Hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks,

hoppet tänds - hoppet släcks....

Mitt nya mantra.

I går kväll, efter ytterligare en hel dag med sprängande huvudvärk, satt min sambo i vanlig ordning framför sin dator med sitt spel.

Han hojtade "orkar du vara vaken en kvart till"

Jaa, tror jag väl - svarade jag, vaddå då?

"Jag ville bara hinna få ha dig en stund innan det blir för sent"

Ojdå tänkte jag. Hade han läst mina tankar igen?

Den där kvarten kom och gick, efter 45 minuter eller närmare en timme, kom han och lade sig. Först hade jag tänkt gå på och säga att det var världens längsta kvart, men ångrade mig. Bara för att jag har mens behöver jag inte bete mig som en häxa. Men samtidigt, tid är viktigt för mig, även om vi är hemma. För mig är en kvart 15 minuter och inte mer. En halvtimme är 30 minuter. En timma 60 minuter. Om vi har bestämt någonting med en tid, då gäller den tiden. För JAG planerar efter det och är alltid klar tills dess. Och oftast oftast är det också jag som sitter och väntar...

Men hursomhelst. Det var nog kanske tur att jag inte sa någonting där och då, för när han lade sig brevid mig, puttad han undan täcket. Jag låg halvvägs på mage, vänd bort från honom. Sedan började han med sina magiska händer, smeka min rygg, mina ben, lirka in fingrarna i mitt hår, snosa i nacken, kyssa längs ryggen.... och gjorde det ett bra tag.

Jag höll andan.

Han smeker mig försiktigt och lätt överallt. ÖVERALLT. Ett par gånger..

"Du behöver inte vara orolig, jag är inte klar än på långa vägar" säger han.

Det är väl ändå själva faan att jag ska ha mens precis just nu!!!???!!

Jag vågar inte röra mig, jag vill inte att han ska sluta... Sen känner jag plötsligt hur hans hand blir tung på min rygg. Han somnade. Bara så där.

Jag knuffar i honom och frågar honom om det var nu han var klar på långa vägar? Oj, somnade jag.... Mmm det gjorde du.

Sedan blir det min tur, jag lägger mig bakom honom och börjar smeka hans rygg, mage, lår, skinkor och kommer åt hans känsligare delar. Han njuter, det hör jag... men är alldeles för trött.

Min huvudvärk var som bortblåst för ett par minuter, men när jag hör hans tyngre och tyngre andetag och inser att han somnat, vänder jag mig bort och känner värken komma smygandes igen.

Hoppet tändes - hoppet släcktes.

Jobbet är min tillflykt - här kan jag begrava mig med saker så jag får

annat att tänka på..

Vilket jävla i-lands problem. Fast alla psykologer i världen säger ju att man

inte ska förringa något som en människa mår dåligt av. För en annan person kanske det är något annat. För en tredje något ännu banalare, men för det lika viktigt och stort och minst lika svårt.

Nää.. Denna helg förflöt också... Utan större intimitet. Jag håller andan varje gång han smeker mig. Vi sover båda två nakna och ligger tätt tillsammans om nätterna - när han rör vid mig, ligger så där nära och med en sådan känsla tar på mig, håller jag nästan andan - för jag vågar inte hoppas på mer....

Och lika bra det... För både lördag och söndag kom och gick, utan att jag fick känna mig sexig, fin eller åtrådd.

Och inte nog med det, hade dessutom värsta PMS rubbningen, så mitt humör var ännu mer lättantändligt än annars. Varje gång mensen kommer tänker jag "jaha, ännu en månad utan förbättring..." Varje gång jag börjat på en ny p-piller karta, tänker jag "är det under denna karta någonting kommer förändras?".

Nu har jag slut kartor. Och jag tänker i hellvete inte ringa efter nytt recept. Inte förrän jag har någonting att "skydda" mig från. Om det nu någonsin händer.

Dem där förbannade pillren hånar mig varje kväll. Vad ska jag med dem till?

Jag har tagit dem sedan jag var 16 och faktiskt haft en anledning, dem har varit till nytta. Fram till för ett år sedan ganska precis.

Det är ett år sedan jag senast hade ett något sånär regelbundet sex-liv. Ett år sedan jag kände mig åtrådd. Jag vill inte vara någon som bara delar på kostnaden av huset eller som tar ut hunden på morgonpromenad, eller som är mysig att krama på kvällen eller som alltid bara finns där. Jag vill inte vara den som alltid är redo och den som alltid väntar. Den dagen han hittar lusten till mig igen (om den dagen kommer) - ska jag bara vilja då?

I helgen hade jag piffat upp mig lite extra när vi skulle ut och shoppa lite.

Min sambo stannade upp och åt upp mig med blicken och sa "fy fan vad snygg du är". Där tändes åter ett litet hopp om att kanske kanske sen ikväll då.....

Varför är inte jag värd att vara i ett fullständigt perfekt förhållande?

Allting gick ju så himla bra förra sommaren? Jag har ju för hellsike inte ändrats ett dugg sedan dess? Hur länge ska jag vänta på att allt ska bli bra?

Jag är i mina allra bästa år, jag vill inte må så här pissigt och inte få njuta av livet. Jag vill inte komma till den dagen då vi bara bryter och så har jag gått och väntat tålmodigt hur länge som helst till ingen nytta.

Jag vill heller inte lämna honom, för jag hoppas ännu....

Jag är en erkänt positiv person. Egentligen. Jag ser lösningar på hinder som dyker upp, gräver sällan ner mig i problem - utan försöker hitta en väg ut ur vad det än må vara. Jag brukar vara den som peppar andra som är deppade eller som snöar in sig på trubbliga vägar. Det kan man inte tro när man läser det jag skriver. Annars, det JAGET som alla känner, skulle jag kunna hitta någonting positiv i nästan allt. Utan att vara överdriven på något sätt...Men jag kan verkligen inte för mitt liv, hitta någonting bra i den detalj av min situation som bara blir värre och värre, åtminstone mentalt.  Jag är en otroligt stark person - men jag blir rädd för att jag inte vet var min gräns går..

Hur stor påfrestning klarar jag av? Vad krävs för att bubblan ska spricka? Tänk om jag blir skvatt galen? Alltså på riktigt?!

Helgen har kommit och farit - igen. Helgen, som är den tid på veckan som jag lägger mitt största hopp till. Förgäves. Varken min sambo eller jag uppskattar kroglivet längre, vilket är skönt. Båda gillar att vara hemma lika mycket. Men i fredags var det dags för afterwork igen för honom. Jag satt hemma, efter att ha jobbat hela dagen -fortsatte jag med det på kvällen.  Sedan hämtade jag honom. Gårdagen var så trist. Solen sken, men han var bakis och förbannade hela grejen med att gå ut och supa, han avskyr berusningskänslan och tycker den är obehaglig. Motivationen att hitta på något var därför minst sagt mild. Givetvis förstog jag snabbt att nää då, inte sjutton händer det någonting idag heller - men imorgon kanske?

Sure...

Inatt drömde jag hela natten - vaknade tusen gånger och hade tungt att andas. Det jag drömde var inte något behagligt, tvärtom. I drömmen, befinner vi oss bland annat folk, vart vet jag inte, men där avvisar han mig helt öppet inför alla andra, och jag känner mig bara som världens minsta männsiska, helt värdelös, maktlös. Jag kan bara stå och se på hur andra tjejer sliter i honom och han gör ingenting för att sätta ned foten, ta med mig in i gemensamheten och visa att jag är hans.

Inte helt svårt att fatta att detta avspeglar mina innersta känslor. Projicerade i en dröm. Känslan av att inte räcka till, av att inte duga, av att vara någon slags nyttig funktion som delar kostnader, lite av en hund som bara troget finns där vid husses sida som sällskap och inget annat. Hela dagen idag, har jag kännt mig låg. Nere. Ledsen. Gråten har bara varit runt hörnet hela tiden och jag har fått kämpa för att inte börja lipa.

Jag vet inte vad jag ska göra.. fortfarande samma känsla av...att jag inte vet vad jag gjort som inte förtjänar fullständig lycka. Det är en varm potatis, hela alltet, en het potatis som man inte vill ta i, som man bränner sig på om man håller i den för länge.