssarna slutade att vara sådär heta som den en gång var. Jag märkte också att det var jag som tog mer o mer initiativ till både kyssar, kramar och sex. Det var sällan som hon ”började”. När vi sedan bestämde oss för att skaffa barn så blev det av naturliga skäl mycket mer sex. Hon blev snabbt gravid, alla tre gångerna, och under graviditeten så ville hon inte ha sex – dock mer av kramar och mys. Småbarnsåren kom och gick, vi är väl fortfarande i småbarnsåren med vår minsta krabat men det tar inte lika mycket av vår vakna tid länge.

Vi delar mycket av hushållsarbetet. Jag är något av en ”doer”, handlingsorienterad, jag kan gå in i tvättrummet och komma ut efter en stund med en hög av strukna skjortor eller dammsuga hela huset. Ärligt talat så gillar jag fixa o dona, då får jag en stund ”för mig själv"... har jag också musik från min mp3-spelare i öronen så mår jag rätt bra i rollen :) Jag gillar att snickra och gör små förändringar här o där när min fru eller jag har lite nya idéer. Vi gillar båda inredning och vi har många gemensamma intressen. Vi har roligt ihop och hittar på galna upptåg ibland.

Därför är det extra tungt att vi inte funkar hela vägen. Vårt samliv har försvunnit. Jag har vid tre gånger tagit upp detta med min fru (då menar jag riktiga långa samtal). Att jag saknar en närhet som en gång fanns. Att jag saknar hennes initiativ till kramar, pussar och sex. Jag har förklarat hur mycket detta betyder för mig – att jag knappt fungerar utan närhet :( Jag har försökt och få henne att berätta – mest hur hon känner och vad hon saknar för att komma dit igen som vi en gång var. Det hon har sagt är att hon befinner sig i en bubbla och hon har varit i den i de sista 4-5 åren, jag får inte fram så mycket mer. Inte heller hur jag kan hjälpa henne ur sin bubbla. Ibland känner jag mig tjatig och tröttsam, då är det lätt att tvivla, det är nog mig det är fel på ändå. Men jag får känslan att hon inte säger allt, inte hela sanningen – det är lättare att vara tyst än att säga som det är.

Som det är nu så har vi sex max en gång varannan månad som jag tar initiativ till. Jag GER kramar och jag GER pussar. Visst är det tufft att vara småbarnsföräldrar ibland och orken finns inte alltid där. Men att kväva förhållandet är ju heller inte nyttigt...

Precis som du säger så borde jag nog ha provat och sagt på ett annat sätt i fredagskväll. Jag ville inte göra något mer än att hålla om. Men när hon avisade mig för femtioelfte gången denna månad så blev jag så trött. Jag ville nog också göra en markering på att jag börjar tröttna... Vet inte om det gick fram till henne, tror inte det. Sist när vi hade ett maratonsamtal – så berättade jag att 9 av 10 gånger så vill jag bara hålla om, hud mot hud, är inte ute efter ngt ”mer”. Jag vill ge henne massage, stryka henne över ryggen, magen, brösten och pussa henne i nacken när vi ligger sked. Hon vet – hon borde veta i alla fall.

Skriva ett brev har jag länge tänkt göra. Har börjat så många gånger men aldrig avslutat. Kanske jag skulle göra ett nytt försök. Skall fundera på det.

Tack för att jag får dela mina tankar. Värdefullt.

sad-girl

19 oktober 2010 15:52

Hej DL

Jag tänkte igår på vad du skrivit och tänkte att det första jag ska göra när jag kommer hem är att slänga mig om halsen på min sambo och verkligen säga allt det där som jag tänkt. På rätt sätt.

Jag möttes i hallen av en väldigt glad sambo, han var lite så där busig och extra go och mysig. Så därför tänkte jag vad dumt det skulle vara att spräcka den glada bubblan med något så allvarsamt. Vi tar det senare istället. Kanske när vi satt oss och tittar på tv?

När vi ätit middag och tagit ut hunden på en cykeltur, kände min sambo för att trumma lite (otroligt skicklig sådan) – perfekt tänkte jag. Då kan jag färdigställa min lilla present till honom som jag införskaffat på lunchen.
En liten bok som heter ”En Kärleksförklaring” där man kan bygga på innehållet hur man vill, där man beskriver hur och vart man träffades, vad man gjorde och vad man tänkte för tankar då. Första kyssen, mötet med svärföräldrarna och tankar kring det. Vad man uppskattar hos den andra, vilka likheter vi har och vilka olikheter som finns. Varför man tycker den andra är speciell osv osv. En ren hyllning till sin kära/käre, helt enkelt. Så det gjorde jag och tänkte att han skulle få den sen när vi går och lägger oss, och DÅ ska jag passa på att lägga fram det jag nu lovat mig själv att jag skulle göra.

Han var på jättebra humör hela kvällen, så jag fegade ur... Tyvärr. Jag ville inte förstöra hans sinnesstämning, jag ville njuta av att se att han är glad. När vi lade oss, tätt tätt, bad jag honom sticka in handen under madrassen där jag gömt boken. Han tog fram den och började läsa och blev förstås jätteglad. Han sa ”men du tycker ju jag är jättebra”...Klart jag gör, svarade jag. Där hade det ju så här i efterhand kunnat vara lämpligt att säga ”jag ville bara påminna dig om hur värdefull du är och hur jag uppskattar dig och att jag ser allt du gör för mig. Jag ser alla gester du gör för att göra mig glad och jag vill be om ursäkt för att jag sabbade den här helgen också med mitt låga humör. Jag vet att du förstår varför och jag förstår hur dumt det var av mig att jag inte tog upp mina tankar direkt. Jag kunde bara inte förmå mig att vara glad, för att vår situation kändes och känns så sårbar och ömtålig. Vissa dagar är värre än andra och i helgen kändes det som att bägaren höll på att rinna över igen. Jag har dåligt samvete för att jag inte sa något istället för att bara vara tyst.”

Här hade han troligtvis hoppat in med sina repliker och vi hade kunnat fortsätta därifrån... men men.. Vad är väl en bal på slottet? Det blir så ofta så här för mig. Jag ger mig fanken på att jag ska göra en sån här sak, för att just där och då, när tanken blir kraftig så känns det som att det kommer bli genomfört. Och när det väl kommer till kritan så uteblir handling. ”Inte rätt tillfälle” eller ”jag gör det snart, sen”. Bara för att jag känner mig så obekväm. Mycket på grund av att min sambo verkligen har talets gåva. Han formulerar sig alltid så inni hundan bra, vad än han ska säga, det kommer alltid ut som helt jäkla perfekt... Han behöver inte förklara sig närmare, man bara förstår. Även om jag har ett utmärkt ordförråd så verkar jag ändå inte hitta de där ultimata orden för att liksom komma till poängen med det jag verkligen menar och vill ha sagt. Jag känner ofta att jag får tydliggöra vad jag menar för att han inte ska missuppfatta. Det behöver aldrig han göra.

Vilken otroligt god make du verkar vara. Uthållig, hjälpsam, tålmodig, kärleksfull, händig. Din fru kan skatta sig lycklig där. Jag tänkte på en sak, när du berättar att hon inte haft någon sexuell relation tidigare, innan er...Där kan du ha själva kärnan. Hon har inte haft den där viktiga tiden (som de flesta har) där man testar olika partners, och liksom bygger upp intresset för och omkring sex... Jag är själv en ganska pryd tjej, och har alltid varit det, fram tills att jag träffade min första sambo när jag var 18. Självklart hade jag sex innan dess, i de kortare förhållandena innan det. Men min första sambo var helt galen i sex. Jag var störtkär i honom och han väckte det intresse jag har för det idag. Han lärde mig massor, jag lärde mig att ta för mig och vad jag njuter av, han lärde mig att känna mig avslappnad och bekväm. Vi hade nog sex 5-6 ggr per dag om vi var lediga, 2 ggr per dag under arbetsveckan, de första två åren och lite färre gånger per vecka åren därpå. Tills han var otrogen. Vi bröt upp, men han bönade och bad och gråt och buhu och jag tog tillbaka honom. Det höll i ett år efter det, sedan kände jag att det inte fungerade. Jag kände inte längre 100% tillit till honom. Men vad jag vill komma till, jag vet inte om jag vart så brydd om sex om jag inte blivit ”väckt” av honom. Svårt att säga. Men det är ju någonting man lär sig. Med nästföljande kille/sambo hade jag också ett underbart sexliv. Aldrig några problem. Har aldrig behövt ”gnälla” eller ifrågasätta den punkten. Jag tänker mig att eftersom din fru inte haft en sådan period, och efter vardagen har hunnit ikapp med barn osv, kanske det räcker med att göra det när man ”måste”? Tror du jag är helt ute och cyklar? Jag vet inte hur jag ska förklara min teori, den kanske är långsökt :)

Vad fint av dig att ”vänta in henne” under er första tid. Verkligen ett tecken på genuin kärlek. Den sortens inväntan man gör för att en oskuld ska känna sig trygg med vad komma skall. Vackert.

Er situation liknar vår, på så många sätt. Vi har ju inga barn, men hela vår övriga relation är ju så himla fin och perfekt... Håller med dig – just därför känns det extra tungt att inte den här biten fungerar. Min sambo har frikostigt berättat (det gjorde han när vi precis träffats och ALLT var perfekt) hur tidig sexdebut han hade och att han haft VÄLDIGT många tjejer. Han var lite av en ”buse” när han var yngre, men mognade när han blev vuxen och har fantastiskt fina egenskaper, som jag möjligen tror är tack vare hans ungdomsår. Jag är ju inte särskilt intresserad av att höra några som helst detaljer om andra tjejer. Inte när det gäller sex. Det har INGET med oss eller mig att göra, det hör inte hit. Jag vill inte veta vad han gjort när han var 12 eller vart han haft sex. Vad ger det mig för glädje med sån information? Han är väldigt öppen och har väl berättat såna saker just därför, men det är just också den informationen som gör mest ont just nu. Om alla de här jäkla brudarna fått honom, varför kan inte jag då få det? Han har sagt, i något av våra långa samtal runt vårt problem, att han ju nästan är en nymfoman egentligen, att sex är jätteviktigt för honom och att han skulle vilja ha sex åtminstone 2-3 ggr i veckan. Jamen tack så mycket! Det säger ju ganska mycket. Jag räcker inte till...Eller? Hur lyckades jag få igång honom förra sommaren och hösten när det var bra mellan oss?

Jag blir inte klok! Vi har haft sex max 3 eller 4 gånger... I år....Så okvinnlig och osexig som jag känner mig idag, har jag aldrig känt mig. Inget kul alls.

Gällande ert sista marathon samtal. Då har du ju påtalat att du inte är ute efter sex, men vill ha närheten. Tror dock ändå att du måste påminna din fru om det emellanåt, tills eran situation löser sig. Det är nog lätt för henne att ta till sig den informationen och minnas den när de orden uttalas, men efter ett tag kanske hon glömt dem eller rättare sagt tänker att de inte gäller ”tillsvidare”.
Även om det kan kännas motigt att behöva säga det igen, tror jag det kan vara bra. FÖR tydlig kan man tydligen inte vara när det gäller sånt här : ) (säger hon som aldrig gör slag i saken själv)

Jag vet inte om det blir av ikväll heller.. Jag ska verkligen försöka, om det känns rätt för stunden. Jag borde verkligen, för just nu känns det som att vi tassar på tå och inte riktigt vill prata om det. Någon av oss.

Tack för att du också delar med dig, värdefullt för mig med...

DL

20 oktober 2010 11:39

Hej S,
Du är verkligen kärleksfull och din kille kan vara lycklig som har dig. Du är en drömtjej :) Framför mig ser jag ett riktigt kärlekspar. Boken, en kärleksförklaring, var ju verkligen en kärlekspresent och på vilket sätt du gav honom den!! Bra gjort!! Jag förstår att du inte ville ”sabba” kvällen och spräcka bubblan med att ta upp något allvarsamt och kanske en lång diskussion med osäker utgång. Jag tycker det var bra att du avvaktade.

Ibland måste man ju känna av stämningen. Så gör jag också. Ibland kan jag under dagen planerat något som jag vill ta upp med min fru på kvällen, det kan handla om vår relation, barnen, ekonomin… men möter jag sen en sprudlande glad eller en nedstämd trött fru på kvällen så skjuter jag på det jag hade tänkt berätta. Men det viktigaste är att man någon gång tar upp det i alla fall, om det inte löser sig av sig självt naturligtvis. Jag har ibland gått länge med känslor och funderingar inom mig som i sin tur har gett mig ångest och stressymptom som följd. Var sjukskriven ett tag under 2007 och 2008 från jobbet pga ”nära väggen upplevelse” men det var inte bara jobbet som var orsaken utan jag var nästan då redo att lämna mitt förhållande och äktenskap (som igen vet om). Jag slutade fungera, tvingade i mig mat, var som en zombie på jobbet, förvirrad o jag grät när ingen såg på. Tog alldeles för mycket ångestdämpande som sedan var ett mindre helvete att bryta. Det som gav mig kraft att gå upp på morgonen var mina barn. Det var också barnen som jag gjorde att jag på något sätt hittade tillbaka till ett fungerade liv igen och någonstans där hittade jag mig själv igen.

Det jag vill säga är att håll inget inom dig, om det får stanna där inne för länge så börjar man må sämre och sämre tillslut. Man lagrar det inom sig som tillslut dyker upp på ett eller annat sätt.

Jag tror också själva orsaken, kärnan, är att jag är hennes första sexuella relation. Hon hade ingen som helst erfarenhet av sex när vi träffades, då var hon ändå 26 år. Jag har försökt att hjälpa henne att hitta sin sexualitet och att ta för sig mycket mer men det går inte så bra :( Hon vill absolut inte prova på något extra som kunde krydda upp eller få henne slappna av som t.ex erotiskmassage. Jag får knappt se henne naken.

Något som jag har funderat på är sexualrådgivare/sexterapeut. Har du det? Har ingen aning om det skulle hjälpa mig och min fru, vet heller inte hur de arbetar eller vart dom finns. Sök via kvinnokliniken fick jag höra för något år sedan men jag har aldrig gått vidare. Detta skulle kunna ge oss en hjälp rätt riktning men samtidigt blir jag osäker på hur jag själv skulle reagera, att öppna upp mig, uttrycka mina känslor och problem inför en samlevnadsexpert.

sad-girl

22 oktober 2010 08:59

Hej DL!

Jag har varit på utbildning på onsdag o torsdag så jag har inte hunnit svara förrän nu, även om jag såg dina rader redan igår... Min sambo känner ju inte till den här utlämnande dagboken, vilket gör att jag på sätt och vis har dåligt samvete. Men om jag inte gör på det här sättet så är det andra alternativet en psykolog - för på endera viset måste jag få ur mig min frustration. Därför skriver jag ibland när jag är på jobbet (mmm..jag vet..arbetsmoral...?) och andra gånger, som nu, när han sitter på övervåningen med sitt älskade dataspel.

Tack vilka snälla ord :) Jag vet inget annat sätt att vara jag på, det bara blir så när jag älskar någon, och blir man dessutom mött med samma sätt tillbaka så förefaller det sig ännu mer naturligt :)

Du är klok du... Nej man ska inte hålla inne med för tunga saker - det skadar en mer än det gör nytta i slutändan. Ibland kan jag dock känna att det är svårt att dra gränsen, när räcker det liksom? Jag kanske kan vänta ut det så löser det sig? Eller så väntar jag för länge och så blir det nästan löjligt för att jag inte sagt någonting direkt.

Vad tufft att ha tagit sig förbi den där nära väggen upplevelsen. Du måste ju ha blivit ganska hårdhudad efter det, eller? Stärkt?

....Jag skriver mer imorgon, vill gärna kommentera eran kärna mer och spåna mer kring det. Och även det med sexualrådgivare.

//S

Godmorgon! Fredag - igen!

Kände att jag inte riktigt kunde koppla av igår när jag satt framför datorn, så nu gör jag ett nytt försök...
På ett sätt så kan jag lida med din fru. Det måste ju vara jättejobbigt för henne, att hon inte känner sig mer trygg med sig själv, när det gäller sexualiteten. Jag kan känna igen mig i henne (den bild jag har framför mig), det där var ju jag, innan jag var 19-20 år. Har hon någon gång uttryckt att hon är missnöjd med sitt yttre? Jag tror nog att jag kan ha varit lite småblyg inför min sambo när vi just träffats, och det beror nog på att jag fick hjärtat krossat av min ungdomskärlek som jag var tillsammans med i drygt ett år. Jag tänkte att det måste vara något ruskigt fel på mig och min självkänsla hade åkt långt nedanför botten. Men jag kommer ihåg att min sambo vid något tillfälle sa "Du måste lita på att det jag ser framför mig är den vackraste människa jag mött, både insida och utsida. Den finaste och den härligaste. Från topp till tå. När du litar på det, kan du också slappna av mer". Och samtidigt måste det ju vara jättesvårt och ledsamt för dig, känner du att du inte lyckas framkalla den tryggheten hos henne? Det enda man egentligen kan göra, är vad du gissningsvis redan gör. Kärlek, omtanke, uppmuntrande ord. Men har den andra parten en låsning som gör att vad du än säger - når budskapet inte fram, uteblir den där trygg-i-sig-själv-käslan.

Jag/vi har inte sökt hjälp hos någon sexualrådgivare/terapeut. Jag beundrar dem som tar det steget, om man är leds på att bara vänta ut eländet. Det krävs ju dock att båda vill ha den hjälpen och kan tänka sig att räcka ut en hand. Har aldrig tagit upp det med min sambo, men är rätt säker på att han aldrig någonsin skulle sätta sin fot på ett sånt ställe. Det är på något sätt lite "skamligt" att söka hjälp för sånt här - och det är ju skandal! Jag tycker att det är fantastiskt att den yrkesgruppen finns. Dem är ju där för att hjälpa och vägleda. Dem kan hitta orsaken och förklaringen snabbare än man själv kan. Dem skrapar inte bara lite på ytan utan gräver på djupet.
Har hört både dem som är nöjda med den hjälpen och fått igång samlivet efter det, men också dem som inte tyckte att det gjorde någon skillnad. Har man funderat på en sexterapeut så tycker jag det är värt ett försök i alla fall. Eller parterapi. Man har ju absolut inget att förlora på det. Det kanske skulle vara jättenyttigt och få rensa systemet en gång för alla? Om ni nu skulle bestämma er för att göra det, så visst kanske det skulle kännas nervöst innan ni sett hur det fungerar. Men en samlevnadsexpert kan ju också ganska snabbt se vart problemet ligger och kanske skulle ger er precis den hjälpen ni båda behöver för att bli så där lyckliga som ni förtjänar :)

Jag önskar dig en riktigt bra fredag och en trevlig helg!

// S